UTRIKES Samma styrka som förde presidenten till makten 2009 har nu vänt sig mot honom. I Madagaskar har den politiska krisen nått en ny nivå efter att soldater ur det elitförband som kallas “Capsat” gått över till de protesterande mot president Andry Rajoelina. Det rapporterar The Guardian.
Ironiskt nog var det just detta förband som 2009 genomförde kuppen som förde Rajoelina till makten. Nu har de deklarerat sig som landets “högsta militära befäl” och anklagats av presidenten för försök till väpnat maktövertagande.
Förbandet kallades ursprungligen in för att skydda ordningen och skingra demonstranter, men dess ledare uppmanade soldaterna att vägra order att skjuta på sitt eget folk. Under helgen marscherade Capsat-soldater sida vid sida med demonstranter, viftande med Madagaskars flagga.
Regeringen har uppmanat till lugn och dialog. Landets försvarsminister beskrev armén som “nationens sista försvarslinje” och vädjade till soldaterna att inte splittra landet. Protestledare har dock uttryckt skepsis:
“Det är samma människor som en gång satte honom vid makten. De har alltid tjänat den starkaste sidan.”
På söndagen bekräftades att general Demosphène Piquulas, befälhavare för Capsat, utsetts till ny arméstabschef. Han meddelade att “armén tar ansvar för att återställa lugn och ordning i landet” och att hans högkvarter nu fungerar som “högsta militära kommandot”.
President Rajoelina svarade med att anklaga Capsat för statskuppsförsök, i strid med konstitutionen.
Protesterna, som började den 25 september på grund av el- och vattenbrist, har vuxit till en bred politisk rörelse mot korruption, fattigdom och social misär. Det är främst ungdomen som leder demonstrationerna. Enligt FN:s uppgifter har minst 22 personer dödats och över 100 skadats i sammandrabbningar med polisen.
Det som sker på Madagaskar är ett uttryck för en djupare systemkris. När armén växlar sida är det inte ett tecken på demokrati, utan på ett förfall i den borgerliga statsapparaten, där olika delar av makten slåss om kontrollen över ett folk som lever i misär.
Men arbetarklassens och ungdomens kamp visar att det folkliga missnöjet inte längre går att kväva. Det är klassens vrede mot korruption, ojämlikhet och utsugning som nu gör sig hörd – inte militärens.
