TEORI & HISTORIA I slutet av 70-talet svängde pendeln i det kinesiska jordbruket och de kollektiv man under decennier byggt upp som basen för jordbruksproduktionen slogs ut till förmån för en privat-kapitalistisk produktion. Kring denna process råder en stor mytbildning, vilken författaren Zhun Xu på ett väldigt konkret sätt bemöter och han berikar därmed också diskussionen om det samtida Kina.
När Deng Xiaoping och de övriga ”kapitalistfararna” – de som förespråkade marknadens och därmed kapitalismens återinförande – slutligen tog makten i Kina genomfördes i slutet på 70-talet stora förändringar.
Framför allt riktade man in sig på jordbruket, som i det huvudsakligen agrara Kina utgjorde nationens ekonomiska grund. Här riktade man in sig på att göra sig av med de tidigare kollektiven, där bönderna gemensamt arbetade till förmån för en modell byggd på privat kapitalistisk ackumulation.
I boken From Commune to Capitalism, som gavs ut av Monthly Review Press för sex år sedan belyser Xu avkollektiviseringen av det kinesiska jordbruket, sätter in det i en såväl nationell som internationell kontext och undersöker också vad det lett till.
En kort bild av kollektiven
Kollektiven var långt ifrån perfekta, framhåller Xu i sin bok – i själva verket fungerade uppemot en tredjedel av dem dåligt. De var ofta behäftade med ett antal problem. Det fanns ibland en lokal kader som tvingade sig till privilegier och kollektiven lyckades aldrig egentligen befria många bönder från den skuld de sedan länge varit fast i.
Ändå, menar han, utgjorde kollektiven ett framsteg. De tillät mer omfattande investeringar i både sjukvård och utbildning. Kollektiven skapade förutsättningar för alla barns utbildning och direkt efter avkollektiviseringen minskade antalet elever i skolorna. Sjukvården byggdes snabbt ut under kollektiven och bekostades även av dem.
Vad kollektiven också möjliggjorde var storskaliga investeringar – de utgjorde grunden för en industrialisering och modernisering av det kinesiska jordbruket. Storskaligheten möjliggjorde investeringar i gödningsmedel och hybridgrödor, samt ett flertal stora infrastrukturprojekt, såsom dammar och bevattningsprojekt.
Avkollektiviseringens klassbas
Enligt Xu själv är en av de viktigaste aspekterna av hans bok att göra en klassanalys av avkollektiviseringen eftersom detta hittills har saknats. Därför ägnar han också en del utrymme åt att spåra klasskrafterna som låg bakom avkollektiviseringen och slår samtidigt hål på en rad myter, såsom att det hela skulle drivits fram av bönderna själva och ha en spontan karaktär.
I själva verket rörde det sig om en medveten politik från partiets sida. Han lyfter fram hur partiets egen huvudtidning Hongqi/Röda fanan ”stolt meddelade att avkollektiviseringen genomfördes av lokala myndigheter som följde order ovanifrån.” Därtill kommer den press som riktades mot partiorganisationer som vägrat genomföra avkollektiviseringen, såsom de i Beijing, Shanghai och Yunnan. Efter möten med partiets centrala ledning ändrade man snabbt kurs och motståndet försvann, ofta inom loppet av mindre än ett år, vilket är en anmärkningsvärd kort period för en politisk helomvändning.
Ett avskaffande av kollektiven hade dock inte kunnat genomföras om det inte fanns en social bas för politiken. Därför riktar också Xu blickarna mot kollektiven, för att ge en bild av vilka grupper som stödde och inte stödde processen. Resultaten är mer eller mindre som man kan förvänta sig.
Bland de som stödde processen fanns den lokala kadern och en liten del av bönderna, framför allt de rikaste bönderna och delar av mellanskikten såg här en möjlighet att berika sig och här kunde processen finna sitt sociala stöd.
Motståndet koncentrerades till de fattiga bönderna. Därtill kommer också kollektiv med hög arbetsdelning och inom kollektiven bland annat till familjer med låg andel arbetsföra män. Det är naturligt att de fattiga bönderna, som i och med kollektiven vunnit både sjukvård och utbildning sökte bevara dem, likaså är det logiskt att de kollektiv med hög arbetsdelning, där vissa inte alls arbetade på åkrarna utan skötte andra sysslor skulle motsätta sig dem – vad skulle någon utan erfarenhet av faktiskt jordbruk göra med en egen åkerlapp?
Sinsemellan familjerna förekom också skillnader: familjer med färre män tenderade att motsätta sig avkollektiviseringen medan de med många män var för den. Bakom detta ligger det faktum att färre män också betydde färre arbetare på åkern och vice versa. Många män i familjen betydde helt enkelt större möjligheter att berika sig.
De bredare perspektiven
Avkollektiviseringen genomfördes dock inte enbart för att ett fåtal rika bönder skulle bli ännu rikare, kan man kanske sammanfatta Xu. Det fanns större ambitioner än så.
I sin bok beskriver han hur det centrala var att bryta alliansen mellan arbetarna och bönderna, eftersom det verkliga målet var industrin – här låg grunden till framtiden och den skulle vara kapitalistiskt. Alliansen mellan arbetarna och bönderna var ett effektivt hinder mot planerna och så länge arbetarna, vars motstånd mot återinförandet av kapitalistiska produktionsmodeller ofta var kompakt, hade en allierad i bönderna var riskerna för stora.
Dessa lärdomar hade man dragit från de första försöken att reformera den industriella produktionen där partiets nya linje mött alltför stort motstånd. Därför vände man sig istället till landsbygden och riktade in sina angrepp mot denna.
Avkollektiviseringen hade nämligen också den fördelen att den avpolitiserade bönderna och försvårade för dem att agera kollektivt. Självägande bönder är en mycket svagare politisk kraft än kollektiviserade sådana. De utgjorde helt enkelt inte längre en samlad politisk kraft.
Rent ekonomiskt åstadkom man också en så kallad primitiv ackumulation, som Marx beskrev i det första bandet av Kapitalet. Det är inte en vanlig kapitalistisk ackumulation, utan dess början – ”en ackumulation, som inte är ett resultat av det kapitalistiska produktionssättet utan dess utgångspunkt.”
Den kinesiska avkollektiviseringen åstadkom just en sådan primitiv ackumulation när tidigare kollektivbönder strömmade till städerna som arbetskraft. Dessa alltmer avpolitiserade bönder utgjorde inte bara grunden för en ytterligare skjuts för den industriella tillväxten, utan slog också undan benen för den organiserade arbetarklassens motstånd, såtillvida att de användes för att ersätta arbetare som gjort motstånd.
På så sätt blev också avkollektiviseringen en språngbräda till ytterligare reformer i städernas industrier.
Ytterligare konsekvenser
Jag har berört några konsekvenser som avkollektiviseringen fick och andra går att utläsa mellan raderna. Det är emellertid värt att peka på några ytterligare resultat av processen – eller rättare sagt, vilka resultat processen inte gav.
Just storskaligheten som kollektiven medgav möjliggjorde en rad investeringar, vilka också gav en skjuts till produktiviteten. Dessa investeringar klingade rätt omgående av under 80-talet och de investeringar man gjorde då närmade sig inte ens de man gjorde under den kollektiva perioden, vilket Xu visar. När varje familj fick en jordlott blev resultatet ett ”spaghettijordbruk” där varje familj fick en smal remsa jord, vilket ju också försvårar användandet av större maskiner. Xus statistik visar också just detta – under 80-talet ökar visserligen användandet av maskiner i det kinesiska jordbruket men inte alls i lika hög utsträckning som under kollektivjordbrukets sista år.
Under den kollektiva perioden genomfördes också en rad investeringar i hybridgrödor och bekämpningsmedel, vilket jag nämnt tidigare. Dessa drev också på produktiviteten under 80-talet, trots att de gjordes tidigare och det avkollektiviserade jordbruket kunde därmed rida på vågen av investeringar som gjordes när jordbruket var kollektivt.
Avslutning
Boken som Zhun Xu skrivit ger en intressant bild av avkollektiviseringen och visar tydligt att det knappast är så enkelt som den officiella kinesiska historieskrivningen gör gällande. Han visar på ett förtjänstfullt sätt både bakgrunden, processen och följderna av nedmonteringen av kollektiven, samt vilken vikt det hade för kapitalismens fortsatta segertåg i Kina.
Avkollektiviseringen av jordbruken blev en hävstång i kampen för att återinföra marknaden i den kinesiska ekonomin. Det är ett stycke högt politiserad historia och Xu erbjuder läsaren en kritisk inblick i processen, vilket är speciellt viktigt för att ur ett marxistiskt perspektiv förstå den allt starkare kinesiska imperialismen.
Andreas Sörensen
