TEORI & HISTORIA Med viss försening presenterar Riktpunkt den sista delen – avsnitt 6 – i Panos Alepliotis serie om det grekiska inbördeskriget. Vi hoppas att läsarna ursäktar förseningen och tar tillfället i akt att läsa de tidigare delarna en gång till. Här är länkarna till Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 och Del 5 – lämplig helgläsning när julfirandet har lagt sig en smula!
Del 5 handlade om den demokratiska arméns (DSE) heroiska kamp därmotståndaren med hjälp av USA blev övermäktig. Tusentals kämpar och flera sympatisörer flydde till folkrepublikerna och Sovjetunionen. Regimen som uppstod efter kriget startade en grym, hatisk och omänsklig förföljelse.
Men hur utvidgades USA:s inblandning i Grekland fram tills idag? Vilka var orsakerna till nederlaget och vilka slutsatser drar man för den revolutionära teorin och praktiken?
DEL 6: Konsolideringen av regimen
Regimen i Grekland efter inbördeskriget präglades av den tätaste sammanflätning med Förenta staterna. Till en början genom UNRA och sedan genom Trumandoktrinen och Marshallplanen blev det USA som bestämde i grekiska angelägenheter.
Den exekutiva makten låg här, såsom det föreskrevs i det grekisk-amerikanska avtalet från 1947, hos de ökända amerikanska organisationer som upprättades för Grekland, oavsett om de hette AMAG (American Mission for Aid to Greece), eller DOS (Administration of Economic Cooperation) eller OCA (Common Security Organization), etc.
Denna status stärktes fullt ut i och med Greklands inträde i Nato 1952 och det grekisk-amerikanska avtalet den 12/10 1953 om upprättandet av amerikanska militärbaser på grekiskt territorium. Faktum är att den mest kraftfulla amerikanska dominansen i Grekland gällde den militära sektorn. Den allt djupare samverkan med USA-NATO-imperialismen förstärktes till fullo, och bredvid den lades integrationen i det så kallade enade Europa, det välkända EEG i det förflutna, och dagens Europeiska Unionen.
SAMMANFATTNING-EPILOG
Orsakerna till nederlaget och slutsatser
Den härskande klassen underskattade inte för ett ögonblick den revolutionära dynamiken i EAM-rörelsen. Detta står i motsats till partiets ledning och EAM-rörelsen, som överskattade både den brittiska imperialismens makt och den organiserade folkrörelsens makt. Under dessa förhållanden släppte de lös en obeveklig förföljelse av de kämpande patrioterna. Tusentals soldater dömdes till döden, tiotusentals fängslades, landsförvisades, torterades och mördades.
KKE och EAM stod inför ett dilemma: Att ge efter och underkasta sig den brittiska imperialismen och den lokala plutokratin som ledde landet till en ny ockupation och förslavning och förvandlade det till ett imperialistiskt brohuvud, eller att återigen gå på motståndets väg.
Med tvekan och dröjsmål valde de den väpnade kampens väg. Men här ligger huvudorsaken till DSE:s nederlag. När KKE går igenom sin historia nämns som en av huvudorsakerna detta: De inledde inte den nya väpnade kampen på ett avgörande sätt, eftersom KKE:s ledning trodde att de genom att gå långsamt fram i den väpnade kampen skulle skrämma motståndaren, utöva mer och mer påtryckningar och tvinga denne till reträtt och kapitulation. Under en tid klargjorde man inte om kampen skulle vara beväpnad eller fredlig.
Därmed gick den värdefullaste och mest lägliga tiden förlorad, både för att lösa problemet med DSE:s styrka liksom problemet med reserverna, som spelade en avgörande roll i DSE:s nederlag – man riktade inte ett avgörande slag mot fienden redan innan den kunde organiseras, stärkas och hjälpas av den amerikanska imperialismen. I själva verket var det därför en ojämn konfrontation, där en dålig utgång bara kunde förväntas.
Samtidigt måste avväpningen av ELAS, efter britternas intervention i december 1944, och det oacceptabla Varkiza-avtalet ha spelat en viktig roll i nederlaget. Det har också uttryckts tankegångar som handlar om att brytningen mellan Titos Jugoslavien och det övriga socialistiska lägret hade en effekt, som resulterade i att DSE förlorade sitt stöd och enigheten mellan sina styrkor, liksom att det hade betydelse att DSE delvis övergav gerillataktiken.
Rörelsens ledning kunde inte i tid inse förändringen i kampens villkor. Medan klasskampens utveckling nu befann sig i ett förgrundsläge och kunde kämpa om makten, dominerade den nationella försoningens och ”legalitetens” linje.
Detta är den historiska sanningen om orsakerna till inbördeskriget och grundandet av DSE.
Den nationella befrielsekampen skulle krossas av den härskande klassen
Fröet till inbördeskriget fanns redan i början av den nationella befrielsekampen. Den grekiska härskande klassen och dess allierade, särskilt de brittiska, såg aldrig med blida ögon på organiseringen av folkligt motstånd mot erövrarna, ett motstånd som leddes av KKE.
Eftersom de inte kunde förhindra en sådan folklig nationell befrielserörelse, eftersom de inte kunde utrota den, planerade och organiserade de dess krossande – till och med när många eftergifter gjordes från dess sida för den nationella befrielsekampens skull.
Bristen på strategisk orientering och planering gav tillsammans med de ideologiska, politiska och militära kompromisserna den härskande klassen möjligheten att organisera det ensidiga inbördeskriget och att flytta rörelsen från attack till försvar, och slutligen till nederlag 1949. DSE:s nederlag minskar dock inte på något sätt värdet av denna heroiska kamp, som blev så förtalad och förvrängd, inte bara av segrarna utan också av alla slags avhoppare från den kommunistiska rörelsen.
Det var en rättvis och antiimperialistisk kamp mot imperialistisk intervention, beroende och förmyndarskap över landet. En viktig länk i den globala konfrontationen mellan fredens och socialismens krafter och den imperialistiska världen. Klassinbördeskriget 1946–1949 var den enda perioden i Greklands moderna historia då kapitalets makt ifrågasattes, då borgarklassens rätt att exploatera den överväldigande majoriteten av samhället ifrågasattes rent praktiskt.
Trots DSE:s nederlag var 1940-talet som helhet en period under vilken de arbetande massorna kom i förgrunden av politiken och historien och blev dess protagonister. Tusentals berömda och anonyma personer över hela Grekland gav de kommande generationerna modeller för självuppoffring och kamp, med rik revolutionär erfarenhet. DSE:s hjältemodiga kamp avslöjade den borgerliga demokratins falskhet och var en språngbräda för medvetenhet hos tusentals och åter tusentals människor. Den belyste omöjligheten av ett pro-folkligt perspektiv utan att störta kapitalismen. Den lärde arbetarklassen och de förtryckta skikten att deras enda utväg är att med alla medel erövra socialismen, även under de svåraste förhållanden.
Författare: Panos Alepliotis
Anpassning och språkgranskning: Marina Weilguni
