Stalin och den nationella frågan

TEORI & HISTORIA Länge har boken Marxismen och den nationella frågan varit en klassiker för den som vill närma sig marxisternas syn på nationen och nationalismen. Över hundra år efter att Stalin skrev den behåller den sin aktualitet.

För över hundra år sedan satt Stalin några kvarter från slottet Schönbrunn i Wien och skrev ett av sina mest betydande verk. Det är en kort bok, Marxismen och den nationella frågan, men den hinner ändå gå igenom såväl nationen som den nationella rörelsen och en rad av de politiska förslag som lades fram i Stalins samtid.

Mer än något annat är det dock en kraftig vidräkning med nationalismen och med “den nationella dimmigheten, likgiltigt varifrån den kommer”, som han själv uttrycker det.

I denna text kommer jag att följa tre linjer, som löper genom hela Stalins text. Jag kommer att lyfta fram nationalismens rötter, kommunisternas inställning till den nationella frågan och frågan om relativismen gentemot kulturer och nationer. Dessa tre frågor är inte de enda som går att diskutera i Stalins bok, men de är absolut tre av de viktigaste.

Nationalismens rötter

Den första linjen handlar om nationalismens rötter – närmare bestämt: varifrån kommer nationalismen?

Enkelt uttryckt: från kapitalismen. Närmare bestämt, från den uppåtgående kapitalismen. Varje lands borgerlighet har att i konkurrens med andra länders borgerlighet tillkämpa sig marknadsandelar. Detta görs med fördel först på den egna marknaden, i det egna landet. Stalin skriver om hur borgerligheten söker “finna avsättning för sina varor och utgå som segrare ur konkurrensen med bourgeoisien tillhörande en annan nationalitet” och hur borgerligheten därför önskar “säkra sig sin ‘egen’, sin ‘hemma’marknad”.

Detsamma gäller naturligtvis också omvänt: Redan självständiga nationer som är pressade i konkurrensen med andra kapitalistiska nationer kommer att använda sig av en mer öppen nationalism och chauvinism i sin kamp mot andra länders kapital. “Marknaden är den första skolan, i vilken bourgeoisien lär sig nationalism”, fortsätter han, och sammanfattar väl hur oundgänglig nationalismen är för kapitalet i dess konkurrenskamp.

Anledningen till att nationalismen spelar en sådan viktig roll är givetvis att den ger sken av att det finns en intressegemenskap mellan proletariatet och bourgeoisien, mellan de utsugna och de som utsuger. Därför, fortsätter Stalin, “antar den nationella kampen till det yttre en ‘folkomfattande’ karaktär”. Detta lyckas tyvärr lura både den ena och den andra, men till sitt väsen kan den nationella kampen aldrig vara något annat än “en borgerlig kamp, som i främsta rummet är fördelaktig och önskvärd för bourgeoisien.”

Nationalismen är alltså användbar för borgerligheten i ett givet land när denna ska säkra sig en egen marknad och sin egen plats i den kapitalistiska världen. Trots att den nationella kampen kan verka folklig, som om hela folket har ett intresse i den, så är den till sitt innehåll alltid borgerlig. Nationalismen och kapitalismen går alltså hand i hand.

Kommunisterna och den nationella frågan

Med nationalismen fast rotad i den kapitalistiska myllan vill jag gå vidare till den andra linjen som löper genom Stalins verk, nämligen frågan: Hur ska kommunisterna förhålla sig till den nationella frågan och nationalismen?

Enkelt sammanfattat, så är kommunisternas uppfattning den motsatta till borgerlighetens – om kapitalet i de olika länderna behöver nationalismen i sin konkurrenskamp så är det lika nödvändigt för kommunisterna att bekämpa nationalismen och dämpa nationella stämningar. Stalin lämnar inget utrymme alls för nationalism i den kommunistiska rörelsen, utan för honom handlar det om att “reducera den nationella kampen till ett minimum, att undergräva dess rötter, att göra den i största möjliga grad oskadlig för proletariatet”. Nationalismen är en kapitalistisk ideologi som döljer klassmotsättningarna och skapar illusionen av en intressegemenskap inom det egna landet, mellan utsugarna och de utsugna. Denna illusion måste rivas ned, eftersom nationalismen “leder bort de breda skiktens uppmärksamhet från de sociala frågorna, från klasskampens frågor” och riktar dem fel – vad gäller nationalismen måste allt vi bryr oss om vara att motarbeta alla tendenser till nationalism, eftersom det är en kapitalistisk ideologi och aldrig kan göras kompatibel med socialismen.

Så, medan proletariatet måste söka “undergräva kampen mellan nationerna, avtrubba den och reducera den till ett minimum” kommer bourgeoisins politik att “fördjupa och underblåsa den nationella kampen, att fortsätta och tillspetsa den nationella rörelsen.”

Kommunisternas sätt att hantera den nationella frågan handlar alltså om ett mål – att minska nationalismen och röja undan den, snabbast möjligt. Men hur kan kommunisterna göra detta?

I första hand, genom att agera mot varje form av nationellt förtryck. En nationalistisk undertryckningspolitik kommer att skapa en jordmån för nationalism hos den förtryckta nationen, eftersom det nationella förtrycket drabbar på bred front; såväl arbetaren som kapitalisten förbjuds att använda sitt eget språk. Detta underblåser idén om intressegemenskap mellan förtryckare och förtryckt.

Parallellt med detta för Stalin fram principen om nationernas självbestämmande. Med detta menar han att “endast nationen själv har rätt att bestämma sitt öde” och att “ingen har rätt att med våld ingripa i en nations liv, att förstöra dess skolor och andra institutioner, att våldföra sig på dess seder och bruk, att undertrycka dess språk, att beskära dess rättigheter.” Just självbestämmandet vill jag dröja lite vid.

För många som idag uppfattar sig som kommunister har detta blivit en dogm, som något i sig positivt. Nationernas självbestämmande har nästan blivit en fetisch som existerar vid sidan av socialismen, vilket bland annat kännetecknade eurokommunismen. Ibland betraktas den också som ett steg på vägen mot socialismen – det vill säga, först det nationella självbestämmandet, sen socialismen. De som uppfattar saken som så, har emellertid avlägsnat sig från Stalins och bolsjevikernas sätt att se på frågan.

Nyckeln här är ett litet ord, det lilla adverbet därför. Stalin lyfter självbestämmanderätten först efter ett därför – han villkorar med andra ord självbestämmanderätten. Det som kom före är en diskussion om hur “arbetarna är intresserade av en fullständig förening av alla sina kamrater i en enhetlig internationell armé” och att de därför vill att alla arbetare “snabbt och definitivt befrias från det andliga slaveriet under bourgeoisien, och att deras medbröder – likgiltigt vilken nation de tillhör – får möjlighet att fullt och fritt utveckla sina andliga krafter” – därför självbestämmanderätten.

Självbestämmanderätten är ingenting annat än ett sätt att dämpa nationalismen hos det förtryckta folkets arbetare, så att den sociala frågan blir tydligare för dem. Detta är heller ingen isolerad åsikt, utan Lenin behandlade frågan på samma sätt, med exempel från vårt eget land, då Norge bröt sig loss från unionen med Sverige:

Det nära förbundet mellan de norska och de svenska arbetarna, deras fullständiga kamratliga klassolidaritet vann på att de svenska arbetarna erkände norrmännens rätt till avskiljande. De norska arbetarna blev nämligen övertygade om att de svenska arbetarna inte hade smittats av den svenska nationalismen, att broderskapet med de norska proletärerna stod högre för dem än den svenska bourgeoisins och aristokratins privilegier.

Rätten till avskiljande, till självbestämmande, är underordnad socialismen och den är ett medel att stärka samhörigheten mellan arbetarna, oavsett vilken nation de tillhör. Ska man tro Stalin, så är det till och med en sista utväg och ingenting som man ska sträva efter, eftersom frågan då drivits väldigt långt.

Stalin ställer upp frågan – vad är det som särskilt upprör en nationell minoritet? – och han svarar själv:

Minoriteten är inte missnöjd över att det inte finns något nationellt förbund, utan för att den är berövad rätten till modersmålet. Ge den rätt att använda sitt modersmål – och missnöjet skall försvinna av sig själv.

Minoriteten är inte missnöjd över att det inte finns ett konstlat förbund, utan över att den inte har en egen nationell skola. Ge den en sådan skola – och missnöjet skall förlora varje jordmån.

Minoriteten är inte missnöjd över att det inte finns ett nationellt förbund, utan för att den är berövad samvetsfrihet, flyttningsfrihet o.s.v. Ge den dessa friheter – och den kommer inte längre att vara missnöjd.

Detta hänger naturligtvis ihop med arbetarnas kamp mot varje nationell undertryckningspolitik – arbetarnas och kommunisternas uppgift är att desarmera den nationella frågan så snart som möjligt och så enkelt som möjligt; i första hand genom att bekämpa den nationella undertryckningspolitiken och i sista hand genom avskiljandet, som man dock alltid erkänner som en nations rätt.

Kritik av relativismen

Förutom fetischeringen av den nationella frågan och nationalismen inom den moderna kommunistiska rörelsen finns det samtidigt en tendens till relativism, att inte bry sig om klassinnehållet som präglar nationella rörelser och strävanden, samt en tendens till relativism gällande kulturer, som bland annat yttrar sig i en likgiltighet inför bra och dåliga aspekter av kulturer.

I sin kritik av sina samtida opportunister, vars politik Stalin menar “kapslar in” de nationella kulturerna och isolerar dem från varandra, menar han att man egentligen borde agera tvärtom – de kulturer som blivit efter, som av olika anledningar inte haft möjlighet att nå samma utvecklingsstadium som mer framskridna kulturer, måste dras med “i den högre kulturens allmänna ström”. Primitiva kulturer ska inte idealiseras, de reaktionära aspekterna hos dem ska inte tolereras eller accepteras, eftersom de binder folket i dessa kulturer till reaktionära föreställningar och en härskande klass, vars ideologi vilar på dessa.

Samma sak gäller hänsynen till klassförhållandena i varje nation. Stalin tar som exempel tatarerna: Om de tatariska mullorna beslutar sig för avskiljande betyder det inte nödvändigtvis att det också är fördelaktigt för de tatariska massorna – det krävs ett förslag till lösning som är mest fördelaktigt för de tatariska massorna. Relativismen riskerar att lämna dem vind för våg, i mullornas våld.

Kort sagt, man måste kämpa för att varje nation inrättar sitt liv på det för proletariatet bästa sättet. Det kan betyda att samtidigt som man erkänner – för att fortsätta på det exempel Stalin använde – tatarernas rätt att avskilja sig, så argumenterar man mot avskiljandet och tar ställning mot det, eftersom det inte motsvarar de tatariska massornas intressen.

Här är det värt att lyfta ytterligare en aspekt av kampen mot relativismen – Stalin gör sig här till uttolkare av de tatariska massornas intressen, även om de själv inte nödvändigtvis håller med. Det är också helt korrekt, eftersom de tatariska massorna inte besatt någon revolutionär medvetenhet, vilket måste betyda att de som bor i ett land inte nödvändigtvis är de som bäst förstår situationen där – det visar också bokens hela existens: till större delen är den nämligen en polemik mot hur exempelvis de österrikiska socialdemokraterna utformat sin nationalitetspolitik – i sitt eget land. Stalin tar sig helt enkelt rätten att analysera de tatariska massornas behov och sänker samtidigt idén om att man inte kan kritisera den politik som andra partier för i sina länder. På så sätt står Stalins bok – och med den, naturligtvis också många andra klassiker, som skrevs i polemik mot andra – i kontrast med situationen i den moderna kommunistiska rörelsen, där relativismen är utbredd.

Dessa aspekter av Stalins bok ser jag som avgörande för hur kommunisterna ska förhålla sig till nationalismen och de nationella frågorna och det skulle göra stora delar av den moderna kommunistiska rörelsen gott att gå tillbaka till Stalin, för att på allvar kunna placera in nationalismen i sitt sammanhang och för att kunna börja förstå hur den kommunistiska rörelsen kan och borde agera.

Andreas Sörensen

Skriv ut