Finska frikårer i inbördeskrigets kölvatten

TEORI & HISTORIA De finska författarna och historikerna Aapo Roselius och Oula Silvennoinen har gett ut flera böcker om finsk historia, varav en av dem, Finlands okända krig, behandlar de finska frikårernas uppgång och fall, i kölvattnet av inbördeskrigets blodiga avslutande.

 I det maktvakuum som uppstod efter första världskrigets slut var östra Europa i gungning. Nya nationer, varav vissa aldrig varit självständiga, uppstod när stora riken gick under och ingen kunde göra anspråk på makten. I detta vidsträckta område kämpade de nya ländernas borgerlighet för sin plats i världen, medan de gamlas dödsryckningar ännu inte slocknat. Stora riken, som Ryssland och Österrike-Ungern, som bestått i århundraden, löstes upp i en handvändning och nya stater, som Tjeckien, Polen, Finland och de baltiska staterna, tog deras plats.

Den gamla världen höll på att dö och den nya kämpade för att födas, för att låna Antonio Gramscis ord. Men det var inte bara borgerligheterna som kämpade, utan en ny kraft hade också äntrat scenen – den organiserade arbetarklassen. I Tyskland, Ungern, Finland och framför allt Ryssland, gjorde den sin makt gällande och utmanade allt som varit. Kampen för att födas blev framgångsrik i endast ett land, men gav i flera fall upphov till nya företeelser, framför allt i det östeuropeiska maktvakuumet.

“Marknaden är den första skolan, i vilken bourgeoisien lär sig nationalism” skrev Stalin i sin bok Marxismen och den nationella frågan och flitigare elever än den finska borgerligheten får man leta efter. Efter att ha slagit ner de röda i det egna landet blickade den nya finska borgerligheten österut, mot Karelen, och söderut, mot Estland. Idén om “Storfinland” blev ledstjärnan för den finska borgerlighet som ville kapa åt sig mer i det maktvakuum som uppstått.

Här hägrade de östkarelska skogarna, stora handelskontrakt med fjärran länder och kontroll över viktiga handelsrutter inte bara i Karelen, utan också i Östersjön. Dessa mål kläddes i nationalistisk skrud och giftes med ett nästan blint raseri som riktades mot bolsjevikerna och revolutionen, vilka var de främsta utmanarna om makten i Karelen och en viktig maktfaktor i Baltikum.

Realiteten var dock inte sådan, att den finska staten själv kunde ge sig ut på korståg, utan expansionen behövde ta sig andra uttryck – frikårerna uppstod. Dessa blandade idealistiska ungdomar, som ville hjälpa sina “frändefolk” undan bolsjevismen och säkra Storfinlands framtid, med äventyrare och psykopater. I skön förening drog de fram över Karelen och i både Estland och Litauen, och de lämnade blodiga spår var de än begav sig. Ur denna blodiga mylla kunde föga förvånande den nordiska nazismen senare hämta några av sina främsta ledare, likt den tyska nazismen som kunde hämta sin kader från de tyska frikårerna.

Roselius och Silvennoinen fångar i detta den uppåtsträvande bourgeoisiens kamp om herravälde, låt vara att de aldrig själva förstår klassaspekten av det hela, och de binder ihop den inte bara med revolutionen i Ryssland, som de talande nog föredrar att kalla “statskupp”, utan också med tyska och brittiska intressen i området.

Som med alla böcker måste man dra egna slutsatser av vad författarna presenterar – deras egen politik lyser igenom och kastar ett visst tvivel över deras slutsatser. Här finns dock material som fyller ett annars ofta dolt kapitel i nordisk historia, det vill säga de politiska och militära uttryck som den  unga finska borgerlighetens expansiva intressen tog sig.

 

Andreas Sörensen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.