UTRIKES De franska kommunisterna i PCRF har nu uttalat sig om det franska parlamentsvalets sorgliga efterspel, och konstaterar att hela september månad präglades av att Michel Barnier från högerpartiet Republikanerna utsågs till premiärminister. Detta skedde nästan två månader efter parlamentsvalet där ”Nya Folkfronten” (NFP) kom på första plats, men utan absolut majoritet.
Man menar att Macron höll kvar den ”avgående” Attal-regeringen för att fortsätta att smidigt hantera monopolföretagens angelägenheter under sommaren som präglades av OS och Paralympics. Nya Folkfronten gick in i förhandlingar, vilket gynnade Macron och högern, som försökte splittra NFP och vinna över vissa delar. Och den vänsterallians som till sist nominerade Lucie Castets fick sitt förslag avvisat av presidenten.
Trots att NFP:s socialdemokratiska program bara föreslog förändringar inom kapitalismen, ansågs det inte vara tillräckligt bra för storkapitalet i dagens politiska och ekonomiska kris, skriver PCRF, och inte heller för Frankrikes växande imperialistiska ambitioner på den internationella scenen. Under dessa omständigheter vände sig Macron alltså till Michel Barnier, trots att hans högerparti bara representerar 8% av nationalförsamlingen. Denna utnämning visade tydligare än någonsin den borgerliga demokratins illusion och statens ökade auktoritära drag i monopolens tjänst.
Den analys man gör är att storkapitalet inte längre har tid att underordna sig en socialdemokratisk regering för att genomföra sin åtstramningspolitik, även om en sådan alltid till slut genomför kapitalets politik under kapitalismen.
Utnämningen av Barniers regering ger också ett antal garantier till extremhögern i Nationella Fronten (RN), vilket förhindrar att de fäller regeringen. Den oväntade alliansen Macron-högerpartiet-extremhögern fortsätter nu med en ultrareaktionär politik i monopolens tjänst. Man driver en högerinriktad ekonomisk och säkerhetspolitik, som främjar den ökande fascistiseringen av statsapparaten, och agerar alltid i storkapitalets intresse och för att stärka förtrycket mot arbetarklassen. Och denna är inte tillräckligt organiserat, har ingen stark politisk kraft som representerar dem, och är splittrat av hat som spritts av nationalister eller påverkade av illusioner från ”vänstern.”
För att komma vidare med bygget av ett kommunistiskt parti som kan representera och organisera arbetarna satsar PCRF nu på att bygga upp basgrupper lokalt och på fabriksnivå, där de ska arbeta för att utveckla kampen: strejker, fabriksockupationer, direkta aktioner och generalstrejk. Dessa kommittéer eller basgrupper ska med tiden bilda den verkliga kampfronten, där den dagliga kampen mot kapitalismens konsekvenser kopplas till den större kampen mot kapitalismen.
Man avslutar med en paroll som nog kan passa även i Sverige: Det arbetande folket måste tro på sin egen makt!
