UTRIKES Enligt Mélanie Plouvier, forskare vid Université Côte d’Azur i Frankrike, står Europa inför en växande social orättvisa som påminner om 1800-talets förhållanden – den tid som författaren Honoré de Balzac skildrade i sina romaner. Plouvier pekar på att arv och kapitaltillgångar i allt högre grad ersätter arbete som grund för välstånd.
I intervjuer och rapporter beskriver hon ett Europa där allt färre unga har möjlighet att köpa bostad eller bygga ekonomisk trygghet utan att ärva resurser. I städer som Paris är det i praktiken omöjligt för en vanlig löntagare att skaffa en bostad utan föräldrars hjälp. Fenomenet kallas ”tvånivå-samhälle”, där unga utan tillgångar stängs ute från boende, investeringar och social rörlighet. Denna ojämlikhet urholkar tilltron till politiska institutioner och skapar en växande känsla av vanmakt hos stora delar av befolkningen.
I Frankrike har kritiken ökat mot president Emmanuel Macrons politik, som gynnar personer som lever på avkastning snarare än arbete. Macron har försvarat sig med att han vill skapa ”lika möjligheter”, men hans regering arbetar samtidigt med ett sparpaket på 40 miljarder euro i sociala utgifter.
Plouvier hänvisar till ekonomen Thomas Piketty, som visat hur stigande fastighetspriser och börsvärden gör att de som redan äger tillgångar blir rikare utan arbete – medan löntagare halkar efter.
Idag återuppbygger kapitalismen klassamhället i dess mest reaktionära form
När kapitalismen når sin mogna fas, avslöjas dess sanna karaktär: arbetet är inte längre vägen till välstånd, utan tvärtom en källa till stagnation och fattigdom. Den som inte är född med tillgångar döms till att hyra, låna och arbeta i oändlighet – medan den som ärver, äger och spekulerar får samhällets resurser överförda till sig utan ansträngning.
Det Europa vi ser växa fram liknar inte framtiden – det liknar det förflutna. Ett nytt skikt av borgerliga aristokrater har vuxit fram, inte genom arbete eller innovation, utan genom ackumulerade tillgångar och statsstödd skattepolitik.
Kapitalismen i sin nuvarande form är inte bara orättvis, den återuppbygger dessutom klassamhället i dess mest reaktionära form. Arv ersätter ansträngning, ränteinkomster ersätter produktion, och ungdomens framtid bränns bort för att trygga aktieägarnas utdelning.
Det enda verkliga svaret är inte reformer, utan revolutionär omdaning av ägandestrukturen. Endast i ett samhälle där tillgångar och produktion styrs demokratiskt och kollektivt – inte ärvs – kan rättvisa bli verklighet.
