UTRIKES Frankrike har drabbats av en ny våg av landsomfattande protester mot regeringens planer på att skära ned i de sociala utgifterna. Enligt myndigheternas egna uppskattningar deltog mellan 600 000 och 900 000 personer i strejker och demonstrationer som organiserades av landets åtta största fackliga organisationer.
Bakgrunden är regeringens beslut att minska statens kostnader och ompröva delar av välfärdssystemet. Även om den nytillträdde premiärministern Sébastien Lecornu backat från ett tidigare förslag om att avskaffa vissa nationella helgdagar, har det inte räckt för att blidka de fackliga organisationerna. Enligt facken är de föreslagna justeringarna kosmetiska och adresserar inte de djupare problem som arbetarklassen står inför: fallande reallöner, ökande otrygghet och fortsatt press på sociala skyddsnät.
Protesterna omfattade såväl offentliganställda som industriarbetare, transportsektorn och studenter. I flera större städer lamslogs kollektivtrafiken, skolor och fabriker stod stilla, och hundratusentals tog sig ut på gatorna i massdemonstrationer.
Regeringen försvarar nedskärningarna med hänvisning till budgetdisciplin och ”konkurrenskraft”, men protesterna visar att arbetarklassen inte accepterar att kostnaden för kapitalismens kriser vältras över på de breda folklagren.
I Frankrike, liksom i Tyskland och andra europeiska länder, ser vi samma mönster: borgarklassen försöker montera ned välfärdsstaten bit för bit, medan arbetarna mobiliserar för att försvara sina historiska segrar. Strejkvågen är därför inte enbart en kamp mot en enskild reform, utan en del av en större konfrontation mellan arbete och kapital – en påminnelse om att utan arbetarklassens motstånd finns ingen gräns för hur långt nedskärningarna kan gå.
