UTRIKES Frankrikes president Emmanuel Macron har meddelat att det inte blir någon folkomröstning om den omstridda pensionsreformen, trots omfattande folkligt missnöje. I en intervju med tv-kanalen TF1 sade Macron att reformen är nödvändig för att säkra statsfinanserna och att beslutet därför står fast.
Reformen innebär att pensionsåldern höjs från 62 till 64 år, vilket redan börjat genomföras stegvis. Från och med 2023 skjuts pensionsgränsen upp med tre månader per år, tills den når 64 år år 2030. Macron hävdar att reformen kommer att spara den franska staten 17 miljarder euro på sju år.
Förslaget att låta befolkningen rösta om reformen framfördes nyligen av Sophie Binet, generalsekreterare för den mäktiga fackföreningen CGT. Men Macron avvisade idén med hänvisning till ”det ekonomiska ansvaret” och vikten av att hålla fast vid det redan fattade beslutet.
Det tidigare franska pensionssystemet hade den lägsta pensionsåldern i Europa. Beslutet att höja åldern har därför väckt stort motstånd, särskilt från fackföreningar och sociala rörelser. Trots regeringens försök till samtal med olika politiska partier och arbetsmarknadsparter fortsätter missnöjet att koka.
Bland annat har gräsrotsinitiativ lanserats som syftar till att protestera symboliskt mot reformen – till exempel genom kampanjer där människor medvetet kommer sent till arbetet för att ”ta tillbaka” de år som stulits av staten.
Den borgerliga demokratin har sina gränser
Macrons vägran att låta folket rösta visar att den borgerliga demokratin har sina gränser – och dessa dras när arbetarklassen hotar maktens ekonomiska agenda. Bakom pratet om ansvar och sparande döljer sig en klasspolitik som syftar till att vältra över kostnaden för krisen på de arbetande massorna.
Pensionsreformen är inte ett nödvändigt ont – den är ett medvetet angrepp på arbetarklassen, framtagen för att trygga kapitalets vinster och kreditbetyg snarare än folkets välfärd. 17 miljarder euro ska sparas – inte från militären, bankerna eller miljardärerna, utan från arbetarnas framtid. När presidenten kallar detta ”ansvarstagande”, måste vi kalla det vad det är: borgerligt våld i administrativ form. Arbetarklassen i Frankrike har historiskt visat förmåga att stå emot – och kommer att göra det igen.
