TEORI & HISTORIA Riktpunkt kommer under oktober att publicera en artikelserie om det grekiska inbördeskriget. Det är Panos Alepliotis, som läsarna känner som krönikör (och ibland rapportör från Grekland) som har läst en stor mängd material och sammanfattat det för att ge oss en bild av ett viktigt historiskt skede som också ger värdefulla lärdomar för varje revolutionär.
Inledning
Det är nästan omöjligt att kort sammanfatta ett treårigt inbördeskrig, som kostade tusentals döda, flyktingar, människor som sattes i exil eller förföljdes under hela sitt liv – de straffades för sitt deltagande först i kampen mot nazistiska och fascistiska ockupanter, och sedan delatagandet i demokratiska armén i kampen mot engelsmän, amerikaner och inhemska fascister!
Det är samtidigt en beundransvärd kamp och det visar folkets obegränsade styrka att resa sig upp och stå emot två ockupanter: först Nazityskland och sedan Storbritannien. Det visar också kommunisternas styrka, för trots att det kommunistiska partiet år 1940 i princip var upplöst och de flesta kadrer satt i fängelse, kunde det ändå leda en av de största motståndsrörelserna i Europa 1940–1945 och komma mycket nära att erövra makten efter befrielsen.
Det är svårt att sammanfatta det som föregick kriget, dess orsaker och det som följde efter Demokratiska Arméns (DSE) nederlag. Greklands kommunistiska parti (KKE) har forskat och fortsätter forska om just den historiska perioden, och har publicerat resultaten i ett flertal band. Det är dessa arbeten och andra källor jag har använt för att få klarhet i händelseförloppet. Alla ståndpunkter som finns i texterna är slutsatser som KKE själva har kommit fram.
I artikelserien i Riktpunkt kommer jag bara att nämna det allra viktigaste i den största klasskampen i Greklands historia i förhoppning att det ska vara något som alla revolutionärer kan lära sig av när det gäller kommunisternas strategi och taktik i kampen för arbetarklassens seger. Innan jag börjar vill jag gärna citera Rosa Luxemburg och hennes definition av arbetarklassens maktövertagande:
”Kampen för socialismen är det våldsammaste inbördeskrig som historien någonsin har skådat, och den proletära revolutionen måste i detta inbördeskrig vidta alla nödvändiga försiktighetsåtgärder, den måste, för att segra, lära sig konsten att kämpa och att besegra. Detta försättande i krigstillstånd av de massiva arbetande massorna, som har övertagit hela den politiska makten inför revolutionens uppgifter, det är ”proletariatets diktatur” som samtidigt är verklig demokrati.
För det finns ingen demokrati där löneslavarna bredvid kapitalisterna eller lantproletärerna bredvid jordägarna församlas i en anda av jämlikhet för att diskutera ’de gemensamma intressena’ på ett parlamentariskt vis, utan där de proletära massorna, miljoner människor, själva tar makthammaren i sina valkiga händer och slår ner den över den härskande klassens nacke. Ja! Endast där finns sann demokrati. Allt annat är bedrägeri av folket”.
Den största klasskampen
På KKE:s politiska möten hörs bland alla samlade slagord ett som är kännetecknade för det kommunistiska partiets kamphistoria, och det lyder ungefär såhär: ”Heder åt KKE” eller ”Vi hedrar KKE”. Just detta är en hedershälsning till ett parti som utstått enorma uppoffringar av alla slag, speciellt under inbördeskriget och perioden efter det, och som trots detta inte har backat ideologiskt och organisatoriskt.
Repressionen mot KKE och kommunisterna startade under 1920-talet, den kulminerade under Metaxas fascistiska regim i mitten av 1930-talet och fortsatte under Nazitysklands, det fascistiska Italiens och Bulgariens tredubbla ockupation. Speciellt under åren 1946–49 och efter inbördeskrigets slut var situationen olidlig för alla kämpande revolutionärer, och de bästa av dem gick förlorade då. Samma behandling fick kommunisterna också under militärjuntans tid 1967–1974. Exil, förföljelser, fängelse, tortyr, mord var mycket vanligt under alla dessa år.
Repression och hat efter kriget, exemplet ”Intyg om sociala övertygelser”
Det finns många exempel på den repression och det djupa hat som segrarna visade mot kämparna efter krigets slut och Demokratiska Arméns tillbakadragande från grekiskt territorium. Ett av dem handlar om de beryktade ”intygen om sociala åsikter” – det är något som kanske inte är känt för många av oss, men det är något som verkligen påminner om de åtgärder som några regeringar i Europa börjar vidta mot kommunisterna, deras symboler och rättigheten att fritt agera politiskt!
Vad det handlar om bevisas klart om man läser vad inrikesministeriets cirkulär 153/1954 föreskrev gällande dessa ”intyg”. Enligt detta cirkulär var den som inte hade ett intyg som intygade att han eller hon var ”nationalistiskt lojal” inte tillåten att:
- Arbeta som sjöman (lag 2689/1953).
- Arbeta inom den offentliga sektorn (lag 516/1948).
- Studera vid universitet eller teknisk högskolan (f.Kr. 28/4/1951).
- Arbeta som anställd inom el, telefoni, transport, vattenbolag och allmännyttiga företag (lag 512/1948).
- Arbeta i gränsområdena (beslut 10 188/2/36a av den 6/12/1951 av försvarsministeriet).
- Arbeta som lastare och lossare (N.D. 1254/29-31/10/1949).
- Få yrkeskörkort och vanligt körkort (lag 1478/1950.
- Bli präst.
- Få ett pass för att resa tillfälligt eller för att emigrera utomlands.
- Erhålla ett ingenjörsdiplom (dekret från industriministeriet av den 7.4.1954).
- Arbeta på stads- och linjebussar (f.d. 11/6 1954).
- Rehabiliteras på offentliga serviceenheter som krigsinvalid (beslut 159 066/0/380 – 15/3/1950 av försvarsministeriet och inrikesministeriet).
- Arbeta i företag som ansågs vara viktiga för försvaret
… och så vidare.
Del 1: Inbördeskriget började under den tyska ockupationen
Den del av borgarklassen som hade ekonomisk-politiska förbindelser med britterna lämnade efter tyskarnas invasion Grekland och etablerade sig i Mellanöstern, medan den del som hade liknande förbindelser med tyskarna stannade kvar i hemlandet. Det var dessa som bildade ockupationsregimen med olika politiska grupperingar och personer, en statlig apparat och en ”parastatlig” apparat bestående av ligister.
Det som upptog den härskande klassen i Grekland under hela kriget var vilken regim som skulle uppstå efter befrielsen. Den var bekymrad över att en ny situation började organiseras i Grekland, där folket sådde frön till en folkvänlig makt. Motståndsrörelsen hade grundat folkliga självstyresorgan, folkdomstolar, men också PEEA eller Politiska kommittén för nationell befrielse som också gick under namnet Regeringen i bergen och administrerade de områden som befriats från nazisterna. Landet hade också sin egen folkarmé, ELAS, och majoriteten av det grekiska folket slöt upp bakom Nationella Befrielsefronten EAM.
Genom sin kamp och sin praktiska handling, men också sina idéer och sitt både omedelbara och långsiktiga program, lyckades EAM inom sig och runt sig samla den överväldigande majoriteten av det grekiska folket. Dess medlemmar uppskattas till över 2 miljoner. EPON som var EAM:s ungdomsorganisation, hade ungefär 700 000 medlemmar, medan ELAS, (som alltså var EAM:s befrielsearmé), uppgick till nära 130 000 personer, reguljära och reservstyrkor. Denna kolossala rörelse lyckades dock inte fullborda sitt verk, det vill säga att tillsammans med den nationella befrielsen också åvägabringa den sociala.
Många forskare – inte bara de som är välvilligt inställda till EAM – har uttryckt uppfattningen att det var den första, den mest massiva och den starkaste motståndsrörelsen i hela Europa. Detta kan mycket väl vara sant, men det viktiga ligger någon annanstans. EAM var inte en enkel militär och politisk organisation, en enkel partisanrörelse, utan en i särklass politisk organisation, som först och främst bildades som sådan redan innan dess partisankår var fullt utvecklad. Det är därför EAM:s och kommunisternas främsta styrka inte enbart fanns hos partisanerna, i bergen och på landsbygden, utan organisationen var oerhört betydelsefull även i städerna, speciellt bland arbetarna.
Denna egenart hos EAM-rörelsen kan kanske också förklara den häftighet med vilken den angreps av den anglo-amerikanska imperialismen under efterkrigstiden, då man inte nöjde sig med att avväpna rörelsen utan försökte utplåna den fullständigt.
Klasskampen mellan den härskande klassen i Grekland å ena sidan och arbetarklassen och andra folkliga skikt å den andra fördes oavbrutet även under denna period. Och detta kom till uttryck både under ockupationsperioden, med kampen för regeringsbildningen efter befrielsen, och efter befrielsen från de tyska imperialisterna, som Greklands folk fick inte möjligheten att njuta av och uppleva någon längre tid.
Nationell enhet
Den 28 oktober 1940 är årsdagen då det grekiska folket stod upp för att försvara sitt hemland mot den italienska fascismens imperialistiska invasion, medan andra världskriget rasade. Folket slog tillbaka inkräktaren, och efter den tyska imperialistiska attacken och ockupationen, började det sin befrielsekamp mot ockupanterna. Kampen leddes av arbetarklassen och KKE i allians med de andra folkliga skikten i EAM och ELAS. Men vilken var KKE:s politik under åren 1941–1945?
KKE: s tillfälliga sekreterare G.Siantos, som ersatte den ordinarie sekreteraren N. Zahariadis som hade spärrats in i koncentrationsläger Dachau, säger i sitt inlägg 27 juli 1944 vid det 44:e mötet i Politiska kommittén för nationell befrielse (PEEA) angående Libanonavtalet (som kommer att beskrivas senare) och möjligheten för PEEA att delta i en nationell regering som borgarna och engelsmännen hade bildat i Kairo i Egypten och som leddes av G. Papandreou:
”I Grekland kan vi inte tillämpa socialism, och det även om hela världen säger åt oss att ta chansen och skapa socialismen […] Förhållandenas mognad leder till borgerligt demokratiska lösningar […]När alla dessa borgerliga demokratiska problem har lösts, då skapas betingelserna för att vi smidigt skall kunna närma oss socialismen inom ramen för den demokratiska utvecklingen”…Därför var inte Libanonavtalet ett misstag”.
Men hur kom det sig att KKE inte ville tillämpa socialism? Avtal som KKE och dess allierade inom Folkfronten EAM och ELAS hade undertecknat påverkades ju av KKE:s taktik. Det är i detta sammanhang viktigt att veta är att hela den internationella kommunistiska rörelsen hade samma kompromisspolitik under denna period. Det är helt uppenbart att KKE genom G. Siantos uttalande kompromissar gällande maktens erövring.
I kommande avsnitt ska jag tala mer om den internationella tendens som kännetecknade den kommunistiska rörelsen på den tiden. Samtidigt ska KKE:s självkritik om egna missbedömningar och misstag belysas.
Författare: Panos Alepliotis
Anpassning och språkgranskning: Marina Weilguni
