TEORI OCH HISTORIA, UTRIKES Riktpunkt återger här i översättning en artikel av centralkommittén för Greklands Kommunistiska Parti (KKE), sektionen för internationella relationer. Artikeln publicerades Artikeln publicerades i nummer 3 av Communist Review (KOMEP), den teoretiska och politiska tidskriften för KKE:s centralkommitté, i juli 2024 och finns på KKE:s hemsida sedan den 9 september 2024, vilket innebär att den allra senaste utvecklingen av kriget inte berörs – den geopolitiska och historiska analysen påverkas förstås inte av det.
Under de senaste månaderna har världen bevittnat en generaliserad attack från Israels politiska och militära maskineri mot det palestinska folket, särskilt i Gaza. Större delen av de borgerliga medierna, vilka stöttar Israel, försöker utan framgång övertyga människor om att allt började den 7 oktober 2023, när Hamas attackerade Israel, dödade och tog israeliska gisslan. De flesta vet dock att den israeliska borgerliga staten, med stöd av USA och dess allierade i västvärlden, har ockuperat området där Palestina enligt FN:s resolutioner skulle ha etablerats, och att de har förtryckt det palestinska folket under sju decennier.
Den borgerliga israeliska statens stöld av palestinsk mark började redan 1947-1948, när en FN-resolution delade det palestinska området och skapade Israel. Detta banade väg för en det palestinska territoriet gradvis slukades upp. Sedan dess har miljoner palestinier drivits bort från sina hem. Vi talar om en verklig folkfördrivning, en planerad landstöld som har fördrivit över sex miljoner människor från deras hem. Israel tog kontroll över 774 palestinska städer och byar, varav 531 förstördes helt och resten togs över av ockupationsmakten. De palestinier som stannade kvar i områden som Västbanken, där den palestinska myndigheten är baserad, eller på Gazaremsan, har levt under blockad, fattigdom, diskriminering och förnedring i generationer; med ett ord, apartheid. På de av Israel ockuperade områdena har bosättningar byggts och fortsätter att byggas för att befästa ockupationen och förtrycket av ett helt folk. Ungefär 40 % av Västbanken, som har delats in i tre ”säkerhetszoner” av ockupationsmakten, kontrolleras redan av bosättare. Antalet bosättare har ökat från 115 000 till 750 000 sedan Osloavtalet 1993.
Israel har under den tid som gått förmenat det palestinska folket alla rättigheter och förkastar varje möjlighet till en palestinsk stat, såsom FN:s resolutioner stipulerar. När Netanyahu talade i FN:s generalförsamling förra året, presenterade han en framtidsvision för ”Det nya Mellanöstern” – givetvis utan någon palestinsk stat. Israel har också antagit lagar som etablerar landet som en ”judisk stat” och förtrycker miljoner människor i andra grupper, med en annat etniskt ursprung, annan religion eller kultur. Man försöker förtrycka, fördriva och utplåna dem. Det är ingen tillfällighet att siffrorna även i vårt land (övers. anm. Grekland) visar att det största antalet förföljda människor som kommer som immigranter är palestinier.
Den här utvecklingen har mött motstånd från folken, och även från angränsande stater. Härvan av motsättningar blir tätare och tätare, och krigets eld riskerar att sluka andra länder. Redan är Yemen (huthierna) och Iran inblandade, medan konflikten mellan Israel och libanesiska Hizbollah trappas upp, vilket har lett till hundratals dödsfall i södra Libanon och Israel och har fördrivit många människor från sina hem i båda länderna [ 1 ]. Rapporter har också visat att Israel i strid mot internationella konventioner använt vapen med vit fosfor mot befolkningen i minst 17 områden i södra Libanon sedan oktober 2023, även i tätt befolkade områden.
För att förstå situationen och de risker den medför fullt ut måste vi också analysera de större globala och regionala processerna som påverkar utvecklingen i området. Exempelvis kan Israels attack på en iransk diplomatis byggnad i Damaskus och Irans efterföljande svar ytterligare eskalera den militära konflikten.
Vi måste också granska de argument som vissa borgerliga och opportunistiska röster lyfter fram angående detta krig, argument som KKE (Greklands kommunistiska parti) starkt motsätter sig, samt spåra möjliga utvecklingar och risken för att konflikten expanderar och flätas samman med den imperialistiska konflikten i Ukraina.
Israels mål och den nuvarande internationella och regionala miljön där konflikten utspelar sig
Den viktigaste faktorn i kriget i Mellanöstern är den ockuperande staten Israel. Israels mål är att avskaffa tvåstatslösningen, och för att uppnå detta tvekar landet inte att begå folkmord mot det palestinska folket och till och med driva ut de överlevande palestinierna i öknen.
Den israeliska borgarklassen anser sig ha tillräcklig politisk-militär och ekonomisk makt för att driva igenom en sådan plan. Detta skulle göra Israel till en stormakt i hela östra Medelhavet och Mellanöstern genom att använda både ekonomiska avtal, som Abraham-avtalen, och militär aggression, invasion och ockupation av främmande territorier samtidigt som man militärt försvagar rivaliserande kapitalistiska regimer i regionen, som exempelvis Iran.
Den geografiska positionen som en transitpunkt mellan Asien och Europa kan stärka den israeliska bourgeoisiens roll, både genom exploatering av den värdefulla kusten längs Gazaremsan som till varje pris måste hamna under israeliskt styre (eller till och med ockupation) och genom utnyttjande av de kolväten som finns i Medelhavet, inklusive i det havsområde (EEZ) som borde tillhöra den palestinska staten.
Olika aspekter av denna israeliska plan kommer att undersökas mer i detalj nedan, liksom den internationella och regionala kontext inom vilken den utvecklas.
Konflikten mellan det euro-atlantiska blocket och det växande eurasiska block som håller på att bildas
Utvecklingen i Palestina och det bredare Mellanöstern, Röda havet och Persiska viken påverkas av den generella maktkampen för ledarskap i det internationella imperialistiska systemet mellan USA och Kina, samt av motsättningarna mellan den euro-atlantiska axeln, ledd av USA-EU, och den framväxande eurasiska axeln, ledd av Kina och Ryssland. Denna konflikt har redan lett till det imperialistiska kriget i Ukraina, som pågått i tre år och leder ibland till spänningar relaterade till Taiwans framtid och uppdelningen av EEZ-områden i Sydkinesiska havet (eller Östkinesiska havet), men även på andra platser som i Afrika (t.ex. Sahel) och Arktis. Att Iran gick med i Shanghai Cooperation Organization i juli 2023 är inte en oväsentlig detalj, inte heller utvidgningen av BRICS i augusti 2023 med sex nya länder, varav fem ligger i det bredare Mellanösternområdet (Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien).
Konfrontationen mellan de två sidorna framställs ofta under olika förevändningar, som ”kampen mot terrorism” eller ”rätten till självförsvar”, något som utnyttjas av den ockuperande staten Israel och dess allierade. Å andra sidan talar motståndarna om att bilda en ”anti-imperialistisk axel” som kämpar för en ”rättvis, multipolär värld”.
I verkligheten handlar konflikten om kontrollen över regionens energi- och mineralresurser, eftersom det beräknas att 49,5 % av världens kända kolvätereserver (olja och gas) finns i Mellanöstern [ 2 ], och om att behärska viktiga handelsvägar som korsar området och där en stor del av världshandeln mellan Asien, Europa och Nordafrika passerar. 30 % av all sjötransport [ 3 ] går genom Röda havet. Viktiga aktörer som exporterar sina produkter till Europa, som Kina och Indien, använder denna sjöväg. Bland annat går 80 % av alla indiska exportvaror till Europa via Röda havet, och även Kina är beroende av sjöfart för 95 % av sin export och har ett starkt ekonomiskt intresse av att hålla denna rutt genom Röda havet öppen [ 4 ].
Tillgången till dessa resurser och kontrollen över transportlederna påverkar båda blockens marknadsandelar och deras ekonomiska och politisk-militära makt, då de försöker gynna sina egna monopol och säkra sina geopolitiska intressen i regionen.
Samtidigt finns det inom de två blocken motsättningar och avvikelser från den allmänna linjen, som sker under förhållanden av ojämnt inbördes beroende, där de dominerande makterna har det sista ordet. Exempelvis är Turkiet, som är medlem i NATO och har kopplingar till EU, men också Irland, Spanien och Sverige, som nyligen erkänt Palestina, särskilt karakteristiska. De har anslutit sig till de 145 länder som erkänt Palestina, inklusive Sverige (2014) och flera andra nuvarande EU-medlemsstater som erkände Palestina just före omvälvningarna i Östeuropa, som Bulgarien (1988), Ungern (1988), Polen (1988) och Rumänien (1988).
Sedan 2019 har en bredare omställning skett i regionen, som uttrycks genom relationerna mellan länder som Förenade Arabemiraten, Iran, Saudiarabien, Qatar och Kuwait samt genom Syriens återinträde i Arabförbundet etc., med Kinas inflytande som katalysator. Dessutom tar mäktiga borgarklasser i området, som de i Turkiet, Egypten, Iran, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar m. fl. en aktiv roll i konflikten, antingen som potentiella deltagare (t.ex. Iran) eller genom att fungera som medlare. I vilket fall som helst syftar de till att stärka sin position i den internationella imperialistiska hierarkin, undvika skador vid en upptrappning av konflikten och dra nytta av situationen.
Abraham-avtalen och Saudiarabien
I augusti 2023 hade ett betydande närmande skett mellan Israel och Saudiarabien, och allt pekade på att landet skulle ansluta sig till ”Abraham-avtalen”. Detta var en plan inspirerad av USA och Israel där flera arabländer, såsom Bahrain, Förenade Arabemiraten, Marocko (2020) och Sudan (2021), erkände och etablerade relationer med Israel. Före detta hade Jordanien och Egypten återupprättat relationer med Israel. Den palestinska ledningen bedömde 2020 att “beslutet av Förenade Arabemiraten och Bahrain bryter med det arabiska fredsinitiativ som antogs av alla arabländer på toppmötet 2002. Detta initiativ eftersträvar en rättvis och omfattande fred, där Israel drar sig tillbaka från alla arabiska områden i utbyte mot en fullständig normalisering av våra relationer med landet. Israels tillbakadragande kommer först, sedan normaliseringen av relationerna” [ 5 ].
I praktiken syftade dessa avtal till att öka de kapitalistiska affärsaktiviteterna och profitmöjligheterna i regionen, stärka Israels politiska position med ockupation av delar av Syrien, Libanon och Palestina, och underlätta USA planer mot Kina och Iran. De stora förlorarna var det palestinska folket, eftersom man i praktiken övergav FN-resolutionerna om att upprätta en palestinsk stat och i stället främjade fortsatt israelisk ockupation och förtryck av palestinierna. Den folkmordsliknande operation som Israel inledde mot palestinierna, med hänvisning till det falska ”självförsvarsargumentet” efter Hamas attack och som orsakade tiotusentals civila dödsfall, inklusive mer än 15 000 barn, ledde till att denna plan omvärderades.
Tvisten om Palestinas ekonomiska havsområde (EEZ)
De palestinska områdena före den 4 juni 1967, där den palestinska staten skulle upprättas med östra Jerusalem som huvudstad, inkluderade Västbanken och Gazaremsan. Gazaremsan är en smal landremsa på 365 kvadratkilometer där Palestinas EEZ (deras ekonomiska havsområde) finns, eftersom Västbanken inte har någon tillgång till Medelhavet. Eftersom Gazaremsan är en del av Palestina och gränsar till Medelhavet har den rätt till en EEZ som gränsar till Egyptens, Israels och Cyperns EEZ.
Den 1 februari 2015 anslöt sig Palestina till FN:s havsrättskonvention efter beslut av Palestinas president Mahmoud Abbas. Den 10 oktober 2019 överlämnade Palestinas utrikesminister Riyad al-Maliki en karta och koordinater för Palestinas havsgränser till FN:s generalsekreterare António Guterres, baserat på 1967 års gränser och FN:s säkerhetsråds resolution 242. Al-Maliki bad Guterres att dela dessa dokument med FN:s medlemsländer för att hjälpa palestinierna att fastställa sina havsgränser, särskilt avseende EEZ. Al-Maliki sade vid den tidpunkten att dessa dokument skulle hjälpa den palestinska staten att hävda sin rätt till ett EEZ i Medelhavet, och noterade att palestinierna har rätten att utnyttja, investera i och prospektera för gas och olja i detta område.
Gazas gasfält upptäcktes i slutet av 1999, och preliminära uppgifter visade att det innehöll mer än 1,1 biljoner kubikfot naturgas. Den Palestinska myndigheten gav rättigheterna att undersöka och utnyttja kolväten till ett konsortium bestående av det brittiska företaget BP (senare uppköpt av Shell, som senare drog sig ur), Palestinska Investeringsfonden och Consolidated Contractors Company, med palestinska intressen [ 6 ], i ett 25-årigt kontrakt [ 7 ].
Det är känt att det under tidigare år fanns planer på att utnyttja gasfyndigheterna genom ett transnationellt samarbete mellan Israel och Egypten, där en del av vinsterna skulle gå till den Palestinska myndigheten. Samarbetet mellan Egypten och Israel har länge varit något USA föredragit. Egypten är den största gasproducenten i östra Medelhavet och har även den största gasmarknaden i regionen på grund av sin snabbt växande befolkning, som nu är cirka 112 miljoner. En undervattensgasledning förbinder idag den israeliska staden Ashkelon med Al-Arish i Egypten. Israels gas förvätskas i Egypten för att exporteras till europeiska marknader. Det är också självklart att Egypten är intresserade av att utnyttja Gazas gasfält, som gränsar till Egyptens ekonomiska havsområde (EEZ). I februari 2021 skrev det egyptiska företaget EGAS på ett samförståndsavtal med gaskonsortiet om att utveckla fältet för att ”tillgodose palestiniernas behov av naturgas, med möjlighet att exportera en del av produktionen till Egypten”[ 8 ].
Samtidigt har Israels försök att kontrollera och beröva Palestina dess energitillgångar intensifierats med den formella början av det imperialistiska kriget i Ukraina och EU:s riktlinjer att minska sitt beroende av rysk gas. Detta beror på att EU reaktion ledde till en kraftig minskning av gasimporten från Ryssland, utan att helt uppnå målet att frigöra energiberoendet från Ryssland. Samtidigt har EU:s behov av att importera gas från Mellanöstern och USA ökat. I ljuset av denna globala energikonflikt, sa Netanyahus kansli i ett uttalande i mitten av juni 2023: “Inom ramverket för de pågående ansträngningarna mellan staten Israel, Egypten och den Palestinska Myndigheten (PA), med tyngdpunkt på palestinsk ekonomisk utveckling och värnandet av stabil säkerhet i området, har det beslutats att utveckla Gazas marina gasfält utanför Gazas kust. Implementeringen av projektet beror på (…) slutförandet av ministeriestabens arbete som leds av det Nationella Säkerhetsrådet, för att bibehålla staten Israels säkerhet och diplomatiska intressen i frågan”[ 9 ].
I slutet av juni 2023 sa den palestinska premiärministern Mohammad Shtayyeh i ett officiellt uttalande: “Utvecklingen av Gazas marina fält kan genomföras efter mer än 24 år av israeliska hinder som förhindrade dess utnyttjande (…) Vi arbetar tillsammans med ett egyptiskt utvecklingsbolag och den Palestinska Investeringsfonden (…). Det fanns israeliska hinder (…) och nu är det möjligt att utveckla och utnyttja fältet” [ 10 ].
Senare under sommaren genomförde Hamas aktiviteter som tolkades som förberedelser för ett ”gaskrig”. Dessa inkluderade en diplomatisk rundresa i regionen, där Hamas politiska byråchef Ismail Haniyeh besökte Egypten och Iran, och organisationens representanter kontaktade Ryssland och Turkiet och besökte länderna [ 11 ].
Vid den tiden trodde analytiker att Hamas övervägde flera alternativ för att förhindra att Palestinas energitillgångar plundrades, inklusive en militärkonfrontation, vilket då ansågs vara en osannolik möjlighet [ 12 ].
Det är självklart att den israeliska borgarklassens aptit för exklusiv exploatering av dessa tillgångar växer, då Israel till och med överväger en plan för att driva palestinierna från Gaza ut i öknen eller till andra ”villiga” länder.
Området är omtvistat när det gäller transportvägar för handel och energi.
Hela området fungerar som en viktig handelsväg, och nya rutter och stora kapitalistiska projekt fortsätter att utvecklas.
Ett exempel är den ekonomiska korridoren mellan Indien, Mellanöstern och Europa som använder hamnen Jebel Ali i Förenade Arabemiraten. Därifrån ska en järnväg gå genom Saudiarabien, Jordanien och Israel till hamnen i Haifa och vidare till hamnen i Pireus, samt till italienska och franska hamnar. Den ursprungliga planen är att förlänga det befintliga järnvägsnätet som kopplar samman Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Amman. Denna handelsväg skulle vara billigare för monopolföretagen än Suezkanalens rutt. USA, som stödjer denna väg, sade öppet vid G20-mötet i New Delhi 2023 att deras plan är att undergräva Kinas handelsväg ”One Belt, One Road”, även känd som ”Sidenvägen” [ 13 ].
Bygget av en alternativ kanal till Suezkanalen, som för närvarande kontrolleras av Egypten, är ett verkligt storslaget projekt. Den nya kanalen ska gå genom Israel och döpas efter dess första premiärminister, Ben-Gurion. Den ursprungliga idén till kanalen går tillbaka till 1963, och nämns i boken The New Middle East, publicerad på 1990-talet av Israels tidigare premiärminister Shimon Peres. Där föreställde man sig en 250 km lång kanal genom Negevöknen. Kanalen skulle skapas genom 520 underjordiska kärnvapenexplosioner, och koppla samman Aqabaviken vid Röda havet (Israels hamn Eilat) med Medelhavet (Israels hamn Ashkelon, bara 12 km norr om Gazaremsan).
Den senaste versionen av planen avvisar användningen av kärnvapenexplosioner för att gräva kanalen och talar i stället om att 300 000 ingenjörer och arbetare ska arbeta i fem år för att bygga en kanal som är 200 meter bred och 50 meter djup. Detta skulle möjliggöra trafik i båda riktningarna och rymma större fartyg än de som nu passerar genom Suezkanalen. Kanalen skulle vara ungefär 100 km längre än Suezkanalen och kosta mellan 16 och 55 miljarder dollar att bygga, men den förväntas också ge en årlig vinst på cirka 6 miljarder dollar eller mer.
Det finns de som kopplar detta byggprojekt till en plan för att driva bort palestinier från Gazaremsan, både för ”säkerhet” och för att säkra investeringar. Dessutom skulle denna värdefulla kustremsa kunna användas för den nya kanalens affärsplaner [ 14 ].
Det finns starka krafter som vill att dessa planer ska misslyckas, särskilt de som skulle drabbas av deras genomförande. Detta inkluderar monopolföretag och borgarklasser i länder som Kina, Egypten, Iran och Turkiet, som inte är inblandade och därför inte skulle gynnas. Öppnandet av en ny kanal skulle dessutom ge Israel och USA kontroll över hela Röda havet, till exempel över öarna Tiran och Sanafir, som Egypten överlät till Saudiarabien och som ligger vid ingången till Aqabaviken. Dessa öar ockuperades av Israel både 1956 (Suezkrisen) och 1967–1982. Inträdet till Röda havet, Bab el-Mandeb-sundet, skulle också hamna under deras kontroll. Detta är således en plan som skulle intensifiera Israels och dess allierades aggression i Mellanöstern. Låt oss inte glömma att det i regionen (t.ex. i Djibouti) inte bara finns militärbaser från USA, utan även från Kina och Ryssland, som nyligen genomförde militära övningar i Persiska viken tillsammans med Iran.
Det finns också andra planer för gasledningar, som EastMed-ledningen i östra Medelhavet, samt konkurrerande planer, till exempel att skicka gas till Egypten eller Cypern för förvätskning och sedan transportera den till marknaderna. Några dagar före Hamas attack mot Israel påminde Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan, under ett privat möte med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i samband med att FN:s generalförsamling sammanträdde i New York, om förslaget att bygga en undervattensledning för att transportera israelisk gas till den turkiska kusten och sedan vidare till den europeiska marknaden [ 15 ]. Ett sådant projekt verkar dock omöjligt just nu på grund av den turkiska borgerlighetens ambition att framstå som ”beskyddare” av det palestinska folket.
En liknande undervattenskabel för att koppla samman elnät i Israel och Europa är också på gång.
Det måste understrykas att dessa eller andra handels- och energiprojekt uteslutande syftar till att tjäna monopolens intressen och inte har något att göra med att möta folkets behov. Dessutom innebär de stora risker för folket, eftersom kapitalets vinster ofta står i konflikt med miljöskydd och folkets säkerhet, och som redan framgår av fakta, bär de på fröna till en hård konkurrens och krig som spiller blod för monopolens intressen.
Dragkamp om Indien och dess roll
Det är viktigt att förstå Indiens roll i dessa utvecklingslinjer och det tydliga intresset hos både den euro-atlantiska axeln och den eurasiska axeln som är under uppbyggnad att dra Indien närmare sina planer. Indien, som är världens folkrikaste land med 1,41 miljarder invånare, är en av de starkaste och snabbast växande kapitalistiska ekonomierna (den tredje största med 7,5 % av världens BNP) och är världens fjärde största militärmakt.
USA försöker kontinuerligt att bygga upp ett politiskt-militärt partnerskap med Indien, och har därför skapat QUAD (USA, Indien, Japan och Australien), där målet är att begränsa Kinas inflytande i Indo-Stillahavsregionen (Indiska oceanen och Stilla havet).
Samtidigt deltar Indien, trots sin konkurrens med Kina och pågående gränskonflikter i Himalaya, i flera transnationella samarbeten med Kina, som BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) och Shanghai Cooperation Organization. Indien är en av de största köparna av ryska vapen och en viktig kanal för ryska kapitalister att nå världen utanför efter de många sanktionerna från den euro-atlantiska sidan som följde på den ryska invasionen av Ukraina.
Därför är skapandet av IMEC-korridoren (den ekonomiska korridoren Indien-Mellanöstern-Europa) kopplat till bredare planer hos den euro-atlantiska axeln i kampen om marknadsandelar i Mellanöstern och Europa samt i konfrontationen med Kina. USA strategi är att å ena sidan dra Indien närmare sin allians och å andra sidan minska Kinas marknadsandelar i Europa. Detta är en dubbel kamp om både Indien och Europa för USA.
I detta sammanhang är det ingen slump att Israels politiska, militära och ekonomiska relationer med Indien, som först började 1992, har utvecklats kraftigt, särskilt inom militärteknik och vapensystem som anti-missilsystem och drönare.
Å andra sidan utvecklar den eurasiska axeln också liknande relationer med Indien och erbjuder alternativa rutter för att skicka varor producerade i Indien till europeiska marknader, antingen via den nord-sydliga rutten genom Iran, Kaspiska havet och Ryssland eller via den norra sjörutten över Vladivostok, eller genom en handelsväg som går genom Irak och Turkiet.
Krig som en lösning för stagnerat kapital
Idag har problemet med överackumulering av kapital, som inte längre kan garantera tillräcklig lönsamhet, blivit enormt. De borgerliga regeringarna försöker hitta sätt att lindra detta fenomen, dels genom den ”gröna omställningen” (den ökända Green New Deal), dels genom imperialistiska interventioner och krig. Därför skapar den ”gröna omställningen” nya möjligheter för stora kapitalistiska investeringar (t.ex. stora vindkraftsparker) och hjälper samtidigt till med den kontrollerade förstörelsen och värdeförsämringen hos en del av det existerande kapitalet (t.ex. stängning av kolkraftverk). På samma sätt är imperialistiska krig bra för den kapitalistiska lönsamheten. Både den militära förstörelsen av Ukrainas infrastruktur och den “fredliga” stängningen av den rysk-tyska gasledningen ‘Nord Stream II’ öppnar upp för ett fält av nya profitabla kapitalinvesteringar. Draghi och andra ledande officiella personer talar redan om behovet av en ny Marshallplan för återuppbyggnaden av Ukraina, vilken skulle kunna omfatta mer än 1 biljon euro” [ 16 ].
Det är tydligt att ”den ”gröna omställningen” som är ett nyckelverktyg för att hantera överackumuleringen sannolikt inte verkar vara tillräcklig för att lösa problemet” [ 17 ].
När vi ser på hur krig används ser vi att det har minst två aspekter: 1) en ökning av krigsutgifter, där överackumulerat kapital investeras för att ge stora vinster till kapitalisterna, och 2) återuppbyggnad av städer och infrastruktur som förstörts av krig, återigen för de stora byggföretagens lönsamhet.
Den första aspekten diskuteras i en rapport från Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI), som uppskattar att de globala militära utgifterna satte ett nytt rekord och ökade med 6,8 %, vilket i reala, inflationsjusterade termer är en ökning till 2,44 biljoner dollar 2023 från 2,24 biljoner dollar 2022, främst på grund av kriget i Ukraina [ 18 ].
Samtidigt bör det nämnas att “krigsindustrin historiskt har varit, och fortfarande idag är en viktig kanal för att hantera överackumulationskrisen, eftersom den också utgör en stor reserv för statliga utgifter som kan stabilisera kapitalets lönsamhet i olika sektorer. Det bör noteras att begränsningen av överackumulation genom statliga utgifter för vapen ökar behovet av att använda vapnen, i annat fall blir det ingen kapitalförstöring” [ 19 ].
Statistik från kriget i Ukraina visar att tiotusentals fordon, bepansrade och obepansrade, flygplan, helikoptrar och krigsfartyg har förstörts, medan tonvis med ammunition och vapen har använts. I början av februari 2024 uppskattade militära analytiker att 1 108 israeliska bepansrade fordon hade förstörts i Gaza, vilket motsvarar tre bepansrade divisioner [ 20 ].
Vidare är kostnaden för att föra krig enorm, med exempel som visar att bara en insats för att avvärja en iransk flygattack mot Israel efter mordet på iranska tjänstemän, kostade Israel 1,35 miljarder dollar [ 21 ].
Det är därför ingen slump att Israel’s Aerospace Industries (IAI), som förra året köpte 90,9 % av Intracom Defense (IDE) [ 22 ] i Grekland och är ett ledande företag inom luft- och markbaserade luftförsvarssystem och drönare, ökade sina vinster med 49 % under 2023 [ 23 ].
Den andra aspekten av kapitalets lönsamhet från krig, nämligen återuppbyggnaden av infrastruktur, är också en lönsam väg framåt. Det är talande att minst 106 sjukhus och kliniker, 109 religiösa platser (kyrkor, tempel, moskéer och kloster), 708 utbildningsinstitutioner (skolor, högskolor och universitet) och 210 000 hus har förstörts under de två och ett halvt åren av krig i Ukraina, detta enligt försiktiga uppskattningar [ 24 ].
Förstörelsen i Gaza under bara 9 månader är också överväldigande. Baserat på bilder insamlade den 3 maj 2024 rapporterade FN:s satellitcenter, UNOSAT, att 55 % av byggnaderna i Gaza (totalt 137 297, de flesta bostäder) hade förstörts helt eller delvis [ 25 ]. Enligt olika källor i media har 427 utbildningsbyggnader, 248 sjukhus och hälsocentraler, 804 moskéer, 3 kyrkor samt 206 arkeologiska platser förstörts [ 26 ]. Och föreställ dig nu att kriget i Ukraina har pågått tre gånger så länge och omfattar en front på 1 000 kilometer, medan fronten i Gaza bara är 40 kilometer lång. Sammanfattningsvis kommer återuppbyggnaden av krigszoner som östra Ukraina eller Gazaremsan att kosta flera miljarder euro och är ytterligare ett sätt att öka byggföretagens lönsamhet.
Den grekiska regeringens hållning
Den nya regeringen hävdar, som den tidigare SYRIZA-regeringen, att Grekland har en ”mångdimensionell politik” och är en ”stabilitetens pelare”. I praktiken agerar vårt land dock som en brygga för USA-NATO-imperialismen mellan två krigsområden, med den nya regeringen som häller bensin på elden. Detta är syftet ,ed USA:s militärbaser, leveransen av ammunition och vapensystem, samt det grekiska försvarets deltagande i EU-NATO imperialistiska planer.
När det gäller utvecklingen i Mellanöstern främjar Mitsotakis-regeringen, i linje med tidigare regeringar, den felaktiga idén att Israel tillsammans med USA, NATO och EU är en viktig ”internationell aktör” som kan skydda Greklands suveräna rättigheter, förutsatt att vi ger det ”livsutrymme” och knyter det närmare våra ekonomiska intressen. Å ena sidan finns det militärt samarbete med Israel och gemensamma militära övningar, och å andra sidan affärsprojekt, som gasledningen från Israel till Europa, elkabelförbindelsen mellan Israel, Cypern och Grekland samt handelsvägen ”Bombay–Pireus”.
Den uppfattning som odlas av nationalistiska och andra borgerliga kretsar, att den grekiska regeringen stödjer Israel som en motvikt till turkisk aggression och att den israeliska militärapparaten skulle stödja vårt land vid en militär konfrontation, är djupt vilseledande och farlig. Detta är en myt som mest vältaligt motbevisades av den avgående israeliska ambassadören i Grekland, som sa att ”inget land bör lägga ut sin säkerhet på andra” [ 27 ].
Lika felaktig är föreställningen att grekiska regeringar är viljelösa brickor för USA och Israel, och vägrar att förhandla med arabländer som motvikt. Denna strategi håller inte, inte bara för att grekiska regeringar försöker utveckla relationer med arabiska länder som Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, utan också för att man undgår att nämna att stödet till Israel är kopplat till viktiga intressen för borgerligheten och dess allierade. Detta är djupt rotade klassmässiga skäl!
Vi ser att det som stör sådana affärsplaner och ökningen av deras lönsamhet är den rättfärdiga kampen för det palestinska folket, som de vill utplåna. Och eftersom ”nationella intressen” också åberopas av regeringen och dess allierade för att rättfärdiga sitt stöd till Israel, måste vi tydligt understryka att inga ”nationella intressen” för Grekland eller något annat land kan rättfärdiga massakern på 15 000 barn och många andra civila.
Det ’nationella intresse’ som regeringen hänvisar till är identiskt med intressen och vinster för dem som utnyttjar vårt folk. Förstärkningen av de grekiska monopolernas roll ligger bakom inblandningen i den israeliska massakern på palestinier, det imperialistiska kriget i Ukraina mellan USA–NATO–EU och kapitalistiska Ryssland, deltagandet av krigsfartyg i NATO-operationer och att ge tillgång till baser [ 28 ].
Greklands militära inblandning i kriget
Den grekiska borgerligheten, som uttrycker sin egen aggression för att stärka sin position i det internationella imperialistiska systemet, deltar aktivt det euro-atlantiska blockets krigsplaner i regionen. Till exempel är det operativa högkvarteret för den pågående marina operationen ”Aspides” – som har skickat ut fregatten ”Hydra” följd av fregatten ”Psara” – beläget i Larissa under grekiskt befäl. Denna europeiska operation är noggrant samordnad med EUNAVFOR ”Atlanta”, en europeisk sjösäkerhetsoperation i Västra oceanen och Röda havet, där grekiska krigsfartyg tidigare deltagit, och med den USA-ledda operationen ”Prosperity Guardian”. Grekland, Frankrike, Italien, Tyskland, Belgien, Spanien och Danmark deltar i den sistnämnda, som kommer att pågå i tolv månader. Grekland har också bidragit med en fregatt till ”UNIFIL”-styrkan utanför Libanon för att övervaka vapenembargot mot den libanesiska politisk-militära organisationen Hizbollah.
Sedan 2021 har Grekland deltagit i det internationella initiativet ”Integrated Air Missile Defense (IAMD) Concept”, för att skydda Saudiarabiens kritiska infrastruktur från missil- och drönarattacker. Ett Patriot-missilbatteri och dess personal, även känd som den grekiska kontingenten i Saudiarabien, har placerats på en strategisk plats i utkanten av Riyadh för att tillhandahålla ett luftförsvar för anläggningarna som tillhör det statligt ägda oljebolaget ARAMCO.
Dess närvaro där innebär att Grekland är inblandat i kriget i Mellanöstern. Viktigt nog rapporterades det att det grekiska Patriot-batteriet försattes i beredskap natten den 13 april, när den iranska attacken mot Israel ägde rum. Enligt rapporter spårade det grekiska systemets radar vägen för missiler och drönare som riktades mot Israel när de passerade över eller nära saudiarabiskt territorium och vidarebefordrade informationen till USA:s och Storbritanniens operationscenter som aktiverats för Israels försvar [ 29 ].
KKE:s ideologiska och politiska kamp mot borgerliga och opportunistiska argument och tendenser
Om ”terrorism”
För att rättfärdiga sin inblandning i kriget och i händelserna i Mellanöstern, där de har tagit Israels och dess allierades sida, stämplar ND-regeringen, tillsammans med SYRIZA, PASOK och de nationalistiska grupperna, kampen hos ett helt folk som ”terrorism” och försöker dessutom rättfärdiga massakern som begåtts mot dem i namn av ”Israels rätt till självförsvar”. De gick så långt som att avstå från att rösta om en FN-resolution som krävde omedelbar vapenvila och ett humanitärt eldupphör i Gaza, en resolution som stöddes av 120 stater. De uppmanar dessutom på ett provocerande sätt alla, inklusive KKE, att ”fördöma terrorism”. KKE är väl medvetet om att begreppet terrorism i flera decennier har använts av de borgerliga klasserna och imperialistiska makterna för att främja deras folkfientliga planer och för att rättfärdiga imperialistiska ingripanden och krig. ”Terrorism” har blivit ett elastiskt begrepp som kan användas efter behag. EU för fram så kallade antiterrorismlagar som riktar sig mot arbetarnas, böndernas och ungdomarnas kamp. En massdemonstration eller en ockupation av en arbetsplats eller offentlig plats, som en gata, kan därför klassificeras som en ”terrorhandling” och de relevanta lagarna kan tillämpas för att åtala de inblandade arbetarna, bönderna och studenterna. På samma sätt används kampen mot ”terroristiska handlingar och radikalisering” för att rättfärdiga massövervakning och repression inom länder, till exempel i ”nödsituationer”, med en kontinuerlig skärpning av den repressiva lagstiftningen och andra verktyg.
På internationell nivå används också begreppet ”terrorism” för att tjäna de borgerliga klassernas syften. Till exempel anses den så kallade Fria syriska armén, som är ansvarig för flera brott i Syrien, inte vara en ”terroristorganisation” av USA och dess allierade, medan Hamas betraktas som en sådan. Liknande exempel kan hittas för andra väpnade politisk-militära organisationer, som talibanerna eller kurderna i Syrien, beroende på vad som passar de borgerliga klasserna runt om i världen för stunden.
Dessutom klumpar borgerlig propaganda ihop organisationer som ”Al-Qaida” och talibanerna, som skapades, stöddes och beväpnades av imperialister för deras egna syften innan de förlorade kontrollen över dem, med rörelser som Hamas. Hamas vann valet 2006 och visade att denna borgerliga kraft, av olika skäl relaterade till våldet från den israeliska ockupationen och svagheterna hos andra politiska krafter i Gazaremsan, stöddes av de folkets krafter som kämpar för Palestinas befrielse.
KKE har ideologiska, politiska och filosofiska åsikter som fullständigt skiljer sig från denna politisk-militära organisations. Men det kommer aldrig att tillåta att massbombningen av Gaza och dödandet av tusentals barn, som påstås ske för att eliminera Hamas, vinner acceptans för att rättfärdiga den långvariga israeliska ockupationen, när alla fakta bevisar Israels verkliga brottsliga avsikter mot det palestinska folket.
Dessutom ger vi ingen tilltro till ”bevisen” över Hamas grymheter som fabriceras av de israeliska myndigheterna. Många av dessa falska nyheter har redan avslöjats, bland annat genom bevis som presenterats vid offentliga evenemang arrangerade av grekiska journalister.
Vi tar en sak till i beaktande. Den långvariga israeliska ockupationen, förtrycket och apartheid kan verkligen leda till stor ilska, hämnd och överdrifter. Kriget självt, som har förts i sju decennier mot det palestinska folket, är en grymhet där hundratusentals palestinier har mördats och torterats. Det är avgörande att arbetarna fokuserar på orsakerna till och naturen hos kriget, på de tragiska konsekvenserna av den långvariga israeliska ockupationen och på massakern på det palestinska folket, som kämpar och har rätt att kämpa för sin befrielse med alla medel, inklusive väpnat uppror och kamp mot angripare och ockupanter.
Om ”civilisationernas kamp”
Vissa människor återupprepar den förvirrande teorin om en ”religionskonflikt” eller ”civilisationernas kamp” [ 30 ] där allt som händer påstås bero på en konflikt mellan den judiska eller den judisk-kristna civilisationen och den muslimska civilisationen. Detta är inget annat än nonsens, eftersom det förminskar klassmotsättningarna, alltså kampen mellan samhällsklasser, vilket är den verkliga drivkraften i historien. Däremot är en sådan teori mycket bekväm för de borgerliga klasserna, eftersom den hjälper dem att dra in folken i systemet. Därför ser vi idag hur ”identitetspolitik” och ”försvar av traditionella värderingar” används både inom den euro-atlantiska sfären och i Ryssland, beroende på de borgerliga klassernas prioriteringar.
I Mellanöstern ser vi exempel som ”Abrahams-avtalen”, där flera arabiska och muslimska länder på senare år har undertecknat avtal med Israel för att öka kapitalisternas vinster — både arabiska och judiska kapitalister. Exemplet när Israel, ett judiskt land, gav stöd till det muslimska Azerbajdzjan för att förtrycka de kristna armenierna i Nagorno-Karabach, visar hur naiva eller opportunistiska sådana tankar är.
Om vi tar bort den förvirring som försöker skylla på olika kulturer och religioner, eller som ofta pekar ut islamisk terrorism som roten till problemet, ser vi i stället de stora företagen och de kapitalistiska intressena som ligger bakom det. Det är kapitalismen och dess drivkrafter som orsakar orättfärdiga krig under imperialismen.
Om existensen av den israeliska staten och folket
Framväxten av den israeliska borgerliga staten, som är en realitet idag, började några år efter andra världskriget. Nazisternas massmord på judar och den antisemitism som de borgerliga klasserna i många kapitalistiska länder främjade före andra världskriget ledde till att både Sovjetunionen och den internationella arbetarrörelsen accepterade att Israel skulle upprättas som stat, sida vid sida med en palestinsk stat. Men detta beslut har grovt åsidosatts av den israeliska borgerliga staten, vars borgerliga ledning i decennier har kränkt det palestinska folkets rättigheter genom att ockupera stora delar av Palestina.
USA och EU hittade en viktig allierad i den israeliska borgerligheten och dess stat, som gav dem inflytande över området tillsammans med andra borgerliga krafter i regionen, som också ville stärka sina positioner. Detta geopolitiska spel har blivit ännu tydligare sedan socialismens fall i Sovjetunionen och har resulterat i att det palestinska folket blivit offer. Trots att de har blivit lovade kontrollen över sitt eget hemland under alla dessa år är denna dröm fortfarande ouppfylld.
Även Israels folk betalar ett högt pris eftersom de är offer för den israeliska borgerlighetens och dess stats politik. KKE (Greklands Kommunistiska Parti) uttrycker sin solidaritet med Israels Kommunistiska Parti och de judiska och arabiska kommunisterna i Israel, som kämpar mot den brutalitet som riktas mot det palestinska folket.
KKE har visat fullt stöd för det palestinska folket och deras rätt till en egen stat och rätt att styra sitt eget land. Samtidigt har de betonat att även det israeliska folket är offer för den israeliska borgerliga statens politik och den reaktionära Netanyahu-regeringen.
Detta uttalande har mötts av fientlighet från vissa krafter inom den ”antiimperialistiska världsplattformen”, som inte erkänner Israels existens som stat, eller den israeliska borgerligheten och det israeliska folket, och i stället kallar det för en amerikansk bas som måste förstöras.
Dessa krafter vägrar se att roten till alla problem som folken upplever är det barbariska exploaterande systemet, nu i dess monopolistiska fas. Kampen mellan olika monopol och de olika borgerliga klasserna intensifieras och utkämpas med alla medel för att utnyttja arbetarna i sina egna och andra länder, samt för att kontrollera råvaror, handelsvägar, geopolitiska positioner och marknadsandelar. Och den israeliska borgerliga staten, tillsammans med dess borgerlighet, fungerar som en geopolitisk bas för USA och EU, inte bara en militärbas.
Om tvåstatslösningen och gränserna som fanns före 1967
Som vi nämnde tidigare stödde Sovjetunionen upprättandet av den israeliska staten, och den sovjetiska delegationen till FN uttalade att “upprättandet av en enda arabisk-judisk stat med lika rättigheter för judar och araber kan ses som (…) en av de mera betydande metoderna för att lösa detta komplicerade problem”. Samtidigt satte det focus på att “Om denna plan visar sig omöjlig att genomföra, med tanke på de försämrade relationerna mellan judar och araber, så skulle det då vara nödvändigt att överväga den andra planen (…) som avser uppdelningen av Palestina i två oberoende, autonoma stater, en judisk och en arabisk. Jag upprepar at ten sådan lösning av Palestina-problemet bara skulle vara rättfärdigad om relationerna mellan de judiska och arabiska befolkningarna I Palestina verkligen visar sig vara så dåliga att det skulle vara omöjligt att försona dem och säkerställa den fredliga samexistensen av araber och judar”. Den sovjetiska delegationen kritiserade även “de västeuropeiska staterna” och konstaterade att ”det faktum att ingen västeuropeisk stat har varit kapabel att garantera försvaret av det judiska folkets grundläggande rättigheter, och skydda det från de fascistiska bödlarnas våld, förklarar judarnas strävan att upprätta sin egen stat” [ 31 ].
Tidningen Pravda skrev att “FN:s delningslösning (…) garanterar Palestinas frihet från utländskt beroende, uppfyller de nationella förhoppningarna hos den judiska och arabiska befolkningen i Palestina om att bli herrar i sitt eget land, fria från utländsk imperialistisk påverkan” [ 32 ]. Den arabisk-israeliska konflikten fördömdes som ”ett resultat av brittiska och amerikanska politiken” i regionen.
Vi lyfter fram detta för att visa att det finns en historisk kontinuitet i frågan och att FN resolution om tvåstatslösningen har utvecklats över tid [ 33 ]. Det som gäller idag är att den israeliska staten är en ockupationsmakt som öppet bryter mot denna FN-resolution och kränker det palestinska folkets rättigheter.
Därför är det problematiskt när partier som MeRA25 (ledda av Y. Varoufakis) och deras internationella allians Diem 25 sedan 2021 motsätter sig tvåstatslösningen. De hävdar att en palestinsk stat inte längre är möjlig eftersom de israeliska bosättningarna har skapat ett fullbordat faktum som måste accepteras. Detta innebär att ge efter för Israels aggression och acceptera den verklighet som deras och dess allierades militära makt har tvingat fram. Denna inställning, som uppmanar oss att ge upp den palestinska rätten till en egen stat inom 1967 års gränser med Östra Jerusalem som huvudstad, vilket är den mest accepterade internationella ståndpunkten (erkänd av 145 stater), omvandlar i praktiken den palestinska frågan från en nationell fråga till en fråga om mänskliga rättigheter. Det innebär att acceptera den israeliska ockupationen, och att palestinierna inte ska få ett eget hemland, så länge vissa ”mänskliga rättigheter” beviljas under ockupationen. Denna kosmopolitiska hållning, som suddar ut folkens nationella och andra kännetecken i namn av en vag ”universalism”, är allt annat än progressiv. Den syftar snarare till att skapa nederlagskänslor bland det palestinska folket och bland alla de folk som kämpar under en internationellt asymmetrisk maktbalans.
Kampen för socialism och den nationella befrielsefrågan
Olika trotskistiska krafter, som ofta har en tendens att göra frågor om kampen för socialismen förvirrande och förneka möjligheten att bygga socialism i ett land, uttrycker oro över den palestinska folkets nationella befrielsekamp och om en sådan kamp kan existera under imperialismen, särskilt när vi säger att vår tid är en övergångsperiod från kapitalism till socialism. Vissa kritiserar KKE och menar att partiet i alla andra fall talar om nödvändigheten av socialism, men i detta fall fokuserar bara på det palestinska folkets rätt att bilda sin egen stat [ 34 ].
Dessa krafter verkar dock bortse från att, även om världen domineras av monopol och vi befinner oss i kapitalismens monopolistiska fas, som Lenin definierade som imperialism, betyder det inte att nationell befrielsekamp mot främmande ockupation inte kan äga rum. På palestinsk sida pågår en rättvis nationell befrielsekamp; en kamp mot ockupation, med målet att hävda det palestinska folkets rätt till sitt hemland. Det kan inte råda några tvivel om detta. På Israels och dess allierades (USA, NATO, EU) sida pågår ett orättfärdigt imperialistiskt krig för att upprätthålla ockupationen och skydda sina intressen i regionen.
Det var trots allt under imperialismens era som KKE ledde en sådan kamp och bildade den nationella befrielsefronten (EAM), det grekiska folkets befrielsearmé (ELAS) och andra motståndsorganisationer mot den främmande (tyska, italienska och bulgariska) fascistiska ockupationen under perioden 1941–1944. KKE var den ledande kraften bakom detta stora episka motstånd. Vi är stolta över vårt parti för att ha stått i spetsen för denna kamp, även om vi kritiserar vår oförmåga att knyta denna kamp till arbetarnas makt.
För KKE är socialism nödvändig och aktuell för hela världen, för varje kapitalistiskt land. Men i de förhållanden där arbetarnas och folkets kamp förs i varje land, dyker viktiga ”länkar” upp som kan ge nytt liv åt klasskampen. Det är en avgörande uppgift för kommunistpartier och arbetarrörelser att ta hänsyn till dessa länkar i kampen för socialism. I Palestina idag är den centrala länken att kasta av sig den israeliska ockupationen och kämpa för att upprätta en palestinsk stat.
Därför är det den palestinska arbetarklassens och dess förtrupp, det kommunistiska partiets, uppgift att formulera en linje som kopplar denna länk till kampen för social frigörelse, arbetarnas makt och byggandet av det nya, socialistiska samhället.
Vår uppgift, för arbetarna och ungdomarna i andra länder, är att stödja denna kamp och stå vid deras sida i konflikten med ockupationsstyrkorna. KKE har relationer med det palestinska kommunistpartiet och Palestinska folkpartiet, som uppstod från splittringen inom Palestinas kommunistparti 1991, och har även kontakter med Folkfronten och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse. Vårt parti respekterar kampen hos alla dessa krafter, som sker under särskilt svåra förhållanden, och uttrycker vår solidaritet på olika sätt vid varje tillfälle.
Den påstådda ”självförsvarsrätten”
Idag blir internationell rätt alltmer reaktionär och används av de imperialistiska makterna som de vill, inom ramen för deras konkurrens och till folkens nackdel. Kommunister måste kämpa mot åsikter som fördunklar detta faktum. Ett exempel på detta är åberopandet av ”Israels rätt till självförsvar”, som har upprepats i Grekland av ND-regeringen och andra borgerliga partier (SYRIZA, PASOK etc.), som röstade för en rad resolutioner i Europaparlamentet som legitimerar Israels brott i namn av dess ”rätt till självförsvar”. Formellt sett tillåter internationell rätt idag militära operationer på en annan stats territorium under tre omständigheter: 1) genom en resolution från FN säkerhetsråd, som i fallet med Libyen; 2) på inbjudan av den legitima regeringen i den berörda staten, som i fallet med Rysslands militära operationer i Syrien; och 3) av skäl kopplade till ”självförsvar”.
”Självförsvar” och ”Artikel 51” i FN-stadgan har åberopats av USA och Turkiet från första början för att rättfärdiga deras luft- och markoperationer i Syrien. Det är värt att notera att Artikel 51 i FN-stadgan, som rör en stats rätt till självförsvar mot väpnade attacker, inte alltid var formulerad på detta sätt. Ursprungligen gällde det endast vid ”invasion av en främmande armé” i en FN-medlemsstat, och det gav landet rätt att svara på en attack från den angripande staten med en självförsvarsattack, även utanför sina gränser, tills en relevant FN-resolution antogs.
Efter den 11 september 2001 begärde dock USA en ”utökad tolkning” av denna artikel från FN:S säkerhetsråd, för att kunna använda den i invasionen och ockupationen av Afghanistan i kriget mot talibanerna. FN:s säkerhetsråd (och Ryssland) accepterade USA:s begäran, och avser självförsvar inte bara ett svar på en militär invasion av en viss stat, utan även väpnade attacker i allmänhet, vilket uppenbarligen är öppet för tolkning.
I Israels fall är åberopandet av denna rätt en oerhörd provokation, eftersom Israel öppet har brutit mot all internationell rätt, ockuperar främmande territorium, vägrar följa FN-resolutioner (t.ex. om flyktingars rätt till återvändande), har upprättat illegala bosättningar och i praktiken är en ockupationsmakt som begår folkmord mot ett folk. De som åberopar ”Israels rätt till självförsvar”, det vill säga en ockupationsmakt rätt att försvara sig, kan liknas vid de som rättfärdigar nazisternas massakrer i Distomo, Kalavrita, Kommeno och så många andra brott som begicks av de fascistiska ockupanterna i Grekland, som ”självförsvar”.
Det oacceptabla likställandet av solidaritet med det palestinska folket och antisemitism
I flera kapitalistiska länder där de borgerliga klasserna öppet stöder Israels mordiska handlingar, som USA och Tyskland, har repressiva mekanismer satts igång mot demonstrationer i solidaritet med de mördade palestinierna, mekanismer som står i motsatsställning med till och med de borgerliga deklarationerna om ”yttrandefrihet”. I USA har studenter och professorer arresterats och utestängts från universitet, medan demonstrationer till stöd för det palestinska folket har förbjudits i flera tyska städer.
Denna repressiva insats förklaras genom det oacceptabla likställandet av solidaritet med det palestinska folket och antisemitism. Solidaritet kallas för hatpropaganda för att legitimera ännu fler censuråtgärder, även i förebyggande syfte mot solidaritetshandlingar. I Grekland har delar av media och vissa regeringsrepresentanter gjort liknande jämförelser. Utbildningsministern, K. Pierrakakis, gjorde uttalanden efter ett möte med det centrala rådet för judiska samfund, där han försökte identifiera lärarfackföreningarnas solidaritet med det palestinska folket som antisemitism.
KKE och fackföreningarna agerade snabbt för att ta avstånd från dessa uttalanden, som bygger på okunnighet om den roll som spelades inte bara av Sovjetunionen utan också av den organiserade fackföreningsrörelsen i skapandet av den israeliska staten. Till exempel antog den Fackliga Världsfederationens (WFTU) första konferens 1945 en särskild resolution som stödde upprättandet av den israeliska staten [ 35 ], medan WFTU några år senare återigen fördömde Israels aggressiva och expansionistiska handlingar mot de arabiska folken [ 36 ]. Än idag fortsätter WFTU att kämpa för ett fritt och självständigt Palestina med de gränser som fanns före 1967. När det gäller vårt land är det välkänt att under nazisternas ockupation, och när delar av borgarklassen samarbetade med nazisterna och genomförde planerna på Förintelsen av judarna, förde EAM och ELAS en annan politik. De följde KKE:s riktlinjer, räddade judar från nazisternas grymheter och rekryterade många av dem till den väpnade befrielsekampen [ 37 ].
Idag är demonstrationerna i USA, Tyskland, andra europeiska länder och i Israel, där många judar deltar mot den reaktionära Netanyahu-regeringens folkfientliga politik, det bästa svaret på detta ohistoriska synsätt. Det är uppenbart för varje förnuftig person att kritik, även polemik, mot borgerliga stater och regeringar, till exempel mot USA eller den reaktionära ukrainska Zelensky-regeringen, på inget sätt kan identifieras med nationalistiskt hat mot det amerikanska eller ukrainska folket. Det finns en tydlig skillnad, och detta gäller även i fallet med åtskillnaden mellan den kriminella staten Israel och fördömandet av dess brott, och judarna i allmänhet, eller den judiska befolkningen i Israel.
Den förvirrande idén om ”två axlar”
Med tanke på att kriget i Palestina är sammanflätat med konkurrensen mellan imperialistiska makter (USA, NATO, EU å ena sidan och Ryssland, Kina, Iran osv. å andra sidan) i regionen och internationellt, uppstår två olika, men lika felaktiga, uppfattningar:
a) En som påstår att en ”anti-imperialistisk axel” (Iran-Ryssland-Kina) håller på att bildas och att denna måste stödjas mot de amerikanska imperialisterna och deras allierade;
b) En andra, mindre spridd men lika felaktig, som hävdar att vi inte kan stödja det palestinska folkets kamp för befrielse eftersom kampen är en del av den imperialistiska konflikten.
Dessa två synsätt utgår från den korrekta observationen att block av motstående krafter bildas; på ena sidan finns de euro-atlantiska krafternas imperialistiska block, och på andra sidan blir det tydligt att det eurasiska blocket (Ryssland-Kina-Iran m.fl.) bildas, vilket enligt den första uppfattningen förvrängs till en påstådd ”anti-imperialistisk axel”. I praktiken överges alltså det klassorienterade perspektivet, och imperialismen begränsas till USA och dess allierades aggressiva politik, samtidigt som man ignorerar att monopolföretag råder i Kina och Ryssland och att borgarklasserna i dessa länder också försöker främja sina planer.
Ryssland, Kina och Iran stödjer inte det palestinska folket för att de bryr sig om deras rättvisa sak, utan för att de vill hindra och skada USA:s planer i regionen. Det finns alltså ingen ”anti-imperialistisk axel” som bildats av dessa makter; de arbetar för sina egna intressen och monopol, och därför kan de inte vara konsekventa i sitt stöd till den palestinska kampen. Det är en annan sak att palestinierna, liksom alla nationella befrielserörelser, eller till och med revolutionära rörelser, har rätt att utnyttja dessa motsättningar i sin kamp mot den israeliska ockupationen.
Den andra uppfattningen, som korrekt uppfattar imperialismens klassnatur, gör det stora misstaget att kasta ut barnet med badvattnet genom att förkasta det palestinska folkets rättvisa kamp i imperialismens namn. Men, som historien har visat, även under internationella imperialistiska konfrontationer, kan rättfärdiga nationella befrielsekrig bryta ut. Lenin behandlade dessa frågor i detalj under första världskriget, som svar på motsvarande felaktiga ståndpunkter från Luxemburg.
Idag, när det faktiskt finns en verklig möjlighet att konflikten i Mellanöstern kan spridas, och till och med sammanlänkas med kriget i Ukraina eller öppna nya fronter, borde inte imperialismens natur och de viktigaste makternas geopolitiska ambitioner leda till ett tillbakadragande av stödet till det palestinska folket. Tvärtom är det absolut nödvändigt att fortsätta stödja deras rättvisa kamp ännu mer.
KKE står på rätt sida av historien, både när det gäller konflikten i Ukraina och i fallet Palestina, eftersom det står på folkets sida och kämpar mot imperialisterna, monopolen och kapitalismen, som utgjuter folkens blod.
Riskerna för en generalisering av konflikten och dess sammanflätning med krigsfronten i Ukraina
På flera ställen i denna artikel har vi redan nämnt sambandet och interaktionen mellan de två krigen i Ukraina och Palestina. Denna interaktion handlar om att öppna nya handels- och energivägar eller stänga andra, samt att stärka eller bryta ekonomiska, politiska och militära relationer mellan borgerliga stater. Frågan är om dessa två krig kan smälta samman till ett, vilket skulle kunna leda till en större konflikt.
Om vi tittar på kartan finns det tre områden där konflikter tänts, vilka för närvarande betraktas som lokala, småskaliga eller latenta, men skulle kunna leda till en geografisk sammansmältning av de två krigsområdena:
- Utvecklingen på Balkan kretsar kring de oacceptabla kraven från den turkiska borgerligheten i Egeiska havet, som ifrågasätter suveräna rättigheter och territoriell integritet. Det finns också risk för att konflikten i Kosovo, som drivs av idén om ett ”Storalbanien”, kan blossa upp igen, eller att Bosnien kan hamna i en kris som kan leda till dess snabba kollaps. Den politiska situationen i Moldavien, där både Rumänien och Ryssland är involverade, är också instabil liksom den i utbrytarregionen Transnistrien. Irredentismen (Övers. anm.: Irredentism är strävan att med en stat förena vissa landområden som tillhör en annan stat (eller andra stater) då landområdena har historisk eller etnisk gemenskap med den förstnämnda staten). i Nordmakedonien, som tillfälligt lades åt sidan genom Prespa-avtalet för att möjliggöra landets NATO-anslutning, kan också återuppstå. Dessa faktorer skulle kunna leda till gränsförändringar och en ny våg av konflikter där de starkaste kapitalistiska länderna kan bli inblandade.
- Kaukasus har påverkats av kriget i Ukraina, där minskad järnvägstrafik från Asien till Europa via Ryssland har återuppväckt intresset för järnvägsförbindelsen mellan Azerbajdzjan och Turkiets, känd som Mellankorridoren. Armeniens militära närvaro i Zangezur hindrade tidigare denna rutt, men med Azerbajdzjans seger i konflikten om Nagorno-Karabach, stödd av Turkiet och Israel, förändrades situationen. Detta påverkar Irans intressen och har lett till att tiotusentals armenier fördrivits från Nagorno-Karabach, vilket skapar ytterligare instabilitet. Georgien, som förlorade 20 % av sitt territorium sedan Abchazien och Sydossetien deklarerade sig självständiga och upprättade förbindelser med Ryssland, har också blivit en plats för ökad konflikt inom borgarklassen om dess internationella allianser.
- Centralasien upplever också underliggande konflikter mellan borgerliga klasser, trots att regionens länder är del av regionala samarbeten där Ryssland spelar en ledande roll. Konflikten mellan Tadzjikistan och Kirgizistan om vattenresurser är ett tydligt exempel, liksom spänningarna mellan Kazakstan och Uzbekistan, där båda sidor exploaterar etniska och språkliga skillnader för att konkurrera om råvaror och handelsvägar, och där även starkare imperialistiska makter är inblandade.
Slutsats
Det är tydligt att kriget i Mellanöstern, präglat av Israels brutala ockupation av det palestinska folket, ger näring åt en möjlig generalisering och expansion av blodspillan.
Dagens imponerande protester från folk och ungdomar runt om i världen, mot den borgerliga propagandan från Israel, USA och EU, har stor inverkan. Dessa protester sätter press på borgerliga regeringar, vilket har lett till beslut från vissa länder att erkänna Palestina eller förhindra försök att avsluta humanitärt bistånd via UNRWA med hänvisning till dess kopplingar till Hamas. Detta visar på den kraft som arbetarnas och folkets rörelsers har att påverka både nationella och internationella utvecklingar.
Tillsammans med den fasta solidariteten med det palestinska folkets rättvisa kamp är det nödvändigt att stärka kampen mot vårt lands inblandning i imperialistiska planer, för att återkalla alla grekiska militära styrkor som deltar i imperialistiska uppdrag utomlands. Vi måste också verka för att stänga de USA-NATO-baser som fungerar som språngbrädor för krig och hotar vårt folk. Grekland bör frigöra sig från imperialistiska unioner och låta folket bli herrar i sitt eget land, i konflikt med borgerligheten och dess ambitioner för geostrategisk makt.
Fotnoter (ej översatta)
[ 1 ] Newspaper EFSYN, 5 and 6 June 2024
[ 2 ] According to a report published on the Arabic site https://attaqa.net/ in late 2023, sourced from data published in “Global oil and natural gas reserves both increase”, https://www.ogj.com/general-interest/economics-markets/article/14302481/global-oil-and-natural-gas-reserves-both-increase
[ 3 ] Association for International & European Affairs, “Red Sea: the ‘Great Game’ and the European Aspides Operation”, https://odeth.eu/%CE%B5%CF%81%CF%85%CE%B8%CF%81%CE%AC-%CE%B8%CE%AC%CE%BB%CE%B1%CF%83%CF%83%CE%B1-%CF%84%CE%BF-%CE%BC%CE%B5%CE%B3%CE%AC%CE%BB%CE%BF-%CF%80%CE%B1%CE%B9%CF%87%CE%BD%CE%AF%CE%B4%CE%B9-%CE%BA/
[ 4 ] “Red Sea: the global trade chain is creaking”, https://www.newsit.gr/oikonomia/erythra-thalassa-trizei-i-alysida-tou-pagkosmiou-emporiou/3964847/
[ 5 ] Mahmoud Abbas, “The issue at stake for Palestine in the East Med Gas Forum is the EEZ and the regional market”, https://energypress.gr/index.php/news/ampas-aoz-kai-perifereiaki-agora-ta-zitoymena-gia-tin-palaistini-apo-east-med-gas-forum
[ 6 ] Based in Athens
[ 7 ] Walid Khadduri, “Gaza Marine: What Fate After the War?”, https://www.palestine studies.org/en/node/1654991
[ 8 ] Ahmad Ismail, “Earlier than planned. Development of the Palestinian ‘Gaza Marine’ field to begin next October”, September 2023, https://cnnbusinessarabic.com/
[ 9 ] Prime Minister’s Office Directs that the Development Project for the Gas Field off the Coast of Gaza be Implemented, https://www.gov.il/en/pages/spoke-gas180623
[ 10] Mohammad Shtayyeh, “The development of the ‘Gaza Marine’ field has become feasible”, 19.6.23, https://www.aa.com.tr/ar/
[ 11 ] Nur Abwaisa & Iyad Nabulsi, “How will Hamas deal with development of the Gaza Marine gas field?”, https://www.aa.com.tr/ar/
[ 12 ] Ibid
[ 13 ] “IMEC: What is included in the plans of the India-Europe trade corridor?”, https://www.powergame.gr/diethni/510998/imec-ti-provlepei-o-eborikos-diadromos-indias-evropis/
[ 14 ] Gennady Smakov, “The Ben-Gurion Canal as a Factor in Military Action in the Middle East” ,https://fondsk.ru/news/2023/11/10/kanal-ben-gurion-kak-faktor-voennykh-deystviy-na-blizhnem-vostoke.html
[ 15 ] https://hellasjournal.com, 20.9.23.
[ 16 ] Makis Papadopoulos, “Green supporters of war and energy poverty”, Communist Review, Issue 3/2022
[ 17 ] Grigoris Lionis, “Developments in the war industry and the positions of the KKE”, Communist Review, Issue 3/2023
[ 18] “Global military spending skyrockets. Over $2.4 trillion in 2023”, https://www.902.gr/eidisi/kosmos/362376/ektoxeytikan-oi-stratiotikes-dapanes-pagkosmios-pano-apo-24-tris-dolaria-2023, 22.4.24
[ 19 ] Grigoris Lionis, “Developments in the war industry and the positions of the KKE”, Communist Review, Issue 3/2023
[ 20 ] https://www.aljazeera.net.
[ 21 ] https://www.middleeastmonitor.com.
[ 22 ] https://www.moneyreview.gr/.
[ 23 ] “Israel Aerospace Industries sees 49% increase in net income in 2023”, https://www.jpost.com/israel-news/article-791966
[ 24 ] NYT, “More buildings have been destroyed in Ukraine than if every building in Manhattan were to be leveled four times over”, https://www.liberal.gr/diethni-themata/nyt-i-rosia-katestrepse-210000-spitia-stin-oykrania-tesseris-fores-tin-ektasi-toy
[ 25 ] UNOSAT, “Gaza Strip 7th Comprehensive Damage Assessment – May 2024”, https://unosat.org/products/3861
[ 26 ] Statistics of the attack on the Gaza Strip, https://m.sa24.co/
[ 27 ] Israel’s outgoing ambassador to Greece speaks to Kathimerini, https://www.ekathimerini.com/opinion/interviews/1186559/no-country-should-outsource-its-security-to-others/
[ 28 ] Giorgos Marinos, “We strengthen our solidarity with the Palestinian people, we increase our vigilance in the face of developments”, Communist Review, issue 5/2023
[ 29 ] “Developments with the Greek Patriot in Saudi Arabia – New military cooperation programme”,https://www.kathimerini.gr/politics/563022976/exelixeis-me-toys-ellinikoys-patriot-sti-saoydiki-aravia-neo-programma-stratiotikis-synergasias/, 13.5.24
[ 30 ] Pandelis Kapsis, “A clash of civilizations?”, https://www.athensvoice.gr/epikairotita/diethni/820544/israil-palaistini/ , Konstantinos Ginis, “The Hamas terrorist attack and the clash of civilisations”, https://www.liberal.gr/diethni-themata/i-tromokratiki-epithesi-tis-hamas-kai-i-sygkroysi-politismon
[ 31 ] United Nations, The Origins and Evolution of the Palestine Problem: Part II (1947-1977), https://www.un.org/unispal/history2/origins-and-evolution-of-the-palestine-problem/part-ii-1947-1977/
[ 32 ] Pravda, 29.5.1948. Pravda was the organ of the Central Committee of the All-Union Communist Party – Bolsheviks (as the CPSU was called before 1952)
[ 33 ] For more, see Anastasis Gikas’ feature article, “Historical review on the roots and evolution of the Palestinian issue”, published in Rizospastis in 6 installments (from 4.11.23 to 2.3.24)
[ 34 ] Jorge Martín, “The Communist Party of Greece and the struggle for the liberation of Palestine: a necessary debate”, https://www.marxist.com/the-communist-party-of-greece-and-the-struggle-for-the-liberation-of-palestine-a-necessary-debate.htm
[ 35 ] Digital Jewish Encyclopedia, “The USSR’s relations with Israel”, https://eleven.co.il/
[ 36 ] G.V. Sharapov, “World Federation of Trade Unions”, https://www.booksite.ru/fulltext/1/001/008/007/057.htm
[ 37 ] Ioanna Kotsiavra, “On the participation of the Jewish population in the Resistance, the anti-fascist struggle and the armed liberation struggle in the ranks of EAM-ELAS”, https://www.katiousa.gr/istoria/gia-ti-symmetochi-tou-evraikou-plithysmou-stin-antistasi-stin-antifasistiki-pali-kai-ton-apeleftherotiko-enoplo-agona-me-to-eam-elas/
