UTRIKES Shamikh Badra är medlem i Palestinians People Party (PPP, ett socialistiskt palestinskt parti som organiserar palestinier både i Palestina och i utlandet). Han är en av många palestinier som förlorat många av sina närstående sedan Israels folkmord av det palestinska folket trappats upp. Badra lever i dag i Australien, men hans släkt och vänner har antingen blivit mördade eller är kvar i Gaza.
Han höll ett tal under de grekiska ungkommunisternas Odigitis-festival där han berättade om sina erfarenheter av kriget, och Riktpunkt har fått ta del av detta genom en av de SKU:are som besökte festivalen. Det är ett tal som berör genom den personliga upplevelse som Badra delar med oss, och han ger krigets lidande ett ansikte när vi får höra om vad hans familj gått igenom.
Shamikh Badras tal
Från den etniska rensningen som kallas ”Nakhba” år 1948 till det pågående folkmordet, så har den sionistiska koloniala rörelsen dödat hundratusentalsv palestinier, där majoriteten är civila. Sionisternas mål är att eliminera den inhemska palestinska befolkningen genom etnisk rensning, massmord och folkmord, i tron att detta kommer att undertrycka det palestinska motståndet.
De hävdar att ”det har aldrig funnits något sådant som palestinier; de har aldrig existerat.” De säger att ”vi måste utvisa araber och ta deras hem. De gamla kommer att dö och de unga kommer att glömma.”
Den stora frågan lyder: har de lyckats med att nå dessa koloniala mål? Nej, de har misslyckats med att förverkliga sina koloniala mål. Palestinierna står ännu modigt kvar och slåss för sin självständighet, befrielse och frihet. Vi ska skapa en demokratisk stat av Palestina, fri från kolonialism, apartheid, rasism, förtryck och ockupation.
Kära kamrater och vänner, jag skulle vilja prata om mina erfarenheter under detta pågående folkmord. Under den israeliska aggressionen i Gaza, så tittade jag på nyheterna och jag blev chockerad när jag såg att de israeliska stridsvagnarna attackerade min familjs hus i Gaza. Detta var i november förra året. Jag var så orolig för min familj, speciellt eftersom jag inte hade haft kontakt med dem under en längre tid. Jag visste inte om något hade hänt dem. När jag lyckades ringa mina föräldrar så berättade de om de israeliska stridsvagnarna och bulldozrarna som hade förstört vårt hus.
Mina föräldrar var inne i huset medan det förstördes. Sen berättade jag för mina föräldrar att jag lyckats få tag i visum så att de kunde komma till Australien. Men tyvärr så berättade min pappa att han inte ville lämna sitt hem, och mamma gav honom sitt stöd.
”Jag lämnade mitt hem som barn 1948, jag förlorade min mor och min syster under Nakba,” berättade min pappa för mig. Min pappa kom att bli föräldralös, han tvingades till smärtsamma upplevelser äventyr på grund av förlusten av sin mor. På grund av detta ville han inte genomgå denna tragedi och lämna sitt hem en gång till – denna gång 2023 under folkmordet.
Jag var mycket ledsen och oroad eftersom jag fruktade att mina föräldrar, eller någon av dem, skulle dö. Jag försökte övertyga dem att komma för endast en månad, så jag kunde ta dem till ett sjukhus och sedan kunde de återvända till sitt hem.
Tyvärr gick min pappa bort i Gaza onsdagen den 27 december 2023, efter att ha kämpat med sjukdom samtidigt som det var brist på medicin, vatten och mat på grund av det rådande kriget. Min mamma var ensam när min far dog, och hon kunde inte hjälpa honom eftersom det inte fanns någon läkare eller något sjukhus i Gaza. Det fanns inte heller en enda människa i hela grannskapet.
Min vän kom för att hjälpa min mamma med att begrava pappa på bakgården av hans hus, då de inte kunde begrava honom på gravplatsen på grund av allt som bombats sönder.
Efter att min far har gått bort och vårt hem förstörts så är min mamma kvar ensam i grannskapet. Min mamma vägrar fortfarande att komma till Australien. Jag försöker fortfarande övertyga henne om att komma för en kort period så hon kan besöka ett sjukhus. Jag hoppas att jag kan övertyga henne.
Min mamma letar fortfarande efter min bror och hans familj, trots att hon fått information om att de blivit mördade av israelerna. Vi har saknat dem längre än sex månader på grund av den pågående aggressionen i Gaza. Några personer har sagt att israeliskt stridsflyg har bombat dem, och att de fortfarande är begravda under ruinerna. Min mamma levde med en stor familj med åtta familjemedlemmar; min pappa, min bror och hans fru med deras fyra barn. Nu befinner hon sig själv ensam i Gaza stad, hon har förlorat alla av dem. Vårt hus har blivit förstört, och hon bor nu med våra grannar.
Kära vänner och kamrater, trots tragedin för min familj och mitt folk i Palestina, så fortsätter vi med vår kamp mot ockupationen och orättvisan, och det har vi gjort också tidigare, från generation till generation. Jag kan konstatera att ingen kolonialmakt i världen kan besegra den palestinska Motståndsandan.
Gaza kommer aldrig att dö!
Gaza kommer att återuppväckas!
Vid ett sådant här tillfälle skulle jag också vilja framföra min hälsning till alla de ursprungsbefolkningar som kämpar för rättvisa och befrielse: aboriginerna i Australien, de ursprungs invånarna i USA, maorierna i Nya Zeeland, och alla andra ursprungsbefolkningar i världen.
