UTRIKES FACKLIGT Den 9 juli deltog över 250 miljoner arbetare, bönder och ungdomar i en landsomfattande generalstrejk i Indien – en av de största i världshistorien. Protesterna riktade sig mot den indiska regeringens arbetarfientliga och kapitalunderdåniga politik, som underminerar fackliga rättigheter, förvärrar arbetslösheten och privatiserar nationens gemensamma egendom.
Bakom strejken stod landets största fackliga centralorganisationer, bondeförbund och rörelser för informella arbetare. Deltagandet var massivt inom gruvor, post, stål, energi, transport, sjukvård, statlig administration, utbildning, telekom och gatuhandel. Även ungdomar, studenter, kvinnor och landsbygdsbefolkning deltog i tiotusentals lokala demonstrationer, vägblockader och strejkaktioner.
Protesterna krävde bland annat:
Avskaffande av de nya arbetslagarna, som inskränker strejkrätten, gör det svårare att bilda fack, och ger arbetsgivare långtgående maktbefogenheter.
Omedelbar tillsättning av statliga tjänster, som hålls vakanta för att kunna sänka kostnader och driva på osäkra anställningar.
Skydd för arbetare inom den informella sektorn, inklusive höjda löner, bättre arbetsmiljö och tillgång till social trygghet.
Stopp för regeringens utförsäljning av offentliga tillgångar via det så kallade National Monetisation Pipeline-programmet.
Strejken var särskilt kraftfull i delstater som Kerala, Västbengalen, Odisha, Tamil Nadu och Punjab, där delar av samhället stod helt stilla. I andra delstater hölls sektorvisa strejker och massdemonstrationer. Trots hot, våld och repressalier från delstatsmyndigheter och polismakt, genomfördes aktionerna i stor skala.
I huvudstaden New Delhi samlades fackliga ledare från landets tio största centralorganisationer till en massiv manifestation, där strejken beskrevs som en första fas i en långvarig kamp mot kapitalets diktatur.
Budskap till hela världen
Den indiska arbetarklassen har med denna strejk skickat ett budskap till hela världen: när staten uppträder som kapitalets verkställande utskott, när den säljer ut offentliga tillgångar, förbjuder strejker och straffar arbetslösa – då förlorar den sin legitimitet. Det som sker i Indien är inte bara en protest mot lagar, utan ett uppror mot en samhällsordning där människovärde underordnas profit. Arbetarklassen visar än en gång att den inte böjer sig – den organiserar sig.
