LEDARE (7/2024) Den sjunde oktober närmar sig. Sedan förra året har detta datum blivit en ödesdag för det palestinska folket, framför allt i Gaza. Denna dag, då palestinska styrkor genomförde en väpnad operation inne på israeliskt territorium, har av den israeliska borgerligheten använts som förevändning för att eskalera sitt våld och jämna Gaza med marken, vilket trappat upp spänningarna i hela Mellanöstern.
Om man nöjer sig med att läsa borgerlig media och lyssna på borgerliga nyhetsrapporter, så framstår den sjunde oktober som krigets början. Man rapporterar om några dagar av strider på israelisk mark, följt av det israeliska ”självförsvaret”, vilket ska ha legitimerat en omfattande militär offensiv mot Gaza. Denna israeliska vedergällning har lett till tiotusentals döda palestinier. Den officiella retoriken menar att Israel har rätt att försvara sig, men denna logik är skev och cynisk. Framför allt för att de som drabbats värst av det israeliska ”försvaret” är oskyldiga barn och kvinnor, som knappast utgjort någon del av de väpnade operationerna i Israel.
En mer vidrig logik än denna är svår att hitta. Självförsvar mot barn? Självförsvar mot civila? Den israeliska vedergällningen, riktad mot ett helt folk, väcker frågor om denna ”rätt” att försvara sig. Särskilt när själva konflikten framställs som om den började just den sjunde oktober. Den kortsiktiga logiken i detta narrativ förutsätter att människors historiska kunskap begränsar sig till denna specifika dag 2023, som om det våld som utspelade sig då plötsligt skulle ha uppstått ur tomma intet.
Men kriget började inte den sjunde oktober. Den israeliska statens politik, den omfattande blockaden och svälten som Israel under decennier tvingat på Gazas befolkning, de kontinuerliga angreppen och den systematiska förnedringen av varje palestinier, ung som gammal, har pågått sedan långt innan detta datum. När det palestinska folket agerar, gör de det i en situation präglad av decennier av ockupation, våld och förtryck. Man kan inte förstå de palestinska handlingarna utan att förstå hela bilden.
För att kunna hävda att Israel har rätt till självförsvar måste man aktivt ignorera allt som föregick den sjunde oktober. Man måste blunda för fördrivningen av palestinier 1948 och den väpnade kampen som Israel bedrivit mot ett helt folk sedan dess. Historien om det israeliska ”försvaret” faller snabbt samman om man vågar se den långvariga kamp som palestinierna tvingats föra för sin överlevnad.
Detta erkänner till och med det borgerliga FN, som erkänner varje folks rätt att göra motstånd mot en ockupation. En ockupation är i sig en våldshandling och det palestinska motståndet är en naturlig respons på årtionden av förtryck. Israeliska politiker och deras västliga allierade vill att vi ska tro att den sjunde oktober var en början, men för det palestinska folket har detta krig pågått i över 70 år.
Sett i sitt sammanhang blir händelserna den sjunde oktober en parentes i den längre historien om den israeliska terrorn mot det palestinska folket. Det våld som Israel utövat sedan 1948 är av en sådan omfattning att det är omöjligt att förstå den sjunde oktober utan att sätta den i sitt sammanhang. Därför betonar vi kommunister alltid vikten av att se helheten.
Att isolera den sjunde oktober från sin historiska bakgrund är ett försök att kontrollera berättelsen om konflikten. Det är ett försök att legitimera ett förtryckarsystem och dölja den israeliska statens imperialistiska natur. Men vi kommunister accepterar inte en sådan förvrängd verklighetsbeskrivning. Vi vet att ingenting kan ses isolerat och att varje händelse måste förstås i sitt större sammanhang.
Kriget började inte den sjunde oktober. Det började långt tidigare, och det är fortfarande ett krig som förs mot ett folk som kämpar för sin överlevnad.