UTRIKES FACKLIGT Italien har drabbats av en nationell strejk som omfattar både transportsektorn och offentliga institutioner. Fackföreningar i hela landet organiserar protester mot låga löner, hårda arbetsvillkor och regeringens avsaknad av en tydlig industripolitik.
Ett centralt krav från de strejkande är införandet av en lagstadgad minimilön på minst 12 euro i timmen. Men strejken har också en tydlig internationell dimension: i demonstrationerna uttrycks stark solidaritet med Palestina och krav på att Italien ska avbryta de diplomatiska förbindelserna med Israel.
Protester och marscher hålls i över 80 italienska städer. P ortarbetare blockerar sjöfarten, kollektivtrafiken störs kraftigt och vägblockader har lamslagit trafiken i storstäderna. Även flera av landets ledande universitet deltar i mobiliseringen, vilket visar att missnöjet sträcker sig över breda samhällsgrupper.
Fackföreningarna riktar hård kritik mot Giorgia Melonis högerregering, som anklagas för att stå passiv i frågan om palestinskt självbestämmande, samtidigt som man stödjer Israels krig och ökar de militära utgifterna.
Strejken i Italien är därmed mer än en kamp för högre löner – den är också en konfrontation med imperialismens krigspolitik. När arbetare förenar ekonomiska krav med internationell solidaritet blir deras kamp en del av en större rörelse mot kapitalets globala dominans.
Arbetarklassens styrka i Italien, manifesterad genom strejker i hamnar, på järnvägar och i universitet, visar hur arbetsköparnas och regeringens makt kan utmanas. Genom att koppla kampen på arbetsplatserna till motståndet mot imperialistiska krig visar de italienska arbetarna vägen: klasskampen är internationell, och arbetarnas intressen är desamma i Rom, Gaza och världen över.
