UTRIKES, FACKLIGT Under perioden 5 till 11 maj väntas den franska järnvägstrafiken nästan helt lamslås. Personal på alla nivåer – från lokförare till service- och kontrollpersonal – deltar i den omfattande strejken riktad mot landets nationella järnvägsbolag, SNCF. Bakgrunden är de växande motsättningarna mellan de anställda och ledningen, där kraven på förbättrade arbetsvillkor och högre löner ställs mot ett reformprogram som allt mer gynnar privatiseringar och budgetdisciplin.
Det är inte första gången den franska järnvägssektorn skakas av konflikt. Under 2018 års reform av järnvägen försökte president Macron driva igenom en avreglering i linje med EU:s så kallade fjärde järnvägspaket. Även då svarade fackföreningarna med omfattande strejker, men med begränsad framgång. Nu är det nya frågor som står i fokus: låga löner, bristande säkerhet, underbemanning och ökade krav på flexibilitet utan ersättning.
Enligt CGT Cheminots, ett av de största fackförbunden inom järnvägssektorn, handlar konflikten också om en princip – nämligen rätten till en kollektivt reglerad arbetsmiljö som sätter säkerhet, hälsa och arbetstid främst. ”Vi kämpar inte bara för oss själva”, säger en av fackets representanter, ”utan för alla arbetare som ser sina rättigheter urholkas i produktivitetens namn.”
SNCF har hittills vägrat gå fackens krav till mötes. Bolagets ledning hänvisar till behovet av modernisering och effektivisering. Frankrikes transportminister Philippe Tabarot backar bolagets linje. I ett uttalande till Le Figaro betonade han att SNCF:s begränsade budget bör användas till investeringar i infrastruktur snarare än till löneökningar. Den hållningen har väckt vrede bland både arbetare och resenärer – många av dem sympatiserar med de strejkande.
Strejken väntas få stora konsekvenser för hela landet. SNCF har redan varnat resenärer för att inställda avgångar kommer att meddelas först 48 timmar i förväg, vilket gör planering i praktiken omöjlig. Detta slår inte bara mot semesterresenärer, utan också mot pendlare och mindre orter vars regionala tågtrafik utgör en livlina.
Försvaret av kollektivtrafiken – för en solidarisk, statlig infrastruktur där tillgång till mobilitet inte är beroende av lönsamhet
Det är dock inte enbart den materiella frågan om lön och resurser som bränner. I kulisserna pågår en ideologisk strid mellan två visioner om kollektivtrafiken: som offentlig service, eller som vinstdriven verksamhet. Frankrikes arbetare har historiskt spelat en ledande roll i att försvara den förstnämnda modellen. Järnvägsarbetarna har gång på gång stått i frontlinjen för en solidarisk, statlig infrastruktur där tillgång till mobilitet inte är beroende av lönsamhet.
Situationen blir inte mindre laddad av att strejken äger rum i ett sammanhang där arbetarklassen i Europa pressas från flera håll: inflation, reallönesänkningar, försämrade villkor och militarisering av samhällsekonomin. I Frankrike har detta redan tagit sig uttryck i protester mot pensionsreformer, sjukvårdsnedskärningar och skolprivatiseringar.
I detta läge blir järnvägsstrejken en symbol – inte bara för en enskild yrkesgrupps kamp, utan för en bredare vägran att acceptera den nyliberala logiken. Arbetare kräver respekt, inflytande och en framtid som inte byggs på deras utbrändhet.
Frågan är nu hur länge regeringen kan hålla fast vid sin vägran att kompromissa. Tidigare strejker har visat att när en rörelse vinner folkligt stöd och blir ett uttryck för en djupare frustration i samhället, kan även de mest rigida makthavarna tvingas backa.
Frankrikes järnvägsarbetare visar återigen att det är arbetarklassen som bär samhället – och när den reser sig, skakar staten. I ett Europa där fackföreningar ofta förvandlats till medlare snarare än kämpar, påminner franska kollektiva aktioner oss om kampens nödvändighet. Precis som Lenin påpekade: kampen mot det egna borgerskapet är den internationella solidaritetens högsta uttryck. Därför är varje strejk ett steg i kampen för socialism.
