LEDARE (6/2024) I början av sommaren gick fler än fyra miljoner svenskar till vallokalerna för att lägga sin röst i valet till Europaparlamentet. Detta gjorde de under antagandet att deras röst skulle spela någon roll och att den faktiskt var värd något, att den skulle göra skillnad.
Så kom valdagen och valresultatet. Inga större förändringar ägde rum. En kristdemokrat mindre och en vänsterpartist mer. Annars inga förändringar i antalet mandat. Socialdemokraterna fortsatte att vara största parti, följda av Moderaterna. Jubel på vissa håll och ledsna miner på andra.
Spola framåt en och en halv månad. Dagens Industri, skriven av kapitalet för kapitalet och därmed intressantare än många andra tidningar och nyhetsportaler, granskar lobbyverksamheten i Europaparlamentet. Ridån faller och demokratin visas upp för vad den verkligen är – kapitalets demokrati, inte vår.
Som en parentes kan man notera att inte ett ord publicerades i public service, som om inte nyheter som dessa skulle vara relevanta för allmänheten. Så väljs med andra ord nyheterna noga ut och det som är till för allmän konsumtion får inte vara för upprörande.
Hur som helst, så visar det sig att miljoner och åter miljoner svenska kronor läggs på lobbying i Bryssel. Varje år spenderas minst 150 miljoner kronor på lobbyverksamhet i Bryssel för att påverka beslut. Bland storföretagen som etablerat sig i Bryssel finns Spotify, Wallenbergägda EQT, Ericsson och gruvbolaget Boliden. Inte bara kammar de genom sin verksamhet hem hundratals miljoner kronor i bidrag (bara Ericsson lyckades förra året sno åt sig 400 miljoner kronor i bidrag från EU), utan man påverkar också politikerna.
Detta säger man helt öppet. Bolidens kommunikationsdirektör förklarar hur man dels jobbar genom branschorganisationerna, men också hur man har “egna uppvaktningar” där de söker upp “kommissionen och enskilda parlamentsledamöter för att beskriva hur vi skulle vilja se ett starkare Europa inom våra frågor”. Anna Holmberg, som arbetar för Skogsindustrierna, som representerar storföretag som SCA och Billerud, förklarar att “[e]n stor del av påverkansarbetet är att berätta om svensk skogsindustri, hur våra medlemmar bedriver affärer och varför politiken är viktig för näringslivet.”
Som om inte det vore nog, så rapporterar Dagens Industri om lobbyföretaget Kreab, som grundats av ett gäng före detta moderater, och som har lyckats skapa sig ett utrymme i Bryssel där de bedriver lobbyverksamhet åt andra. Man får bland annat höra om hur Kreab går in och påverkar enskilda beslut, bland annat har man arbetat får att Scania ska få sin vilja igenom i frågan om utsläppsrätter. På frågan om hur man arbetar för att skapa förändring, så får man svaret att “[d]et mest effektiva är enskilda möten med parlamentariker, kommissionstjänstemän eller liknande” – det går dock inte att bara kritisera, utan “man måste ha ett motförslag och skapa en dialog” också!
Så kaxigt och öppenhjärtigt känner alltså kapitalets representanter att de kan prata. Ett förakt för demokratin som de inte ens försöker dölja, men samtidigt också uppfriskande ärligt. Vi har hela tiden sagt att deras demokrati inte är vår. Det finns ingen demokrati som kan stå över klasserna och kapitalets demokrati kan samtidigt inte vara arbetarnas. Nu får vi också öppet medhåll från kapitalet – för kan man egentligen prata om en demokrati när kapitalet ändå dikterar villkoren? När de bjuder in parlamentsledamöter till sig och strör pengar över dem? När de erbjuder dem dialoger och färdiga förslag till lagstiftning?
Nej, det är ingen demokrati, utan det är en fars. Att fyra miljoner människor gick och röstade den nionde juni gör varken till eller från för den demokratiska processen. Även om valdeltagandet hade varit hundraprocentigt, så hade det inte betytt något, för de politiska besluten fattas ändå i dialog med kapitalet.
Det är med andra ord så, vad vi sagt i flera valrörelser, att den enda röst som inte är bortkastad är en röst på kommunisterna. En röst på något av systempartierna är en röst på just systemet. Det är en röst på kapitalet. Den enda rösten som den nionde juni betydde något var rösten på valsedeln med hammaren och skäran. Det är också den enda rösten som även i framtiden kan betyda något, för det är en röst mot deras demokrati, mot hela deras system – deras demokrati är inte vår.
