UKRAINA, UTRIKES SKP:s internationelle sekreterare Karl Gunnarsson har ställt en rad frågor till den marxistiska underjordiska rörelsen Ukrainas Arbetarfront, för att öka kunskapen om hur ukrainska kommunister tänker runt det imperialistiska kriget och det lidande som deras land har utsätts för. Riktpunkt publicerar intervjun nedan – det är intressant läsning som också ger en bakgrund till kriget och förklarar vad som låg bakom det som brukar kallas Euromajdan-revolutionen.
Karl Gunnarsson: Först och främst skulle vi vilja att ni presenterar er organisation för våra läsare. Hur bildades partiet? Kan ni kort berätta om organisationens historia?
RFU: Ukrainas Arbetarfront (Robitnychyy Front Ukrayiny, RFU) är en underjordisk marxist-leninistisk organisation. Vi grundades i slutet av 2019 av en liten grupp unga människor utan kopplingar till den gamla och förfallna ukrainska vänsterrörelsen. Vi började från grunden och har sedan dess arbetat med agitation, propaganda och utbildning.
År 2020 upprättade vi RFU:s stadgar som baserades på den demokratiska centralismens principer. Samma år skrevs även vårt manifest som beskriver och stärker vår ideologiska inriktning. År 2021 var ett viktigt år för oss då vi lyckades sprida vår propaganda genom att utnyttja det växande missnöjet med regimen bland folket.
År 2022 blev också avgörande. I februari, innan kriget bröt ut, formulerade vi en klar ståndpunkt om eskaleringen av den imperialistiska konflikten. Denna position offentliggjordes den 23 februari, mindre än ett dygn före de första explosionerna i Charkiv. Till skillnad från många andra kommunistiska organisationer splittrades vi inte av kriget. Internationalism var det självklara valet för oss alla.
Under krigets första månad var många oroliga för att organisationens existens skulle hotas. Många RFU-medlemmar, särskilt de i östra Ukraina, ställdes inför enorma svårigheter. Trots detta kunde vi snabbt återgå till vårt arbete och sommaren 2022 var vår aktivitetsnivå ännu högre än före kriget.
Sedan dess har vi vuxit betydligt, både kvantitativt och kvalitativt. Vi har gjort stora framsteg med att förbättra våra marxistiska studiecirklar. Vi har också kunnat utöka vår verksamhet betydligt sedan krigets utbrott. Förutom agitation, propaganda och utbildning arbetar vi nu mer direkt med arbetare, studenter och soldater. Vi arbetar också med ukrainska flyktingar och migranter i Europa.
Nu, år 2024, är mobiliseringsfrågan akut i Ukraina. Vi utvecklar planer för att motverka myndigheternas mobiliseringsterror mot befolkningen.
Kamp mellan oligarkerna om allians med öst eller väst – Euromajdan och bakgrunden till kriget
Karl Gunnarsson: Euromajdan-revolutionen är en viktig händelse i modern ukrainsk historia, inte minst om man ser den i kontexten av det pågående kriget efter Rysslands invasion av Ukraina. Hur ser Ukrainas Arbetarfront på Euromajdan?
RFU: För att förstå historien om en händelse måste vi alltid förstå dess bakgrund. Med Sovjetunionens kollaps bröts många ekonomiska band mellan de tidigare sovjetrepublikerna. En enorm industriell potential förlorades under privatiseringen. Utländskt kapital strävade efter att maximera möjligheterna att få fotfäste på nya marknader.
Dessa processer var likartade i olika länder som tidigare hade ingått i Sovjetunionen, men Ukraina hade sina egna specifika förhållanden. För det första var det främst genom Ukraina som gastransporten från öst till väst gick under sovjettiden. När vi talar om Ukrainas ekonomi och politik bör vi alltid komma ihåg gasledningarna. För det andra förlorade Ukraina en stor del av sin militära makt, inklusive kärnvapen, på 90-talet. För det tredje intar Ukraina en särskild geografisk position på Europas karta. Slutligen är Ukraina är land som är rikt på naturresurser.
Sedan 90-talet har det funnits en osynlig men betydande kamp mellan olika oligarkiska klaner i Ukraina. Detta manifesterade sig både ekonomiskt, i uppdelningen av sovjetisk industri, och politiskt i form av konfrontation mellan ett stort antal borgerliga partier. Naturligtvis sammanföll den politiska orienteringen hos dessa partier oftast med den ekonomiska inriktningen hos deras sponsorer. För oligarkerna i östra Ukraina var det givetvis fördelaktigare att upprätthålla ekonomiska och politiska kontakter med Ryssland än med väst, och omvänt. Det fanns även oligarker som lyckades samarbeta med kapitalister från både väst och öst under en relativt lång tid: till exempel Akhmetov, den rikaste mannen i Ukraina. Uppdelningen i öst och väst bestämdes inte så mycket av geografi som av själva produktionen. Den industrialiserade östra delen av landet med en utvecklad gruvsektor sökte samarbete med rysk industri för att inte förlora marknader i konkurrensen med västerländska länder. Å andra sidan ville de västra och centrala delarna av Ukraina, som var mer jordbruksdominerade, naturligtvis sälja fler ”råvaruresurser” för tillverkning av varor till USA och EU. Det bör noteras att kulturella skillnader också utnyttjades i denna kamp, vilket bidrog till att fiendskapen mellan ukrainare från olika regioner underblåstes medvetet.
Det fanns också en arbetarklass i detta kaos. Idag minns man sällan strejken 1993 som skakade hela landet. Men på 90-talet misslyckades arbetarna emellertid med att etablera sig som en självständig kraft. Ukrainas kommunistiska parti blev i sin tur mer och mer integrerat i det borgerliga politiska spektaklet för varje år och rörde sig allt längre bort från den verkliga kampen.
Det vi försöker säga är att Ukraina faktiskt har varit delat sedan den så kallade självständigheten. Det har delats upp av olika grupper av ukrainska kapitalister med hjälp av sina utländska partners (eller herrar). Det som hände 2014 var en logisk fortsättning på denna uppdelning. Regeringen under Janukovytj misslyckades 2013 med att sitta på två stolar, så Janukovytj valde att integrera Ukraina i tullunionen, medan den del av borgerligheten som var i opposition ville ha integration med Europeiska unionen. Oppositionen genomförde en framgångsrik propagandakampanj, fick stöd av västerländska partner och vann. Janukovytj flydde landet och Ryssland tog tillfället i akt och annekterade Krim.
Samtidigt ägde proryska demonstrationer rum i öst. Precis som Euromajdan försökte proryska krafter att nå de bredaste delarna av befolkningen och var därför beredda att använda vilka slagord som helst – från ”antifascism” till ryska nationalism. I april utropades ”folkrepubliker” i Donbass med stöd av Ryssland och sedan dess har blodet runnit oavbrutet i Ukraina.
I slutändan spilldes blodet inte för de idéer som Majdans anhängare och deras motståndare trodde på. Blod spilldes för den ryska och västerländska borgarklassens rätt att få en så stor bit av den ukrainska kakan som möjligt. För ett land som Ukraina var kriget oundvikligt, eftersom det är så kapitalismen fungerar på sin högsta nivå.
Karl Gunnarsson: Vad anser er organisation är orsakerna till den ryska invasionen av Ukraina?
RFU: Den ryska invasionen 2022 har samma rötter som kriget i öst 2014. Det är bara en ny fas i en gammal konflikt. Här är några viktiga faktorer:
- Ekonomisk kris (Corona-krisen). Under kapitalismen är krig ofta ett sätt att ta sig ur ekonomiska kriser.
- Hård konkurrens mellan internationella olje- och gasbolag under 2020-2022. Ovan nämnde vi exempelvis gasledningarna i Ukraina.
- Byggandet av Nord Stream 2.
- Närmande mellan Ryssland och Kina samt Rysslands avståndstagande från väst. Medan Ryssland fortfarande försökte hålla en fot i väst under 2014, har landet nu helt omorienterat sig mot det kinesiska blocket.
- Det ryska kapitalisternas misslyckande med att vinna kampen om Ukraina mellan 2014 och 2022.
Fascisterna är oligarkins vakthundar
Karl Gunnarsson: Den ryske presidenten Putin har påstått att ett mål med invasionen av Ukraina är att ”avnazifiera” landet. Detta är utan tvekan en förevändning, men faktum kvarstår att det har funnits och fortfarande finns en fascistisk närvaro i Ukraina. Hur ser fascismen ut i Ukraina idag, och hur involverad och inflytelserik är den i den ukrainska regeringen och andra statliga institutioner?
RFU: Ironiskt nog har extremhögern i Ukraina stärkts mångfalt efter att Putins så kallade ”avnazifiering” började. Före den ryska invasionen fanns det visserligen fascister, men de var marginaliserade i majoritetens ögon. Deras styrketopp var 2014-2015, då regeringen behövde dem som en militär styrka. Under perioden 2016-2021 förlorade de år för år alltmer inflytande i det ukrainska samhället.
Ett fullskaligt krig lyfte fascisterna till en nivå de aldrig hade kunnat drömma om 2014. De högerextrema idéerna ökade i popularitet och många frivilliga anslöt sig till högerextrema enheter inom de väpnade styrkorna. Under striderna i Mariupol drevs en framgångsrik kampanj för att glorifiera Azov-bataljonen. I början av kriget ökade också repressionen i Ukraina avsevärt, och den statliga polisen använde och fortsätter att använda högerextremister som hjälpstyrkor.
Fascisterna kan inte sägas ha haft någon stor politisk framgång år 2022, men de utökade definitivt sitt inflytande inom armén och polisen. Generellt sett har de fungerat som lakejer åt den ukrainska oligarkin och fortsätter att vara dess vakthundar. En annan sak är förstås, att ju starkare de blir desto mer kan de försöka ta den politisk makten i egna händer.
Nu, år 2024, är läget bättre jämfört med 2022. Faktum är att fascisterna, inklusive tidigare ”hjältar”, aktivt stöder statens mobiliseringspolitik mot folket. Därför tappar fascisterna nu popularitet, eftersom många börjar se deras destruktiva natur.
Framtiden: ingen möjlighet till någon form av normalt liv under kapitalismen för Ukraina
Karl Gunnarsson: Det ukrainska folket har lidit mycket på grund av det pågående kriget. Vad vill ni säga till våra läsare om situationen på plats, både för befolkningen och för er organisation och er kamp? Har ni några tankar om hur en återuppbyggnad av Ukraina ska kunna ske? Kommer det ukrainska folket att kunna återgå till någon form av normalitet efter krigets slut?
RFU: I områdena nära fronten är läget förutsägbart: rörligheten är begränsad, många saknar el, gas och vatten, matpriserna är höga och hotet mot de civila människornas liv och frihet är stor (det är viktigt att notera att hotet kommer från båda sidorna i konflikten).
I den centrala delen av Ukraina dödas också civila av raketer, som nyligen var fallet i Charkiv, men detta är långt ifrån krigets enda börda för befolkningen. Ryssland förstör Ukrainas energiinfrastruktur, vilket leder till strömavbrott. Det är ett stort problem även för vår organisation eftersom vi gör mycket arbete online. Men det största problemet för Ukrainas civila är mobiliseringen. Vi har gjort en video om detta ämne på vår YouTube-kanal, den har engelska undertexter och vi rekommenderar verkligen att ni tittar på den.
I Ukraina sker mobiliseringen genom konstant användning av våld. Lokala centra för rekrytering och socialt stöd ansvarar för processen. Där kidnappas människor på gatorna och tvingas in i kriget. De som kidnappas utsätts ibland för misshandel, och människor pressas ofta att skriva under dokument mot sin vilja och skickas direkt till striderna utan förberedelse. Till och med personer med funktionsnedsättningar tvingas ibland ut i kriget. Nyligen mördades en handikappad man av rekryterare i Zjytomyr-regionen.
Samtidigt är Ukrainas gränser stängda för alla män mellan 18 och 60 år. På grund av mobiliseringens terror och de stängda gränserna upplever många ukrainare nu att Ukraina är som ett koncentrationsläger.
När det gäller återuppbyggnaden efter kriget har vi inget förtroende för att det kommer att kunna ske i full skala under kapitalismen. Ukrainsk infrastruktur förstördes till stor del av ukrainska kapitalister själva – utan krig – så det är osannolikt att de kommer att kunna återuppbygga det som förstörts i kriget.
Alla som talar för Ukrainas återhämtning sätter sina förhoppningar till ”externa investeringar”. De ignorerar helt det faktum att det enda Ukraina för närvarande får från externa källor är skulder. Till exempel kommer staten att få 15,5 miljarder dollar i nya lån och den kommer att betala 14,9 miljarder dollar till IMF för tidigare lån. Så om det kommer några ”rekonstruktionspengar” kommer de bara att gå tillbaka till långivarna.
Det ingen möjlighet till någon form av normalt liv under kapitalismen för Ukraina. Ukraina är inte som USA, Tyskland eller Sverige. Det är ett av de fattigaste länderna i Europa och är nästan helt beroende av utländskt kapital. Efter krigets början kan bara dårar hoppas på välstånd i Ukraina under det nuvarande systemet. Vägen till en kommunistisk revolution är den enda vägen för Ukraina att ha en framtid.
Karl Gunnarsson: Har ni något särskilt att förmedla till våra läsare och till folket i Sverige i allmänhet?
RFU: Organisera er på arbetsplatsen, studera teori tillsammans med era kamrater, gå med i SKP. Glöm inte att involvera ukrainarna i Sverige i gemensam kamp med den svenska arbetarklassen.
Om du är intresserad av vad som verkligen händer i Ukraina kan du titta på våra videor på YouTube – alla de viktigaste har engelska undertexter.
Våra länder ligger långt ifrån varandra, men jag hoppas att ukrainare, svenskar och andra nationer en dag kommer att arbeta tillsammans för att kasta av sig det kapitalistiska slaveriets bojor.
Som den ukrainska poeten Taras Sjevtjenko sa: Ära och heder åt den nya civilisationens hjältar!
