Trump, Bolsonaro och Milei – fascister eller simpla reaktionärer ?

TEORI & HISTORIA På CWPUSA:s webbplattform återpublicerades nyligen en artikel från La Jornada av Angel Chavez Mancilla, där författaren tar upp begreppet fascism och hur det används idag. Fascism har de senaste årtiondena använts för alla möjliga olika typer av repression i den kapitalistiska staten, och ”antifascistiska fronter” har för många vänstermänniskor framstått som en lösning på problemet, skriver CWPUSA. Riktpunkt följer nu efter med att översätta den intressanta artikeln till svenska.

Att ompröva fascismen

Bertolt Brechts citat är berömt: ”De som är emot fascismen utan att vara emot kapitalismen, som beklagar den barbari som föder barbari, är som de som vill äta sitt köttstycke utan att slakta oxen.”

På detta sätt klargjorde den tyske författaren att den genuina antifascistiska kampen innebär kapitalismens störtande, eftersom kapitalismen är fascismens grogrund.

Åttio år efter fascismens nederlag och Sovjetunionens seger, och som en hyllning till de antifascistiska kämparna, är det nödvändigt att åter utvärdera och på nytt definiera begreppet, eftersom det ofta används felaktigt som ett sätt att kritisera eller misskreditera så kallat ”reaktionära” politiska ståndpunkter. Detta sätt att använda begreppet på detta sätt förbiser det faktum att era varje kapitalistisk regering under imperialismens eller den parasitära kapitalismens i grunden är reaktionär och motståndare till en revolutionär samhällsförändring.

Det finns de som i decennier varnat för fascismens återkomst, vilket är felaktigt. De trivialiserar begreppet fascism, handlar ansvarslöst, bidrar till politisk förvirring och underskattar den brutalitet som folken i Sovjetunionen och Europa utsattes för under denna form av borgerligt herravälde. Är det korrekt att kalla borgerliga regeringar som inte följer en ”progressiv” politisk agenda för fascistiska? Är borgerliga regeringar som inte bedriver en politik för att ”humanisera kapitalismen” fascistiska?

Att anklaga en regering eller vissa politiska figurer för att vara fascistiska gynnar det block av borgerliga politiker som presenterar sig som ”progressiva” eller ”keynesianer”, men som likväl representerar monopolens intressen. Denna hållning antyder att medan fascism är oacceptabelt, så vore en kapitalistisk regering med ”progressiva” drag acceptabel. Därför blir Brechts reflektion återigen relevant: är det möjligt att bekämpa fascismen genom att främja en annan form av kapitalistiskt styre, eller är den riktiga vägen att störta kapitalismen helt?

På senare tid har ordet fascism även använts för att beskriva vissa regeringars repressiva handlingar, som om den borgerliga staten inte i sig vore en förtryckarapparat. Det används också för att beskriva territoriell expansion och exploatering av folk – handlingar som är inneboende i den imperialistiska dynamiken och inte exklusiva för fascism. Begreppet kopplas även slarvigt till en rasistisk politik, utan att man kommer ihåg att rasism har varit ett verktyg för kolonial expansion hos kapitalistiska länder sedan 1800-talet.

Likställandet av fascismen med kommunismen

Förvrängningar av fascism-begreppet stöds också av den ideologiska rörelse som Hannah Arendt deltog i, vilken förespråkade begreppet ”totalitarism” för att likställa fascistiska regimer med Sovjetunionens socialistiska demokrati. Denna trivialisering, som fått stöd av antisovjetiska propagandakampanjer, har utnyttjats av borgarklassen i länder som Polen, Ukraina, Litauen, Georgien, Lettland och Slovakien för att förbjuda kommunistisk verksamhet. Det bör understrykas att detta inte nödvändigtvis innebär att fascismen är på frammarsch i dessa länder, eftersom antikommunistisk politik också är en inneboende del av borgerliga regimer.

En annan politisk uppfattning gör gällande att avskaffandet av ett parlament och en (borgerlig) demokrati skulle vara tecken på fascismens återkomst. Detta är också fel, eftersom en borgerlig diktatur, utan att vara fascistisk, kan upphäva demokratins funktioner – låt oss tala klarspråk: upphäva den ”borgerliga demokratin.” Man bör komma ihåg att för ortodox marxism existerar inte demokrati i abstrakt form, utan den har alltid en klasskaraktär – antingen är den borgerlig eller proletär.

Folkfront för att bekämpa fascismen?

Så vad är fascismens väsen? Det är den mest lämpade politiska formen för att konfrontera framväxande revolutionära krafter, det vill säga ett medel för att undertrycka den inre klassfienden. Samtidigt användes fascismen också av kapitalistiska stater för att bekämpa andra rivaliserande kapitaliststater, vilket krävde att folkets massor ställde sig bakom borgerliga intressen.

Idag står vi inte inför ett uppsving av revolutionära krafter som söker störta de borgerliga staterna för att bygga socialismen. Därför har borgarklassen, åtminstone för tillfället, inget behov av att använda fascism som regeringsform.

En annan fråga att omvärdera vad gäller fascismen är hur den bör bekämpas. Den internationella kommunistiska rörelsens historiska erfarenhet har lämnat efter sig den så kallade folkfrontstaktiken som ett medel i kampen mot fascism, vilket innebar samarbete mellan kommunister och ”progressiva” borgerliga krafter.

Men resultatet av detta samarbete ledde inte till att kommunisterna kom närmare att upprätta socialistiska regeringar. Tvärtom innebar denna taktik att kommunistiska organisationer urvattnade sitt mål, den radikala samhällsomvandlingen,  och istället flyttade det strategiska målet från socialistisk demokrati till att bevara borgerlig demokrati som det mindre onda jämfört med fascismen.

De som i årtionden felaktigt förutspått fascismens återkomst, utan att våga ifrågasätta folkfrontstaktikens visdom eller misstag, vill nu upprepa historien som en fars och uppmanar revolutionära organisationer som kämpar för att störta kapitalismen att samarbeta med ”mindre reaktionära sektorer av borgarklassen” och därmed skjuta upp strävan efter ett socialistiskt samhälle till förmån för att försvara borgerlig demokrati. På så sätt binds de verkligt antikapitalistiska krafterna, den verkliga vänstern, till att underordna sig kapitalistiska regeringar.

 Ska man ställa sig bakom ”progressiva regeringar” för att störta de mest reaktionära?

Idag finns det ingen framväxande kommunistisk rörelse som borgarklassen behöver krossa med hjälp av fascism. Är det seriöst att kalla regeringarna under Trump, Bolsonaro, Milei eller liknande för fascistiska? Och än mer – är det rätt av dem som vill störta kapitalismen att stödja en ”progressiv” borgerlig regering mot Bolsonaro, eller att ställa sig bakom Biden för att konfrontera Trump?

Enligt Brecht är det ett misstag och en absurditet att underordna eller skjuta upp programmet för samhällets revolutionära omvandling till förmån för att upprätthålla en viss typ av regering. Och att tro att revolutionärer har borgerliga krafter som sina främsta allierade i den antifascistiska kampen – det är samma sak som att säga att man ska bekämpa fascismen utan att bekämpa kapitalismen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.