TEORI & HISTORIA Del 4 i serien om det grekiska inbördeskriget handlade om inbördeskrigets början efter olika beslut som fattades av KKE tog och det första slaget i Litochoro. Hur utvecklades den ojämna kampen och vilken regim uppstod efter det?
DEL 5: Intensiteten i den militära konfrontationen
I september 1947 sammanträdde KKE:s centralkommitté (en av dess delegationer möttes i Jugoslavien eller Albanien och den andra i Aten). Plenarsessionen fattade beslutet att fastställa DSE:s kamp för befrielsen av Makedonien och Thrakien, att installera en provisorisk demokratisk regering i Thessaloniki och att eftersträva en tredubbling av DSE:s styrkor till våren 1948.
Den provisoriska demokratiska regeringen bildades i slutet av december 1947. Dess bildande ledde också till ett formellt förbud mot KKE och EAM samt till en intensifiering av arresteringar och mord med hjälp av regeringens extraordinära militärdomstolar. USA skickade i februari 1948 ett antal militära rådgivare under general Van Fleet till Grekland, och dessa deltog aktivt i operationer mot DSE (samtidigt som de också var ansvariga för användningen av napalmbomber).
I början av 1948 genomfördes en mängd operationer som syftade till att utvidga de befriade territorierna. 700 000 människor hade fördrivits från landsbygden och i städerna ökade terrorismen. Regeringsarmén strävade mer och mer efter att isolera DSE-förbanden och att direkt anfalla DSE:s huvudstyrka i Grammos och Vitsi (bergskedjor i nordvästra Grekland som gränsar till dåtidens Jugoslavien och Albanien). Den 14 juni inleddes anfallet mot Grammos-bergskedjan, som varade i 72 hela dagar och slutade med att DSE gjorde en manöver mot berget Vitsi (20–21 augusti 1948).
Under dagarna för slaget vid Grammos sammanträdde KKE:s 4:e plenum (juli 1948), där man bland annat fördömde Jugoslaviens Kommunistförbunds ställningstaganden, vilka bland annat ledde till att de bröt med Kominform.
Den ojämlika konfrontationen
I den slutliga striden kastade regeringsarmén in 8 divisioner, två självständiga brigader, 14 lätta infanteribataljoner, cirka 150 kanoner, ett antal flygplan, 200 stridsvagnar och många pansarfordon. Den totala styrkan uppskattas till en bra bit över 100 000 man.
Mot denna motståndarstyrka ställde DSE upp 8 800 kämpar i Vitsi och omkring 6 500 kämpar i Grammos. Demokratiska armén hade inte heller mer än 87 kanoner. Krigsmaterielen räckte uppenbart inte till och DSE:s reserver var noll. Det dramatiskt negativa styrkeförhållandet för DSE i augusti 1949 förklarar utgången av den striden.
De motsatta styrkornas överlägsenhet, i kombination med tidigare misstag (t.ex. planering av reservkrafter) och med SUKP:s och andra partiers hållning på Balkan, ledde till DSE:s nederlag och reträtten till Folkrepubliken Albanien. De sista enheterna av DSE lämnade bergen i norra Pindos tidigt på morgonen den 30 augusti 1949.
Regimen efter inbördeskriget
Efter nederlaget i Grammosbergen retirerade inte bara delar av DSE, utan också tusentals medborgare som stödde gerillans kamp och som tvingades bli politiska flyktingar. KKE:s officiella uppgifter talar om 55 881 politiska flyktingar (gerillasoldater och civila), som i inledningsskedet fördelades mellan folkrepublikerna enligt följande: Rumänien: 9 100, Tjeckoslovakien: 11 941, Polen: 11 458, Ungern: 7 253, Bulgarien: 3 021, Tyskland: 1 128 och Sovjetunionen: 11 980.
Alla dessa människor började ett nytt liv. De gick på skolor och universitet, specialiserade sig på olika arbeten, kämpade för att vidga sina intellektuella horisonter och multiplicera sin potential i hopp om att de någon gång skulle kunna återvända, för att kunna erbjuda något till sitt hemland. Men hur var det med de kamrater som hade lämnats kvar?
När det gäller de stridande i den demokratiska armén som var instängda i landet och misslyckades med att korsa gränsen, var det öde som väntade dem vanligtvis en summarisk avrättning. Exakta detaljer om det blodbad som ägde rum då, trots att mer än ett halvt sekel har passerat, har ännu inte offentliggjorts – förutsatt att de någonsin dokumenterades. Det verkar emellertid som om ytterst få av dessa olyckliga gerillasoldater lyckades undkomma segrarnas blodtörstiga instinkter.
Det finns inte heller några officiella uppgifter om de avrättningar av militanta som ägde rum efter domstolsbeslut. Från juli 1946 till oktober 1951 utdömdes emellertid totalt 7 500 dödsdomar, och 4 000 till 5 000 dömda avrättades.
Frågan om politiska fångar gömdes i mörker. Den 12/10 1951 erkände regeringen officiellt att antalet politiska fångar den 1 oktober samma år uppgick till 14 069. Av dessa stod 3 103 under brottmålsdomstolarnas jurisdiktion för ”brott” relaterade till EAM:s och ELAS agerande under ockupationen och 10 966 stod under de extraordinära militärdomstolarnas jurisdiktion för ”brott” relaterade till inbördeskriget.
Det råder ingen tvekan om att denna information är ofullständig. De fängslade soldaterna i fängelset på ön Makronissos ingår exempelvis inte, eftersom de inte betraktades som politiska fångar utan som soldater som avtjänade sin tjänst. De tusentals medborgare som varken hade ställts inför rätta eller väntat på rättegång men som i allmänhet hölls fängslade och förhördes i många år finns inte heller dokumenterade.
Bilden kompletteras av de dagliga förföljelser som drabbade de kommunister som inte satt i fängelse eller var i exil. Vänstern och de demokratiska medborgarna avkrävdes intyg om sociala övertygelser, polisbevakningen pågick ständigt, man registrerades och halvstatliga organ agerade mot dem. Det förekom ständiga psykologiska och andra påtryckningar om att de skulle avsäga sig sina idéer och underteckna ångerförklaringar.
Det var en repressionsoperation som fortsatte i oavbruten kontinuitet med den vita terrorn under tiden efter Varkiza-avtalet och efter inbördeskriget – en repression, som historikern N. Alivizatos skriver ”antog aldrig tidigare skådade dimensioner i landets politiska historia”. För att bättre förstå bilden av den tiden kommer vi att stanna lite vid frågan om det juridiska skydd som den borgerliga regimen upprättade.
Det rättsliga skyddet för regimen
Åtgärder i denna riktning hade redan vidtagits av bourgeoisin och de amerikanska härskarna vid tiden för inbördeskriget, och de upphävdes inte alls när detta krig var slut. Man kan till exempel nämna den beryktade ”tredje resolutionen”, med vilken de extraordinära militärdomstolarna inrättades; lag 511, på grundval av vilken koncentrationslägren upprättades (öarna Makronissos och Gyaros etc.); men också den beryktade lag 509/1947 som var i kraft fram till juntans fall 1974, som grundlade förbudet av KKE:s och EAM:s organisationer.
För att stärka denna rättsliga status antogs också 1948 lag 516, som etablerade en fascistisk regim med ”kontroll av de offentliga tjänstemännens och myndigheternas lojalitet”. Denna lag och dess bestämmelser gällde alla anställda inom den offentliga sektorn, banker och försäkringsinstitut. Genom dessa bestämmelser förlorade de som bedömdes vara icke-nationalister och icke-lojalister rätten att arbeta inom den offentliga sektorn. Samma logik följdes av en lag ”om säkerheten för allmännyttiga företag”, som förbjöd rätten att arbeta i dessa företag för dem som ansågs ha ”anti-nationella” uppfattningar. Med hjälp av en annan resolution förlorade de militärer som ansågs agera anti-nationellt sin grad, utsattes för diskriminering och blev av med sin pension.
Ytterligare resolutioner såg till att de åkrar, tomter och byggnader som tillhörde de bönder som deltog i DSE eller ansågs vara sympatisörer till gerillan konfiskerades.
Inte ens greker utomlands var förskonade från polisens och terrorns regim. Således förlorade varje grekisk medborgare i utlandet som av polismyndigheterna ansågs ha handlat eller agerat anti-nationellt sitt grekiska medborgarskap.
Slutligen, i och med polisförordningen 1081/1948, etablerades angiveri officiellt som en skyldighet för medborgaren gentemot statens organ. Enligt denna bestämmelse var de grekiska familjernas överhuvuden ”skyldiga att förse polismyndigheten med all den information som den begär”.
Författare: Panos Alepliotis
Anpassning och språkgranskning: Marina Weilguni
