INRIKES Från regering och myndigheter, via systempartier och fackföreningar, för att inte tala om i media som ständigt upprepar deras uttalanden så är man överens: ett krig är på väg, och det är ett krig där Sverige kommer att delta, vi kommer att anfallas och behöva försvaras, eller vi kommer att behöva delta i anfall för att hejda den brutala flodvågen innan den slukar vårt land.
I väntan på detta krig, säger samhällets ideologer, måste vi alla ta ansvar för att skapa en sammanhållen och stark nation. Vi måste också vara med i Nato, den enda försvarsallians som kan rädda oss, eftersom det förestående kriget kommer att ha två sidor, en ond och en god. Den goda sidan är USA, EU och NATO, där vi ska inordna oss, medan den onda sidan kan variera inom vissa gränser. Det kan vara Ryssland eller Kina med olika allierade, ibland båda två i skön förening och ibland endera parten tillsammans med terroristiska muslimska nationer eller organisationer.
Denna samsyn hos de styrande återupprepas ihärdigt för att få folket att acceptera krigets oundviklighet. Så vem säger vad, egentligen?
Militären
Vi börjar med militären, som är det mest uppenbara, och finner att överbefälhavare Michael Claesson inte är försiktig i sin programförklaring när han talar om ett helt nytt försvar: ”Vi är i rörelse”, säger han. ”Samtidigt som vi löser vårt huvuduppdrag, att försvara Sverige och alliansen mot väpnat angrepp, så är vi en del av Natos avskräckningsoperationer ”… Han betonar att pengarna har rullat in och nu ska det rustas och organiseras för dem. På försvarets hemsida kan man också förstå att vår fiende är Ryssland. Här oroar man sig för vad alla de ryska soldaterna ska ta sig för när och om det blir fred i Ukraina och de återvänder hem – kanske ska de användas för aggression mot Sverige?
MSB Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
MSB har hand om civilsamhällets insatser under krig och kris. MSB har liksom militären rustats upp både pengamässigt och ideologiskt, och i alla texterna på hemsidan vävs militariseringens världsbild in: Nato kan utsättas för attacker och Sverige behöver därför ett starkt totalförsvar. Det handlar om att organisera för värdlandsstöd till internationella militära styrkor i krigsfall och att stärka skyddet inför ett angrepp på Nato.
Systempartierna
När vi sedan läser vad politikerna säger för att driva igenom det militära budgetuppsvinget är det inga överraskningar. De parlamentariska partierna är rörande överens. Regeringens analys är tydlig nog: ”Tre centrala uppgifter för regeringen är att rusta upp totalförsvaret, fullt ut integrera Sverige i Nato samt stötta Ukraina.” Man kunde egentligen sluta läsa här. Konstaterandet av att det största hotet mot Europas och Sveriges säkerhet skulle vara en rysk seger i Ukraina och uttalandet om att Sverige ska vara en solidarisk, engagerad och trovärdig allierad i Nato är liksom bara grädde på moset. Sverigedemokraterna är förstås inte nöjda med detta, utan vill ha ”extra allt”, vilket får regeringen att framstå som måttfullt balanserad – ett snyggt spel för galleriet.
Socialdemokraterna inför en liten skiftning i fokus och utnämner därför EU till förvaltaren av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, men går snabbt vidare till att lovprisa Nato. Ja, Natomedlemskapet höjer tröskeln i förhållande till en konflikt i vårt omedelbara närområde, säger man, och ger oss till och med ett starkare försvar av vår frihet, vår demokrati och vårt sätt att leva.
Vad tillför då Vänsterpartiet till den ideologiska soppan? V vill ha ett starkt och folkligt förankrat totalförsvar och samtidigt en modern militär och en nation som står enad i en rättvis kapitalism med välfärd och allt. Och hur var det nu med Nato som Vänsterpartiet från början sade sig vara kritiska till? Man har accepterat läget – det är ju illa, men nu är vi där, och då får vi väl göra det bästa av det, tycks tankegången vara. Militärbudgeten accepterar man också. Även V vill inordna Sverige i Nato och EU, satsa pengar på försvaret och villkorslöst stödja Ukraina. Som slutkläm kan man tillfoga att Miljöpartiet delar V:s ståndpunkter nästan till punkt och pricka.
På så vis är alla faktiskt överens: upprustning, ökade anslag till militären, och totalförsvar som backar upp kriget. Nato är en fredsgarant å ena sidan och något man solidariskt krigar för å den andra. Vi ska alla förstå den icke-västliga imperialismens ondska och att Sveriges folk måste stå enat i kamp för USA och EU. Budskapet propageras snällt av mainstream-media som anstränger sig för att hitta nyanser och glidningar och skiftningar mellan partierna och invaggar folket i en känsla av att det handlar om verkliga skillnader, att det är avgörande vem de ska stödja och rösta på i sammanhanget.
Det här är inte konstigt. De är ju alla en del av den svenska kapitalismen som just nu är på västimperialismens sida. Ideologiproduktionen bygger dessutom på ett helt verkligt och reellt krigshot: ett imperialistiskt omfördelningskrig väntar, och dess inledande strider pågår redan på olika håll i världen. Vad det handlar om är att få folket att acceptera att kriget kommer, att vi i Sverige ska delta – på den sida som det svenska kapitalet valt som den fördelaktiga.
Motstånd
Finns det då ett motstånd mot denna världsbild, exempelvis från fackligt håll? Knappast. LO yttrar sig om ett starkt totalförsvar och uppmanar människor att köpa en ”folklåda” med nödhjälp ifall kriget kommer – vi ka vara beredda och ha klara funktioner både hemma och på arbetsplatsen heter det. Om det inte vore så hemskt skulle det vara löjligt.
Naturligtvis finns det en mängd olika fredsrörelser, som talar om folkrätt och lagar som måste följas i krig, om demokrati och fredsförhandlingar. Det är godhjärtat men samtidigt naivt. Lagarna och folkrätten har skapats av just de nationer som bereder sig för krig, och de ignoreras i den stund de blir en black om foten. Fredsförhandlingar är bräckliga mellan kapitalets makter och deras avtal slutar gälla så fort läget ändras. Och demokrati… I krigets Ukraina sägs det råda demokrati när människor släpas till fronten med våld och kommunister fängslas, medan sionisterna i Israel och deras vänner i Sverige hävdar att det råder demokrati under pågående folkmord.
Det enda motståndet mot den nötande krigshetsen är faktiskt att inse att kriget för det första inte utspelar sig mellan onda och goda – det utspelar sig mellan stormakter som behöver en större del av världens resurser för att kunna fortsätta mjölka ut profit. Folken är kanonmat i deras strider, och att stå enade i en nation för att gå in på ”rätt” sida är att stärka krigsherrarna. Fred och frihet kan bara garanteras av folken själva, inte av deras utsugare. Kampen för freden kan bara vara en kamp för ett annat samhälle, för socialismen. Den vettigaste motståndstanken är enkel att sammanfatta: Inget krig utom klasskrig!
