UTRIKES Efter misslyckandet för den franska presidenten Macron i EU-valet upplöstes parlamentet och nyval kommer hållas i slutet av juni och början av juli. Som svar har landets vänsterpartier, däribland kommunistpartiet PCF, gått samman i en valallians, som söker mandat att administrera kapitalismen.
Många motsättningar löper genom det kapitalistiska samhället men en av de viktigaste i dagsläget är relationen till Ryssland och den västerländska kapitalismen. Denna delar också den franska politiken i mer eller mindre två läger, eftersom också det franska kapitalet är delat i frågan – det finns stora krafter som söker en mindre konfrontativ hållning gentemot Ryssland samtidigt som Macron representerar de krafter som vill fortsätta den europeiska integrationen och skärpa kampen mot Ryssland. Han har som bekant öppnat för att skicka Nato-soldater till Ukraina.
Denna kamp, mellan olika fraktioner inom den franska kapitalismen, ligger bakom den hårda politiska kamp som nu resulterat i utlysandet av nyval i Frankrike. Utgången av valet kan mycket väl signalera en förändring i den franska utrikespolitiken, eftersom det också betyder en maktförskjutning inom det franska kapitalet.
In i denna kamp ger sig också vänstern, som inför valet har enats i en valallians som man gett namnet Den nya folkfronten. I detta samarbete återfinns Frankrikes miljöparti, La France Insoumise, Socialistpartiet och det franska kommunistpartiet PCF, som sedan länge anpassat sig till kapitalismen. I den franska politiska kampen utgör de inget egentligt alternativ, utan de blir en vänstervariant av Macrons politik – i sitt program uttrycker de ett stöd för Ukraina och menar att man måste ”leverera de nödvändiga vapnen” till landet, så att de ska kunna försvara sig mot Ryssland. Kritiken mot EU lyser likaledes med sin frånvaro och socialismen nämns föga förvånande inte en enda gång.
Så har återigen de franska ”kommunisterna” bundit sig till den minst dåliga administrationen under kapitalismen och släppt alla anspråk på socialismen och revolutionen. Deltagandet i folkfronter som dessa är symptomatiska för denna anpassning, samtidigt som de också driver anpassningen framåt, eftersom varje nytt samarbete betyder ytterligare kompromisser.
