UTRIKES FACKLIGT Den radikala fackföreningen CGT har beslutat att fortsätta den pågående strejken på obestämd tid bland metallurgiarbetare i Cádiz-provinsen. Protesten riktar sig mot det avtal som slutits mellan det regeringslojala facket UGT och arbetsgivarfederationen Femca – ett avtal som förkastats av de strejkande som ett svek mot arbetarklassen.
Arbetarna kräver ett treårigt kollektivavtal, full lönekompensation i förhållande till inflationen, obligatoriska risktillägg för alla anställda inom industrin samt att entreprenadarbetare och underleverantörer ska omfattas av samma rättigheter. Man kräver också att företag måste föra oberoende förhandlingar direkt med de organiserade arbetarna, utan att kringgå dem via facklig byråkrati.
I ett offentligt uttalande slog CGT fast:
”Strejken kommer inte att styras av vad som förhandlas bakom ryggen på oss. Det är vi – de som sliter, de som skadas – som avgör våra villkor. Inte en byråkratisk elit i utbyte mot förmåner och smulor.”
Massmöten hålls regelbundet i staden där hundratals arbetare samlas på gatorna och röstar offentligt om hur kampen ska föras vidare. Strejken lamslår flera verksamheter och anses av lokala observatörer kunna sprida sig till andra sektorer i provinsen om förhandlingar inte inleds.
En frontlinje i kampen
Det som sker i Cádiz är inte bara en lokal konflikt – det är en frontlinje i kampen mellan den organiserade arbetarklassen och ett förrädiskt samspel mellan kapitalet och den fackliga byråkratin. Det lojala UGT-fackets roll visar än en gång hur klassamarbetets ideologi korrumperar arbetarrörelsen inifrån och försöker pacificera de stridande.
Men arbetarna i Cádiz vägrar att kuvas. Genom att organisera sig utanför den köpta byråkratin återupprättar de det revolutionära fackets grundläggande princip: att det är arbetarna själva – inte pampar – som för kampen, beslutar vägen och bär ansvaret.
I varje strejk, i varje nej till svek, tänds hoppet om en klassmedveten rörelse värdig sin historiska uppgift: att störta kapitalets välde.
