UTRIKES FACKLIGT De franska fackförbunden inom public service har tillkännagett en obegränsad strejk från och med den 30 juni. Protesten riktar sig mot president Emmanuel Macrons och kulturminister Rachida Datis planerade reform av det offentliga mediesystemet. Redan den 26 juni inleder personalen på Radio France sin egen parallella strejk, och målet är tydligt: att stoppa lagförslaget när det behandlas i nationalförsamlingen.
Den föreslagna reformen innebär en sammanslagning av France Télévisions, Radio France och Institut national de l’audiovisuel till ett gemensamt bolag – France Médias. Officiellt motiveras detta med behovet av effektivisering och ”modernisering”. I praktiken innebär det nedskärningar, ökad kontroll och minskad journalistisk självständighet.
Fackförbunden varnar för att reformen kommer leda till budgetnedskärningar, personalminskningar, och ett minskat utrymme för kritisk rapportering – allt i en tid då regeringen redan befinner sig i konflikt med breda folkliga skikt genom pensionsreformer, försämrade arbetsvillkor och militarisering av samhället. Mediestrukturen, som är ett centralt verktyg för att forma medvetandet, är nu nästa måltavla.
Manöver som syftar till att tämja journalistiken
Att samla all public service-media i ett enda statsstyrt bolag är en manöver som syftar till att tämja journalistiken och omvandla medierna till renodlade organ för kapitalets och statens intressen. Mediefriheten under kapitalismen är redan en illusion; men med denna reform blir illusionen till en fullbordad karikatyr.
Vi ser hur det borgerliga samhället, konfronterat med växande motsättningar, alltmer släpper sin liberala mask. När arbetarklassen börjar skymta sin egen kraft, svarar borgarklassen med censur, förföljelser, och centraliserad propaganda. Reformen av France Télévisions är inte bara ett teknokratiskt beslut – det är en del av den borgerliga statens ideologiska offensiv.
Men mot detta reser sig arbetarklassen i Frankrike, som gång på gång visat sin kampvilja. De franska mediearbetarnas strejk är inte bara en yrkeskonflikt – det är ett uttryck för klasskamp. Det är ett försvar av rätten att tala, tänka och arbeta utan att böja sig för kapitalets diktat.
Stödet till strejken måste därför komma inte bara från journalister utan från hela det arbetarklassen. Den verkliga friheten att tala, att skriva, att kritisera – den kan endast garanteras genom arbetarklassens makt, genom proletariatets diktatur och ett socialistiskt samhälle där medierna proletärers klassens och inte kapitalets intressen.
