UTRIKES Igår utsåg Frankrikes president Emmanuel Macron, efter sju veckors samtal med medlemmar från de parlamentariska partierna, Michel Barnier från högerpartiet Republikanerna till premiärminister. Barnier ska nu välja ett ministerkabinett som kan vinna majoritetens stöd i Nationalförsamlingen trots att det var Vänsteralliansen NFP (Nya Folkfronten) som segrade i valet med 182 platser i Nationalförsamlingen.
Republikanerna och Macrons koalition ”Ensemble” kontrollerar tillsammans endast 233 platser i Nationalförsamlingen, och Barnier måste för att få majoritet ha stöd från 289 ledamöter i den 577 platser stora Nationalförsamlingen. Igår indikerade dock högerextrema Nationell Samling att de åtminstone inledningsvis skulle stödja hans regering.
En Macron-Barnier-regering kommer givetvis att driva en högerpolitik, där bland annat kriget i Ukraina eskaleras med trupper för att strida mot Ryssland, och där de arbetande människorna drabbas av hårda åststramningar. Barnier står sedan sin tid som Brexit-förhandlare för skattelättnader för företagen och fördömer sociala utgifter eftersom de skapar ”bidragsberoende människor”. Han har dessutom föreslagit ytterligare ett års höjning av pensionsåldern, utöver den tvåårsökning till 64 år som Macron införde 2023, och är främlingsfientlig till den grad att han kräver manöverutrymme för Frankrike att bryta mot EU:s regler om invandring.
En Barnier-regering som backas upp av högerextremisterna trampar förstås valresultatet under fötterna. Många arbetare och ungdomar röstade på Nya Folkfronten, eller på Macrons Ensemble-kandidater som stöddes av NFP för att blockera en extremhögerregering. NFP och de allierade fackföreningarna och studentorganisationerna har utlyst landsomfattande protester imorgon mot Macrons ”stöld” av valet.
Hur långt de är beredda att gå i sina protester lär visa sig. Hittills har protesterna snarast varit ljumma när Macron försökt bilda en högerregering. NFP:s politik är inte revolutionär, utan en vänstervariant av Macrons politik, där de fungerar som en stötdämpare för ett utbrett folkligt missnöje. I sitt program uttrycker de ett stöd för Ukraina och menar att man måste ”leverera de nödvändiga vapnen” till landet, så att de ska kunna försvara sig mot Ryssland. Kritiken mot EU lyser likaledes med sin frånvaro och socialismen nämns föga förvånande inte en enda gång.
Hur Franska kommunistpartiet kunde ingå i den s.k. folkfronten är gåtfullt. Arbetarklassen finns inte där i denna mellanskitsallians. Ännu konstigare att i andra valomgången låta sig luras och ingå förening med reaktionäre Macron, det bådar inte gott för framtiden. Nu sitter den s.k. folkfronten med skägget i brevlådan och en främlingsfientlig arbetarklassfiende tar PM-posten. Allt med indirekt stöd av PCF. Handlar det om opportunism, karriärism eller är den politiska kompassen helt förvriden? Någon kredit av den franska arbetarklassen kommer inte PCF att få.