INRIKES, MILJÖ Tidningen Kollega som utges av den tämligen chefsinriktade fackföreningen Unionen publicerar idag en intervju med Vattenfalls vd Anna Borg. Det är ett lismande stycke text där hon med alla positivt laddade ord man kan hitta beskrivs som ledare för Sveriges övergång till koldioxidneutralitet genom att utveckla ny kärnkraft och havsbaserad vindkraft. Hon betonar vikten av att kombinera lönsamhet med grön omställning – och till allt det här behövs massivt statligt stöd.
– Jag har också en bra förmåga att kunna se saker i ett sammanhang och förstå vad som behöver göras för att komma framåt, säger hon och talar om att hon är glad över att kärnkraften är tillbaka på agendan. Men om kärnkraften ska byggas ut som regeringen lovat behövs riskdelning, menar hon: man måste göra villkoren mer fördelaktiga för att locka energibolag som skulle kunna producera ny kärnkraft.
-Staten måste stå för sin del och alla måste veta att förutsättningarna inte ändras efter fyra eller åtta år, säger hon i intervjun.
När staten inte vill vara med, så vill inte heller Vattenfall. Den planerade vindkraftsparken ute till havs utanför Skånes kust blev inte av, för regeringen ville inte längre låta staten ta kostnaden för anslutningen till stamnätet. Satsningen skulle därmed bli olönsam. Men samtidigt behövs en utbyggnad av elproduktionen, tycker Anna Borg. Och en orsak är den gröna omställningen för att göra industrin och transportsektorn fossilfri.
Kärnkraft och vindkraft ska öppna nya profitabla möjligheter för kapitalet
Av detta kan man lära sig mycket: både kärnkraft och vindkraft ska öppna nya profitabla möjligheter för kapitalet, men kapitalet ska inte stå för investeringskostnaderna själv. Det ska staten göra. Och de pengar kapitalets stat har att dela ut är inget annat än de skattepengar den arbetande befolkningen dragit in: det är arbetarna som ska betala nya energisatsningar för att göra det möjligt för kapitalisterna att profitera på energin. Vad för slags energi det handlar om är mindre viktigt, men den gröna retoriken öser Anna Borg förstås utan förbehåll över alltsammans.
Att vi blir fossilfria är en ödesfråga säger hon, och naturligtvis är det en katastrof hur kapitalet bedriver fossil energiutvinning. Men att det är en ödesfråga hur vi hanterar en maximal ”grön produktion” med rovdrift på sällsynta material, brutal utsugning av tredje världens arbetarklass och en energiproduktion där även vettiga alternativ maximeras till miljöfarlighet medan annan infrastruktur förfaller– det nämner hon inte.
Och kärnkraft är, åtminstone idag och åtminstone i kapitalets händer, inte ett vettigt (eller för den delen grönt) alternativ hur man än vänder och vrider på definitionen. Det är ett livsfarligt alternativ för de arbetare som bryter och transporterar uran, som hanterar avfall och ska rädda oss vid haverier. Det är att bygga prydliga mål att bomba i kommande imperialistiska krig. Och det är dessutom en lögn att den energi som man kan producera skulle räcka till för kapitalets girighet, hur man än slarvar med säkerhet och konsekvensanalyser.
Vad hennes efterlängtade nyinvesteringar kommer att kosta arbetarklassen både i skattepengar, hälsa och intensifierad exploatering är såklart ointressant för Anna Borg. Själv tjänar hon 1 119 500 kronor i månaden och har råd att leva gott och prata kapitalistisk dynga på ett jobb som hon tycker är stimulerande och intressant.
Man kan längta till revolutionen för mindre.
Marina Weilguni
