TEORI & HISTORIA Nedan återger Riktpunkt en intervju med Eliseos Vagenas, medlem av det grekiska kommunistpartie KKE:s centralkommitté och ansvarig för avdelningen för internationella relationer i partiet. Intervjun publicerades I KKE:s tidning Rizospastis den 14 december 2024 och återfinns också på In Defence of Communism. Här finns intressanta analyser och bahrundsinformation till dagens situation i Mellanöstern.
— Just nu bevittnar vi omskakade händelser i Syrien. Låt oss överväga en mindre diskuterad aspect innan vi går in på fakta. Varför är Syrien så viktigt? Vilken betydelse har landet i Mellanöstern?
SVAR: Syrien är ett viktigt land i östra Medelhavsregionen och Mellanöstern, eftersom det inte bara är en plats där kulturer och religioner möter varandra, utan också en knutpunkt för transport av varor och energi samt en strategisk bas i olika imperialistiska makters geopolitiska planer.
För att förstå betydelsen av händelserna i Syrien måste vi förstå att vad som händer där inte kan separeras från något som KKE har betonat under lång tid och vad alla andra partier (övers. anm. i Grekland) har dolt: att vi står på randen till stora förändringar:
- Kriget i Ukraina, med hundratusentals döda och skadade på båda sidor;
- Folkmordet på det palestinska folket, med massakern på 20 000 barn, kvinnor och äldre;
- Konflikten mellan Israel och Iran, som vi har sett under den senaste perioden;
- Kriget i Libanon, men också i Sudan och i olika afrikanska länder, liksom de krigsmoln som samlas över den Indo-pacifiska regionen och Taiwan.
Allt detta är förvarningar om vad som redan har börjat! Bourgeoisin och monopolen, dessa ekonomiska jättar, leker med låsen till helvetets portar när de tävlar om fördelningen av mineralrikedomar och de rikedomar som produceras av arbetarna – energi, olja, gas, sällsynta jordartsmetaller, litium, uran osv. – och om marknadsandelar och geopolitiska positioner.
Och här kommer Syrien in i bilden, med sina egna energiresurser och sin potential att bli en rutt för pipelines och transporter. Än idag finns ryska och iranska militärbaser i Syrien, medan amerikaner, turkar och israeler har ockuperat syriskt territorium!
Vi talar om ett land som dessa aktörer har lyckats sönderdela inofficiellt under de senaste 15 åren, eftersom det tvingades in i den imperialistiska konkurrensen. Ända fram till idag, då vi bevittnade jihadisternas störtande av Assad-regimen: jihadisterna som återuppfanns av amerikanerna med hjälp av Turkiet.
— Vad har lett fram till jihadisternas nuvarande dominans i Syrien?
SVAR: Först och främst var Syrien, liksom hela Mellanöstern, en koloni fram till andra världskriget! Syriskt territorium var en fransk koloni. Syrien blev självständigt 1946, när kolonialismen föll samman och vissa positiva förändringar i de internationella styrkeförhållandena ägde rum; tack vare inflytandet från Sovjetunionen och dess bidrag till antifascistiska segern och etablerandet av socialistiska regimer i Östeuropa.
Sedan 1963 styrdes Syrien av det Arabiska Socialistiska Partiet, Baath-partiet, som några år senare bildade Nationella Progressiva Fronten. Baath var ett parti som förespråkade arabisk enhet och en socialdemokratisk förvaltning.
I kriget 1967 ockuperade Israel syriskt territorium (Golanhöjderna), som det fortfarande håller idag!
Vi måste också hålla i minnet att det både i Syrien och den internationella kommunistiska rörelsen fanns en tanke som dominerade under flera årtionden: att man måste uppnå nationellt oberoende som en förutsättning för att övervinna underutveckling på alla samhällsområden. Denna föreställning byggde på den felaktiga strategin om ”etapper på vägen mot socialismen”, som motbevisades i praktiken.
För sin del formulerade Sovjetunionen och de andra socialistiska staterna en politik för bland annat ekonomiskt samarbete med de nya regimerna som uppstod efter kolonialismens fall, inklusive Syrien. Målet var att förhindra deras integration i den internationella kapitalistiska marknaden och i imperialistiska sammanslutningar. Sovjetunionen hade goda relationer med Syrien och exempelvis flottbaser där.
Men dessa relationer ändrade självklart inte Syriens klasskaraktär eller det faktum att produktionsmedlen förblev i bourgeoisiens händer. Det var en borgerlig regim som upprätthöll klassbaserad exploatering och social orättvisa, även om den i egenintresse försökte framstå som en del av den nationella befrielsekampen samtidigt som den objektivt sett stod i vägen för de imperialistiska makternas planer.
Efter socialismens fall i Sovjetunionen genomförde Baath-regimen stora kapitalistiska omstruktureringar, ”öppningar för marknaden” som man kallade dem. och lade nya bördor på folket. USA och europeiska imperialistmakter, som Turkiet, började närma sig Assad-regimen och begära fler ”öppningar” och att man skulle underlätta för just deras monopol . Den syriska bourgeoisien runt Baath valde dock andra geopolitiska partnerskap, särskilt med Iran och Ryssland. Exempelvis gav man Ryssland rätt att utforska och utvinna kolväten i dessa marina EEZ-zon, man fortsatte köpa vapen därifrån etc. Dessutom undertecknade Syrien 2011 ett avtal med Iran, Irak och Syrien om en gasledning för att transportera iransk gas till Bagdad, Damaskus och vidare till Västeuropa.
Detta kolliderade med USA:s och Israels planer på en gasledning från Qatar till Europa via Saudiarabien, Jordanien, Syrien och Turkiet. Ryssland hade också sin enda flottbas i Medelhavet i Tartus.
Det här var läget när vi kommer till den så kallade ”Arabiska våren” när de borgerliga krafterna utnyttjade de sociala problem som fanns i samhället på grund av den kapitalistiska utvecklingen för att slå mot Baath-regimen, först med demonstrationer och sedan genom att bilda väpnade grupper, stödda av Turkiet, Qatar, Saudiarabien och västimperialisterna.
Låt oss inte glömma att jihadisterna i årtionden har varit en del av de euro-atlantiska imperialisternas hybridkrig i Afghanistan, Tjetjenien och Mellanöstern etc. Och Baath-regimen, ledd av Assad, skulle ha fallit 2015 om det inte hade varit för det militära ingripandet från Ryssland, Iran och det libanesiska Hizbollah, som ändrade den militära maktbalansen och gjorde det möjligt för Baath-regimen att fortsätta styra.
— Hur kunde Assad-regimen, som hade suttit vid makten under mer än 50 år och backades upp av mäktiga länder som Ryssland och Iran, falla på mindre än en vecka?
SVAR: För det första är det viktigt att förstå att Rysslands och Irans engagemang i Syrien grundade sig på deras kapitalistiska intressen. De prioriterade sina egna mål – vare sig det gällde pipelines, militära baser, vapenhandel osv. Men naturligtvis tänkte en del människor vid den tidpunkten att Rysslands och Irans militära engagemang var början på ett bygga den så kallade multipolära världen. Illusionen skapades att en balans kunde upprätthållas i denna värld av imperialistiska motsättningar, en balans som skulle vara till fördel för det syriska folket, utan att kapitalismen skulle skakas och bringas på fall
Men i verkligheten fortsatte Turkiet att ockupera 10 % av territoriet och förvandlade Idlib-området till en odling av och en ”skola” för jihadister (med Rysslands tolerans). 30 % av det syriska området fortsatte att kontrolleras av kurder med stöd av USA, som också illegalt utnyttjade den syriska oljan. Israel fortsatte att kontrollera Golan och bomba Syrien. Faktum är att med den så kallade Astana-processen (med deltagande från Ryssland, Iran, Turkiet och vissa arabländer) blev utländsk inblandning i Syriens interna affärer normalt.
När Rysslands fokus flyttades från kriget i Syrien till kriget Ukraina, och när Iran och Hezbollah försvagades av konflikten med Israel, som under lång tid hade bombat kritisk infrastruktur i Syrien, utnyttjades situationen av jihadister som med stöd från Turkiet och amerikanska och europeiska imperialister ombenämndes ”rebeller” och troliga revolutionärer.
Givetvis måste det också betonas att utvecklingen även påverkades av att stora delar befolkningen sedan länge tappat förtroendet för Baath, på grund av utländska sanktioner och anti-folkliga åtgärder som förvärrade fattigdomen och statens repression. På grund av landets faktiska uppdelning såg de inte heller något bättre liv framför sig.
Allt detta underminerade det politiska och militära stödet för Baath och ledde till dess snabba fall. I en artikel från KKE:s avdelning för internationella relationer i Communist Review (nr 1/2016), med titeln ”Den militär-politiska ekvationen i Syrien”, redogjorde vi i stora drag för hela det händelseförlopp som vi ser utspela sig idag.
Naturligtvis har nu försvararna av massakern på det palestinska folket gått i spinn och har fräckheten att tala den ”blodiga syriska regimens” fall, som om de inte vet vad som händer i deras ”allierade” bland Gulfmonarkierna, såsom Saudiarabien.
Sammanfattningsvis om Syrien: detta land var en del av det internationella kapitalistiska systemet, genomförde strukturella reformer för att fördjupa sin integration i den internationella kapitalistiska ekonomin, utan att tveka att slå mot arbetarnas och de folkliga skiktens erövringar, och fastnade till slut i monopolens konkurrensnät för uppdelning av kapitalistiska marknader. Störtandet av Baath-regimen är inte en revolution, utan ett skifte i det kapitalistiska systemets makt, åtföljt av en förändring i den nya regeringens geopolitiska inriktningar.
— Vem är vinnare och vem är förlorare i utvecklingen i Syrien?
SVAR: Den stora förloraren är helt klart Iran, som enligt olika källor har investerat tiotals miljarder i den syriska ekonomin under de senaste åren. Iran också förlorat den kommunikationskanal det hade genom syriskt territorium med de politisk-militära styrkor man stödjer i Libanon, såsom Hizbollah.
Ryssland är också på förlorarsidan, oavsett om det i slutänden lyckas behålla sin marinbas i Tartus och sin flygbas i Khmeimim som resultat av sina förhandlingar med de pro-turkiska jihadistgrupperna. Detta beror på att Rysslands prestige har skadats. År 2017 förklarade Putin, när han talade vid Khmeimim-basen, att det inte fanns någon möjlighet för jihadister att ta kontroll över Syrien och att Ryssland skulle garantera detta med sin militära styrka. Idag framstår han som opålitlig i ögonen på dem som trodde på honom. Slaget mot Rysslands ledarskap kommer att bli ännu större om det misslyckas med att behålla sina två baser, som har fungerat som en mellanlandningsplats/stödpunkt för Rysslands militära styrkor i Afrika, i flera av de konflikter som pågår där.
Andra borgarklasser, till exempel i Irak eller till och med på Cypern, kan också bli förlorare. Låt oss påminna om att Natos sönderdelning av Libyen (med Greklands deltagande vid den tiden) och med KKE som den enda rösten i opposition, ledde till det oacceptabla avtalet mellan Turkiet och Libyen, som ifrågasätter Greklands suveräna rättigheter i östra Medelhavet. Turkiet har under många år försökt legitimera resultaten av den turkiska ockupationen av Cypern och erkännandet av den så kallade Turkiska Republiken Nordcypern, som råkar ligga geografiskt mitt emot Syrien, nu styrt av jihadister med nära kopplingar till Turkiet.
Vinnarna är Turkiets och Israels borgarklasser. Den turkiska borgarklassen har redan ockuperat en del av de syriska territorierna under de senaste åren och har praktiskt taget rivit upp Lausanneavtalet, som definierar gränserna med Syrien, men även med Grekland. I ljuset av dessa utvecklingar ser vi att Turkiet har stärkt sin position avsevärt i Mellanösternregionen. Turkiet har lyckats få många energi- och transportledningar att gå genom sitt territorium. Landet tar ledningen i att exploatera Syriens naturresurser och arbetskraft. Turkiet stärks också inom Nato, eftersom landet i praktiken visar sig vara särskilt användbart för att driva in den euro-atlantiska imperialistiska koalitionens konkurrenter, såsom Iran och Ryssland, i ett hörn.
För sin del gör sig den israeliska borgarklassen av med ett arabland som var mäktigt tills för 15-20 år sedan, stödde den palestinska och libanesiska motståndsrörelsen och hade stark militär och politisk-ekonomisk makt att konfrontera Israel och dess planer. Israel expanderar redan sina ockuperade territorier i Syrien och har även tagit över Hermonberget, varifrån de kan bomba Damaskus utan att använda bombflygplan. Deras plan, liksom USA:s, är att ytterligare försvaga Syrien och göra Israel till en nyckelaktör i Mellanöstern och en transportknutpunkt, t.ex. med den så kallade IMEC-korridoren. Inom några dagar hade Israel sprängt dussintals infrastrukturanläggningar i den sönderslagna syriska armén, och om de lyckas kommer de också att gå vidare med att sönderdela Syrien, med skapandet av en kurdisk ”formation”, som kommer att användas som dess politisk-militära stödjepunkt i Mellanöstern.
Slutligen skulle vi inte räkna det syriska folket bland vinnarna, trots de segerrusiga uttrycken från de internationella borgerliga medierna. Det syriska folkets lidande kommer att fortsätta och bli större. KKE förblir i solidaritet med det syriska folket och kommunisterna under de nya förhållanden som har uppstått.
— Vad sker härmäst? Det euro-atlantiska lägret påstår att alla nu måste arbeta för en ”inkluderande framtid” i Syrien där alla religiösa församlingar skyddas, med fred osv…
SVAR: Nåväl, önsketänkandet om ”enhet i mångfald”, ”inkludering” och ”fred” är jargong från de borgerliga regeringarna, EU och NATO; det är helt enkelt bara fullt av svammel.
Konkurrensen mellan de borgerliga klasserna om allt det vi har nämnt ovan, det vill säga om de saker som kapitalisterna förväntar sig ska öka deras vinster, genom att ”få sina konkurrenter på knä”, kommer inte att avstanna!
Att den här regimen faller skulle kunna underlätta USA:s och Israels planer, såsom en attack på Iran, eller till och med leda till en ny uppdelning av regionens stater och en dominoeffekt med destabilisering och blodsutgjutelse.
Motsättningarna är en enda röra som obevekligen kommer att leda till nya imperialistiska interventioner, konflikter och krig. I Israel tror exempelvis en stor del av det borgerliga politiska systemet att tiden har kommit för att sträva efter Irans upplösning och uppkomsten av ett “Stor- Azerbajdzjan” – det är ingen slump att Israel (tillsammans med Turkiet) stödde Azerbajdzjan i det senaste kriget mot Armenien.
Därför kan vi inte lita på de borgerliga klasserna och deras allianser som EU och Nato. Ungdomen och arbetarna får inte luras att svälja betet och lita på de proklamationer som dessa sammanslutningar utfärdar om att de garanterar freden för vårt och alla andra folk.
Vi bör bli ännu starkare i att bemöta dem! I massornas kamp för att stoppa utplaceringen av vapen, ammunition och trupper till de imperialistiska massakrerna i Ukraina, Mellanöstern, etc. För de grekiska väpnade styrkornas återvändande från imperialistiska uppdrag utomlands! För omedelbart stängande av de amerikanska baserna som gör vårt folk till ett mål för vedergällning från den andra sidan i kriget! För Greklands frigörelse från kriget, t.ex. genom att inte respektera sanktionerna mot Ryssland, som ökar bördan på vårt folk med de höga priserna på energi, gödningsmedel, etc. För erkännande av den palestinska staten inom de gränser som fanns före 1967, med Östra Jerusalem som dess huvudstad, och omedelbart slut på relationerna med mördarstaten Israel så länge folkmordet på det palestinska folket fortsätter. För frigörelse från alla imperialistiska planer och allianser, med folket som herrar på sin egen jord!
Detta måste bli vårt budskap som ska föras ut och tas upp av folket.
