TEORI & HISTORIA Del 1 i serien om det grekiska inbördeskriget handlade om den största klasskampen i Greklands historia och visade att anledningen till inbördeskriget redan förelåg under den tyska ockupationen. Vi tog också upp KKE:s strategi med ”Nationell enhet”, där man kompromissade om erövringen av makten och byggandet av socialismen. Men vad hade den internationella kommunistiska rörelsen för strategi på den tiden? Vilka var de kompromisser som fanns i olika avtal som KKE hade undertecknat och hur påverkade dessa avtal kampens fortsättning?
DEL 2 : De avtal som KKE hade undertecknade och hur de påverkade kampens fortsättning
Förhållandet mellan KKE:s strategi och 3:e Internationalens strategi
Bortsett från KKE:s avgörande ansvar kan man inte bortse från det faktum att liknande strategiska misstag begicks samtidigt i Italien, och även i andra länder. Här var kanske inte styrkeförhållandena lika gynnsamma, men strax före krigsutbrottet i Spanien, Frankrike och Österrike förde kommunisterna samma kompromisspolitik. Kampen om makten i folkdemokratierna i Central- och Östeuropa med det avgörande bidraget från Röda armén och Sovjetunionen som helhet är annorlunda.
Vi kan inte undgå att hänvisa till förhållandet mellan KKE:s strategiska uppfattning och Kominterns/Kominforms strategiska uppfattningar under 1930- och 1940-talen. De senare påverkade naturligtvis KKE:s strategi (6:e kongressen 1935). Inte heller kan vi bortse från SUKP:s motsägelsefulla, eller till och med rent hämmande, förslag till KKE under perioden 1945–1947 när det handlade om utvecklingen av en allmän väpnad klasskamp. Man ställde också upp det utopiska politiska målet med den så kallade ”politiska normaliseringen”.
Utvecklingen av KKE:s kamp under det andra imperialistiska världskriget och under de fem år som följde kan inte undersökas isolerat från den internationella kommunistiska rörelsens kamplinje. KKE var medvetet en del av denna linje, trots det faktum att den internationella kommunistiska rörelsens existens inte antog formen av Kommunistiska Internationalen (Komintern) efter 1943, utan övergick till bilaterala förbindelser och internationella möten mellan kommunist- och arbetarpartierna.
Det sovjetiska kommunistpartiets (SUKP) ingripande efter dess 20:e kongress (1956), då en högeropportunistisk avvikelse ägde rum, var avgjort negativt när det gäller det grekiska kommunistpartiet, men också för de styrande partierna i Central- och Östeuropa.
Kommunistpartiernas oförmåga att fungera som ett ideologiskt-politiskt avantgarde
Den nationella befrielsefrontens (EAM) program talade om separationen av mycket stora kapitaliska egendomar, huvudsakligen de utländska monopolen, från medelstort kapitalistiskt ägande, och man skilde också ut ett nationellt orienterat kapital – en attityd som motsvarar vad som uttrycktes av en rad kommunistpartier som blev maktpartier efter andra världskriget, t.ex. i Central- och Östeuropa och i Kina.
KKE menar studiet av det grekiska kommunistpartiets strategi visar att den hade sina djupare orsaker i den internationella kommunistiska rörelsens strategi, såväl som i teoretiska frågor om den socialistiska revolutionen och det socialistisk-kommunistiska samhällsbygget. Till stor del handlar det om problem med en brist på teoretisk utveckling, en ”teoretisk efterblivenhet”, som berör både den kapitalistiska utvecklingen före andra världskriget och den socialistiska uppbyggnaden i Sovjetunionen, med deras återspegling på det strategiska området.
De flesta kommunistpartier var under mellankrigstiden och efter andra världskriget oförmögna att fungera som ett ideologiskt-politiskt avantgarde i praktiken, och de kunde inte framträda som avantgarde i utvecklingen av teorin om den revolutionära klasskampen. Detta hade också en negativ effekt på utvecklingen av den revolutionära strategin. Ur detta kan man härleda den internationella kommunistiska rörelsens kris, oförmågan att i rätt tid ta itu med opportunismen till och med i de styrande partierna, innan krisen mognade till öppet förräderi inom kommunistpartierna själva och förvandlade dem till kontrarevolutionens agenter. Vi ska nu ta fram några viktiga milstolpar som föregick starten av inbördeskriget i Grekland.
Libanon-avtalet
Konferensen i Libanon ägde rum mellan den 17 och 20 maj 1944 på ”Grand Hotel du Rois de Boulogne” i byn Dur-es-Soueir utanför Beirut.
Den politiska kommittén för nationell befrielse (PEEA) tillkännagav vid sitt grundande, före Libanon-konferensen, behovet av att ”alla nationella krafter” deltog i befrielsearbetet och att den ”betraktade det som sin främsta plikt att aktivt fortsätta åtgärderna för att bilda en nationell koalitionsregering”.
Representanter för EAM, ELAS, PEEA och KKE deltog där, liksom representanter för de flesta politiska partier som levde i exil, men där fanns också delegater från två nationalistiska och engelskvänliga motståndsrörelser: EDES och EKKA. G. Papandreou och två ytterligare personer representerade Kairo-regeringen. I överenskommelsen stod bland annat att ”alla motståndsrörelser ska verka under regeringens kontroll och ska så fort som möjligt bilda en nationell armé som inte ska vara beroende av partier och organisationer, utan bara av regeringen”.
KKE:s centralkommittés politbyrå beskrev delegationens eftergifter i förhandlingarna som oacceptabla, eftersom delegationen hade brutit mot de skriftliga instruktioner som den hade fått. Men efter en lång period av överläggningar och konfrontationer godkändes avtalet slutligen ändå av KKE:s centralkommitté, som sammanträdde den 2-3 augusti1944. Samma beslut fattades av EAM:s CK, som sammanträdde strax efteråt.På grundval av detta avtal anslöt sig ΕΑΜ till G. Papandreous nationella enhetsregering den 2 september1944 med 6 ministrar!
Caserta-avtalet
Den 24-26 september 1944 hölls ett möte i Caserta i Italien, mellan högkvarteret för de allierade styrkorna i Medelhavet, Storbritanniens regering, den grekiska enhetsregeringen, ELAS och EDES. Den viktigaste punkten i Caserta-avtalet är följande:
”Alla gerillagrupper som opererar i Grekland ställs under den grekiska nationella enhetsregeringen under befäl av general Scobie, som av de allierades överbefälhavare utssetts till general med ansvar för styrkorna i Grekland, speciellt i Aten. Den grekiska gerillan ska för sina enheter förbjuda varje försök att ta över makten. Säkerhetsbataljoner kommer att karakteriseras som fientliga formationer…”
I och med detta avtal lyckades landets borgarklass, tillsammans med den brittiska imperialismens representanter, formellt avskaffa den relativa autonomi som ELAS upprätthöll i förhållande till det brittiska högkvarteret och de grekiska borgerliga partierna, även efter undertecknandet av Libanonavtalet.
Den gav nu, med KKE: s och EAM: s samtycke, den nödvändiga legitimiteten för den brittiska militära interventionen i Greklands inre angelägenheter, som skulle följa efter en kort tid.
Överenskommelse mellan Nazityskland och Storbritannien
Churchill kom till en överenskommelse med den tyska regeringen att lämna de tyska trupperna ostörda under deras tillbakadragande från Grekland, i utbyte mot att tyskarna lämnade över Thessaloniki till engelsmännen. Samma gällde Kreta som nazisterna lämnade först 1945 istället för hösten 1944, för att tillsammans men britterna först försöka krossa EAM-ELAS.
På grundval av dessa överenskommelser utarbetades den härskande klassens och britternas politik för Grekland. Avtalen i Libanon och Caserta är länkar i samma kedja som ledde fram till december 1944 och Varkiza-avtalet.
Varkiza-avtalet
I december 1944 undertecknade ELAS ett vapenstillestånd med britterna som fastställde datumet för vapenvilan till 14 januari 1945. I avtalet föreskrevs att ELAS-styrkorna skulle dras tillbaka från ett antal områden i Grekland. Under dessa förhållanden inleddes den 2 februari 1945 tio dagar långa förhandlingar i Varkiza i Attika mellan general Plastiras grekiska regering och EAM:s delegation.
De viktigaste punkterna i överenskommelsen rörde frågorna om amnesti och demobilisering (artikel 3 respektive 6), där följande fastslogs:
”Artikel 3: Amnesti.
Politiska brott som begåtts från den 3 december 1944 fram till undertecknandet av detta dokument har amnesti. Undantagna från amnestin är brott besläktade med vanliga brott mot liv och egendom, vilka brott inte nödvändigtvis krävdes för att det politiska brottet skulle lyckas. Den relevanta lagen kommer att offentliggöras vid undertecknandet av detta avtal. Undantagna från amnesti är de som är skyldiga att lämna ifrån sig vapnen eller som tillhör organisationerna för ELAS, den nationella milisen och ELAN, och som inte överlämnar dem före den 15 mars 1945. (…)
Artikel 6: Demobilisering.
Så snart denna rapport har publicerats kommer motståndsrörelsens väpnade styrkor att demobiliseras och överlämna sina vapen, och demobiliseringen och överlämnandet av vapnen kommer att genomföras i enlighet med de särskilda bestämmelserna i det protokoll som upprättats av den tekniska kommittén.”
Viktiga var också artikel 7 och 8 om utrensningarna av statsanställda och anställda i säkerhetsstyrkorna, där den tekniska kommittén skulle avgöra om de fick vara kvar i tjänsten. Varkiza-avtalet var naturligtvis inte en juridisk, utan en storpolitisk fråga. Och ansvaret för dess undertecknande måste först och främst tillskrivas KKE:s dåvarande ledning.
Enbart i artikel 3 i avtalet kan man se att det var otillåtligt att underteckna avtalet. Denna artikel gav formellt reaktionen möjlighet att utsätta hundratusentals EAM-krigare för skoningslös förföljelse. De anklagades för brott mot den allmänna straffrätten, rättegångar och domar inleddes. EAM överlämnade sina erövrade vapen till den borgerliga statens officiella organ. I Grekland drabbades folket av en pogrom av mord, mordbränder, våldtäkter på kvinnor, avrättningar, arresteringar, fängslanden och deportationer mot folket.
Problemet för folket var naturligtvis inte bara den ovannämnda artikeln i avtalet, som till slut blev den kontroversiella punkten. Problemet var hela avtalet, på grundval av vilket ELAS lämnade ifrån sig sina vapen, och samtidigt erkände EAM-sidan att den borgerliga statens gränser sträckte sig inte bara till Aten, utan långt norrut. Men vad hade föregått Varkiza-avtalet?
Författare: Panos Alepliotis
Anpassning och språkgranskning: Marina Weilguni
