KULTUR Eyvind Johnson fick år 1974 Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinsson. Johnson var en arbetarförfattare brukar man säga – även om det begreppet är nog så svårt att definiera. Den proletära bakgrunden finns i varje fall där: han kom från en fattig familj och den enda formella utbildning han fick var folkskola tills han fyllde tretton år.
Det politiska engagemanget var också proletärt i begynnelsen. År 1917 gick han in i den syndikalistiska fackföreningsrörelsen och arbetade bland annat i sågverk. 1919 kom han till Stockholm som socialistisk agitator. Från 1921 tillbringade han omkring tio år i Europa där han levde oerhört fattigt, arbetade med vad han kunde och fick litet pengar från Sverige för tidningsartiklar, noveller och romaner. Eyvind Johnson lämnade snart Ungsocialisterna och återkom i sinom tid till Sverige och blev med tiden en etablerad författare. Han fick sitt stora genombrott med Romanen om Olof, en delvis självbiografisk romansvit i fyra delar.
Johnson var en övertygad antifascist och under Spanska inbördeskriget engagerade han sig starkt i stödet för den republikanska sidan. Han var bland annat initiativtagare till volymen Till Madrid, i vilken tjugofem författare bidrog med alster som uttryckte solidaritet med den republikanska sidan. Under andra världskriget var han kritisk till den svenska neutralitetspolitiken, och i det sammanhanget skrevs de tre romanerna om Krilon, där världspolitiken skildras i vad som sägs vara allegorisk form.
Och någon gång här lämnar Johnson väl också socialismen. Han tog ställning mot kommunismen i Sovjet och Östeuropa och landade efter andra världskriget slutligen i vad som bäst kallas borgerlig liberalism.
Krilon
Så med viss förväntan på antinazism, kamp för freden och mot andra världskrigets barbari, och i vart fall fortfarande en hyfsat radikal politik öppnade jag den första romanen i Krilon-trilogin, Grupp Krilon, och började läsa. Jag hängde i ända till slutet, vilket var en prestation i sammanhanget – både för den politiska märkligheten och för att de långrandiga personbeskrivningarna av deltagarna i den lilla diskussionsgruppen från samhällets alla skikt som samlades runt mäklaren Krilon inte var så muntra.
Krilons mäklarfirma utsätts för diverse allegoriska påhopp. Allegori betyder ju att man säger något med andra ord – och här är det motståndet mot nazismen och kommunismen som ska sägas med andra ord. Politiskt kan man såklart sucka när man upptäcker denna kombination, men allegoriskt måste man faktiskt skratta: firmorna G. Staph (Gestapo) och T. Jekau (Tjekan) är ju inte mörkade så mycket att det stör precis. Varför detta skulle passera den svenska censuren istället för ett tydligt klarspråk kan man undra, men det är vad som vanligen sägs – Johnson skrev som han gjorde för att något annat inte var möjligt. Staphs och Jekaus komplicerade manövrer för att ta över mäkleriet och fastighetsförmedlingen världen över är inte så enkla att i detalj koppla till den världspolitiska situationen heller, men man förstår ju grundtanken. Den är inte så tung: det är bra med ett snällt och demokratiskt borgerligt samhälle, där alla är öppna och ärliga och uttrycker sina tankar i lämpliga sammanhang för att fördjupa sin världsförståelse. De lämpliga sammanhangen representeras då (allegoriskt såklart) av Krilons herrgrupp, där han tyvärr blir alltmer ensam eftersom de andra dras in i felaktiga, oärliga tanke- och relationsmönster. De sagoliknande skildringarna av förhör och kidnappningar och mellanmänskliga konfrontationer bidrar till en väldigt orealistisk och flytande, drömlik, känsla i den allmänna förvirringen.
Ja, så går det som det går. Krilon överges av sina vänner som har annat och mer profitabelt för sig, han utesluts ur sin egen diskussionsklubb och man förstår att det kommer att gå åt skogen ännu mer i nästa bok.
En roman mot kriget?
Är det en roman mot kriget? Ja, kanske om man lyckas se skogen för bara träd. Är det en roman om goda visioner och fred? Ja, men bara om man köper den borgerliga samhällsstrukturen som grundförutsättning. Är det en roman som är fängslande att läsa? Nej, den är långrandig och hoppar oplanerat mellan personernas drömmar, fantasier och verkligheter – ibland blixtrar det till av briljant författarskap i en skildring, men snart är man tillbaka i skymningslandet.
Och sen så har jag allmänt svårt för människor som en gång har gjort en genomgripande samhällsanalys och sen, när framgången kommer, stänger in den i ett råttskåp i hjärnan. Men jag ska ge honom en chans till, med Strändernas svall (en allegorisk omskrivning – vad annars – av Odyssén denna gång) som jag älskade när jag var ung. Mitt vuxna jag undrar just om han faktiskt greppar fredsbudskapet och den bittra sorgen över kriget i originalverket.
Marina Weilguni
