POLITISK KOMMENTAR Den officiella inflationen i Sverige är nu 2,3 procent, enligt det så kallade KPIF-måttet. Enligt experter är detta goda nyheter – men för arbetarklassen är det ett hån. Samtidigt som boräntorna hålls höga och lönerna släpar efter, har en enkel påse kaffe blivit en symbol för allt som är fel med det kapitalistiska systemet. Från 39 till över 70-90 kronor på två år – det är verkligheten i butiken.
Riksbanken vägrar sänka räntan, trots att ekonomin saktar ner. Borgarklassen jublar. Arbetarklassen bär bördan. Precis som Karl Marx förklarade: i ett samhälle där allting är varor, styrs även vår överlevnad av marknadslogiken. Och denna logik har ett enda mål – profit, oavsett mänskligt pris.
Kapitalet använder inflationen inte bara som täckmantel för prishöjningar, utan som ett sätt att flytta rikedomar från arbetare till kapitalägare. Lönerna hålls tillbaka, priserna ökar – och varje kopp kaffe, varje matinköp, varje tandläkarbesök blir ett bevis på den kapitalistiska utsugningen.
När vården blev en vara
Men det handlar inte bara om kaffe. Även sjukvården har blivit en vara – avreglerad, privatiserad och underkastad kapitalets hunger. En gång i tiden betraktades vård som en rättighet. Nu är den ett affärsområde.
Genom privatisering, ”effektivisering” och ”valfrihet” har staten stegvis lämnat över vården till privata vårdbolag – som i sin tur omvandlat vårdarbetarnas arbete till aktieutdelningar och vinster. Det är inte en vård för människan. Det är en vård för kapitalet.
Arbetare får stå i kö eller betala ur egen ficka. Högkostnadsskyddet har höjts. Utmattning erkänns inte längre som sjukdom. Psykisk ohälsa ses som ett individuellt problem, inte en konsekvens av ett brutalt och främmande system. Allt detta sker i ett samhälle där staten bara vill att du ska vara frisk nog att arbeta – inget mer.
Som Lenin skrev: ”Imperialismen är kapitalismens högsta stadium – där varje aspekt av samhället, även människans hälsa, underställs monopolföretagens vinstintressen.”
Det historiska sveket
De reformer och rättigheter som arbetarklassen erövrade under 1900-talet – sjukvård, semester, pension, utbildning – var inte gåvor. De var eftergifter från ett kapital i skräck inför Sovjetunionens exempel. När detta exempel försvann, började samma kapital ta tillbaka allt.
Men de nöjde sig inte med det. Under 1990-talet och 2000-talet sög de ut resterna av den jugoslaviska och sovjetiska arbetarklassen. De köpte upp fabriker, naturresurser och banker – till reapris – samtidigt som de förrädare som krossade socialismen i öst belönades med positioner i västkapitalets tjänst.
Och nu, när den internationella konkurrensen hårdnar, riktas nedskärningarnas svärd åter mot Västeuropas arbetare. Sveriges kapitalister – desamma som samarbetade med NATO, EU och vinstdrivande vårdbolag – är inte bara förvaltare av andras imperier. De har egna imperialistiska ambitioner.
Vår väg
Vi kan inte längre låtsas som att detta är en ”normal” utveckling. När priserna på bröd, el, kaffe och vård ökar – medan lönerna halkar efter – är det inte ”marknaden” som talar. Det är klasskamp. Och den förs uppifrån.
Vi behöver ett samhälle där produktionen planeras efter människors behov, inte aktieägarnas vilja. En produktion som ägs av arbetare och som tjänar arbetare. Där vård (skola, mat, el, vatten mm.) är en rättighet, inte en vara. Där en kopp kaffe inte är en lyx – utan en självklarhet.
Som Stalin en gång uttryckte det: ”I det socialistiska samhället utvecklas ekonomin enligt lagar som är till för det arbetande folket – inte mot det.”
Under Sovjetunionens första år elektrifierades hela landet, analfabetismen utrotades och livsmedelspriserna stabiliserades – trots ett sönderslaget land och väpnad intervention från västmakter. Detta var möjligt för att staten styrdes av arbetarklassen, och för att produktionen var planerad efter behov – inte efter vinst.
Vi behöver inte fler ”reformer” från Riksbanken. Vi behöver inte fler räntemöten som håller arbetarklassen som gisslan. Vad vi behöver är det arbetande folkets kontroll över bankväsendet, över handeln, över livsmedelskedjorna och över produktionsmedlen.
Därför måste Sveriges arbetarklass vakna. Det är dags att åter resa detta alternativ – i ord, i organisation, och i kamp.
Josef Brant
