POLITISKT KOMMENTAR Sedan Sovjetunionens kontrarevolution har den ryska bourgeoisin gång på gång försökt begrava Lenin – inte bara kroppen, utan arvet, idéerna och minnet av det samhälle där arbetarna styrde och produktionsmedlen tillhörde arbetarklassen. Varje försök att riva mausoleet, dölja det under 9 maj, eller förvanska historien är ett uttryck för borgerlig skräck inför klasskampens återkomst.
De kan inte se mausoleet utan att skälva – för där ligger inte bara en människa, där vila en symbol för den största seger arbetarklassen någonsin uppnått. De oligarker som stulit sin rikedom ur ruinerna av Sovjet, som plundrat arbetande folkets egendom och sålt ut nationens resurser till imperialistiska intressen, bär hela tiden med sig den skuldens blick som Lenins gestalt påminner dem om.
Den nya filmen ”Mumien”, producerad av reaktionära, kyrkligt konservativa och monarkistiska krafter, är inte bara historieförfalskning – det är politisk propaganda i sin renaste borgerliga form. Den ska demonisera Lenin med hjälp av mystik, absurda konspirationsteorier och antikommunistiskt svammel som försöker koppla mausoleets arkitektur till egyptiska pyramidkulter och babyloniska tempel. Detta är inte historia – det är desperationens teater.
Och ändå lyckas de inte. Trots repression, trots fängelsedomar för att kalla ett krig för krig (vi har inte sådant i det demokratiska Sverige, eller hur?), trots propaganda och historisk revisionism – vägrar arbetare och arbetande folket att gå i döden för bourgeoisins intressen i Ukraina. Det finns en instinktiv känsla i dem – en visshet om att det fanns ett samhälle där arbetaren inte var slav, utan härskare. Och den känslan kan inget narrativ radera.
KPRF (Ryska federationens kommunistiska) spelar här en förrädisk roll – de tar på sig ansvaret att kanalisera det folkliga missnöjet in i kontrollerade, parlamentariska banor, utan verklig kamp, utan revolutionär udd (men vi har en verklig kamp och låtsas inte kämpa för arbetaren i Sverige. Eller hur vänsterpartiet? ). Därför är det internationella arbetarklassens plikt att höja våra röster när våra ryska klassbröder och systrar tystas. Vi måste försvara mausoleet, inte som en kultplats – utan som ett monument över det socialistiska alternativet som aldrig dog.
De kommer att försöka begrava honom, men de kommer aldrig att lyckas. För Lenin lever inte i granit eller glas – han lever i varje arbetare som reser sig mot förtrycket, i varje bonde som kräver sin rätt, i varje student som ställer frågor, i varje fabrik där strejken bryter tystnaden.
Josef Brant
