UTRIKES I Peoples Dispatch diskuteras den sudanesiska fackföreningsfronten STUF som nu gått ut och kräver ett slut på inbördeskriget i Sudan, där hittills mer an 14 000 människor har dödats, 33 000 skadats och 11 miljoner är internflyktingar i landet.
Under kriget har de stridande parterna – den sudanesiska militären (SAF) och de styrkor som kallas Rapid Support Forces (RSF) också använt svält som vapen. Nödhjälp har blockerats, och skörden har imnte kunnat genomföras som planerat, vilket gör att en intensifierad hungersnöd hotar.
Fackföreningsfronten bildades, som de själva säger, för att motverka fragmenteringen av civilsamhället. Man förenar bland annat läkare, bönder, järnvägsarbetare, olika intellektuella grupper och ingenjörer under ett paraply för att få hela det sudanesiska folket att stå upp för sina krav, säger man.
Sudans fackföreningshistoria är fylld av kamp och har haft stor betydelse i landet, vilket också var orsaken till att den förre diktatorn, Al-Bashir, upplöste de befintliga facken och skapade nya, regimtrogna fackföreningar. Efter att Al Bashir störtats av Abdel Fattah Al-Burhan i en militärkupp drabbades fackföreningarna återigen av repression och förbud.
Nu arbetar fronten för att få ett slut på inbördeskriget och skapa en hållbar fred, sades det på den presskonferens som blev startskottet för ett nationellt upprop, där man också krävde tillgång till hjälp för alla dem som skadats av kriget. Man vill arbeta för en ”demokratisk civil stat” där man ”bygger institutioner och ett juridiskt ramverk som överenskommits av de sudanesiska medborgarna.” Målsättningen är att alla militära styrkor ska dras bort från politiska och ekonomiska aktiviteter och militären ska ställas inför rätta för brott begångna under kriget.
Fackföreningsfronten STUF visar dock i sitt uttalande att de har stora illusioner om den borgerliga demokratins förmåga att tygla kapitalismen – man säger sig vilja kämpa för en verklig demokrati och ett slut på militärstyret för att avsluta kriget, utan att imperialismens aktörer som står bakom de stridande parterna nämns, eller det exploaterade kapitalistiska systemet ifrågasätts. ”Folkmakt” är den slogan fronten går fram under, och det är naturligtvis där deras utmaning ligger: kan de bryta med sina illusioner och utvecklas mot ett revolutionärt alternativ?
