INRIKES Styrelsen för Northvolt AB meddelar att man idag ansökt om konkurs i Sverige . Totalt handlar det om fem bolag; moderbolaget Northvolt AB, dotterbolagen Northvolt Ett, Northvolt Labs, Northvolt Revolt samt Northvolt Systems. Omkring 5000 arbetare kommer att förlora sina jobb.
Konkursen beskrivs som en av de största företagskrascherna i svensk industrihistoria. Nu ska fastigheter och maskiner säljas – resterna av det som lanserades som det stora ”gröna” batteriprojektet som skulle förändra elbilsmarknaden och mycket mer. Vad det handlade om var förstås aldrig att verkligen satsa på en miljömässigt hållbar framtid. Det pratet var dekorationen på den stora profitkakan som man hoppades kunna sätta tänderna i. Därför var det bråttom: man skulle snabbt utkonkurrera utländska tillverkare, men saknade kunskapen för att kunna göra det.
Redan förra året stod det klart att Northvolt inte klarade av att tillverka batterier i den takt man utlovat – man kunde inte skala upp produktionen , och det kapital som investerats försvann utan att man hittade villiga investerare för att täcka upp hålen i ekonomin. Man köpte till sist in material från de konkurrenter man ville slå ut och började nedbantningen av företaget. Samtidigt utsattes arbetarna på företaget för livsfara, med dödsfall och olyckor i en lång rad. Det hela hankade sig fram utan att facket någonsin utfärdade skyddsstopp fast livsfarliga ämnen kom ut bland oskyddade anställda.
Och nu har man alltså nått vägs ände. De arbetare som strömmat till från hela världen får nu råd om hur de ska ansöka om den statliga lönegarantin under konkursperioden, och sedan får de väl samla ihop resterna av sina liv och åka hem. Facket beklagar, och säger att man lyssnar och finns på plats – det är tråkigt, det här, menar man, och man visste ju att företaget hade problem, men att det var såhär akut visste man ändå inte. Någon större kampanda uttrycker man inte precis, utan hoppas att någon annan kapitalist ska tycka det är värt att driva Northvolt vidare.
Och kommunen i Skellefteå, som byggt infrastruktur och bostäder och dragits med i batteriyran? Också här hoppas man oroligt på nya ägare, och på staten förstås. Socialdemokraterna har faktiskt gått ut med att lösningen är att kapitalets stat sopar upp spillrorna och håller igång verksamheten på någon nivå för att stå sig mot framförallt den kinesiska konkurrensen – men runt detta finns ingen enighet. Det kan lika gärna bli så att man låter resterna av megaprojektet gå under klubban och att batteridrömmen är över för Sveriges del.
Längst ned på kapitalisternas agenda är förstås arbetarna som betalar med arbetslöshet, oro, utgångna arbetstillstånd och höga kommunalskatter. Det är de som får flytta på jakt efter nya jobb och som ser sina framtidsplaner grusas. Och om de till äventyrs hade trott på att de var del i att bygga ett miljömässigt hållbart Sverige, där olja och kärnkraft skulle fasas ut till förmån för ren och billig el, ja då kar kapitalet lurat dem i dubbel mening.
En hållbar framtid, med trygghet för de arbetande människorna, en arbetsmiljö som är säker och en miljöpolitik som är långsiktig och planerad – det kan bara ett socialistiskt samhälle tillhandahålla.
