TEORI & HISTORIA Del 2 i serien om det grekiska inbördeskriget handlade om förhållandet mellan KKE:s och Kominforms strategi och de olika avtalen som KKE undertecknade inom ramen för strategin om nationell enhet. Men Greklands borgarklass och det imperialistiska Storbritannien ville utplåna den folkliga rörelsen. Hur reagerade motståndskämparna, och vad blev reaktionen hos folkets fiender? Vilken roll spelade USA?
DEL 3: December 1944 i Aten – heroiska strider
Tyskarna lämnade Aten i början av december 1944. Några dagar därefter befriades Thessaloniki. Under december månads gång lämnade ockupanterna hela fastlandet.
Ett avgörande steg för borgarklassen efter befrielsen var naturligtvis avväpningen av folkrörelsen. Således krävde premiärminister G. Papandreou och den brittiske generalen R. Scobie den 30 november 1944 avväpningen av ELAS och det nationella civilgardet i ett ultimatum. Trots sin problematiska strategi vägrade KKE att ge efter för de borgerliga utpressningarna. Samma dag avgick EAM-ministrarna som en protesthandling, medan ELAS försattes i beredskap.
Men klassfienden hade redan börjat agera. Den 2 december undertecknade ministerrådet – nu utan EAM-representanterna – avväpningen av ELAS och förklarade allmän mobilisering.
Den 3 december översvämmades Syntagmatorget i Aten av ett verkligt folkhav i protest, som ett svar på en uppmaning från EAM. Polisstyrkor öppnade eld och dränkte den obeväpnade folkmassan i blod: 21 döda, 140 skadade. Det mordiska angreppet upprepades dagen därpå under offrens begravning, vilket resulterade i ytterligare 40 döda och 70 skadade aktivister. ELAS mobiliserades för att avväpna polisen och gendarmeriet, men undvek ett avgörande slag mot de borgerliga krafterna i huvudstaden och en konfrontation med britterna.
Krafterna som stod mot varandra
I inledningsskedet av striderna i Aten och Pireus ställde ELAS upp med totalt 10 350 kämpar. Med tiden förstärktes dessa styrkor med ELAS-enheter som mobiliserades från omkringliggande områden och kom att överstiga 16 000. De hade huvudsakligen lätta vapen, deras beväpning var begränsad och bestod till största delen av ”krigsbyte” från den nationella befrielsekampen.
De borgerliga krafterna utgjordes totalt av 11 000 man. Därtill kom ytterligare 12 000 bataljonssäkerhetsmän (som regeringen samlade i huvudstaden från olika delar av landet och beväpnade) samt betydande brittiska styrkor, som successivt uppgick till 60 000 man. Den borgerliga sidan hade riklig och tung beväpning, artilleri, stridsvagnar, flygvapen och flottans eldkraft.
Stridernas utveckling
Trots tvekan neutraliserade den beväpnade folkrörelsen snabbt alla klassfiendens fästen och begränsade de fientliga styrkorna till centrum av Aten och två punkter i Pireus. Till den snabba och nästan totala segern för EAM-ELAS i huvudstaden bidrog i avgörande grad det politiska och moraliska stödet från den stora folkmajoriteten, ett stöd som tog sig många olika och ofta aktiva former.
Ett tecken på den beväpnade folkrörelsens styrka var det faktum att britterna allvarligt övervägde möjligheten att dra tillbaka sina styrkor från Aten, åtminstone tills de förstärkningar som krävdes för att besegra ELAS hade samlats. Men London reagerade kraftigt och beordrade Scobie att hålla sina positioner till varje pris tills förstärkningarna, som redan var på väg, hade anlänt. Att i samma stund som andra världskriget närmade sig sitt slut ta brittiska trupper från fronten i Italien (mot tyskarna) till fronten i Aten (mot den beväpnade folkrörelsen) är karakteristiskt för prioriteringarna hos de inhemska och internationella borgerliga krafterna.
De brittiska imperialisterna ingrep i Grekland som ockupanter med sin armé, med syftet att krossa EAM-ELAS och KKE: s folkliga rörelse. Deras avsikt var att konsolidera kapitalets makt, vilket i praktiken innebar att de införde en andra ockupation. Detta återspeglas britternas väpnade intervention av och det stöd de fick från lokala styrkor som hade stött ockupationsregimen fram till december 1944.
Från och med den 20 december började vågskålen tydligt tippa till de borgerliga styrkornas fördel, och ELAS övergick huvudsakligen till defensiva positioner. I de områden som ockuperades av klassfienden arresterades hundratals människor, de internerades i läger och torterades enbart på misstanke om att de samarbetat med KKE och EAM.
Den 25 december anlände den brittiske premiärministern Winston Churchill själv till Aten och den 26–27 hölls en konferens på utrikesdepartementet med deltagare från det borgerliga politiska systemet och från EAM och ELAS. Konferensen slutade utan resultat.
Mitt i natten mellan den 4 och 5 januari bedömde ELAS centralkommitté situationen och gav order om en generell reträtt mot bergen kring Aten. ELAS reträtt genomfördes under hela natten till morgonen den 5 januari, med absolut disciplin och sammanhållning. Tusentals obeväpnade medborgare, medlemmar av de folkliga massorganisationerna, medlemmar i EAM och KKE följde ELAS på denna väg. Den 11 januari undertecknades ett vapenstillestånd, enligt vilket ELAS var tvunget att dra sig tillbaka från regionen runt Aten och ett antal andra områden.
Efterspel
Den väpnade klasskampen i december 1944 var ett objektivt och oundvikligt, kritiskt och nödvändigt uttryck för den grundläggande motsättningen mellan kapital och arbete, under förhållanden där frågan om vilken klass som skulle ta makten faktiskt var på agendan.
Till konfliktens negativa utgång bidrog en rad faktorer på den militära nivån, såsom den försenade koncentrationen av styrkor i huvudstaden (stridernas centrum), att striderna inte generaliserades i resten av Grekland, det försenade ingripandet mot de brittiska trupperna, utnyttjandet av ELAS främsta och mest stridsdugliga enheter för att slå mot sekundära mål. Men de djupare orsakerna till den negativa utgången (som avspeglade sig även på den militära nivån) hade sina rötter i partiets strategi om ”nationell enhet” och ”smidig demokratisk utveckling”. Således fick decemberstriderna karaktären av försvar mot den borgerliga aggressiviteten, av påtryckningar för en ”hederlig kompromiss” och inte av kamp för arbetarmakt under en revolutionär situation. Den olycksbringande linjen med antifascistisk nationell enhet hade lett till Libanon- och Caserta-överenskommelserna, liksom till deltagande av KKE och EAM i Papandreous regering. Dessa händelser förutbestämde även utgången av den de heroiska striderna i december 1944.
Trots allt var det korrekt och nödvändigt av KKE och EAM att inte ge efter för den inhemska borgerliga klassens och dess internationella allierades krav på avväpning av folkrörelsen. En sådan eftergift skulle ha inneburit en absolut politisk och moralisk förlust för KKE och EAM, samtidigt som det skulle ha krossat arbetar- och folkrörelsen. Tvärtom visade det aktiva, beväpnade svaret på de borgerliga utpressningarna att KKE och arbetar- och folkrörelsen reagerade klassmässigt och hade krafter kvar. Man valde vapen och inte kedjor, både i december 1944 och senare, under den treåriga epoken med Demokratiska armén i Grekland.
Det ensidiga inbördeskriget
EAM:s och KKE:s kompromiss i Varkiza i februari 1945 ledde till att ELAS vapen överlämnades,och markerade början på en skoningslös förföljelse mot de hundratusentals kämparna i EAM-motståndet. Motståndaren gick till fullständigt angrepp för att om möjligt förinta den folkliga rörelsen, något som ledde till ett oöverträffat mordiskt och brutalt våld mot EAM-medlemmar.
15 månader efter att Varkiza-avtalet undertecknats var den blodiga statistikenföljande: 1 289 mördade, 667 sårade och 31 632 torterade. Antalet mordförsök var 509, 84 931 hade gripits, och 165 kvinnor hade våldtagits. Dessutom förekom plundring och förstörelse. Det fanns 166 nationalistiska ligor som opererade i landet och utgjordes av 20 000 illegalt beväpnade nationalistiska banditer.
Det ensidiga inbördeskriget hade därmed börjat. De beväpnade ligorna i samarbete med gendarmeriet och armén rasade på landsbygden, medan de beryktade ”säkerhetskommittéerna” skickade tusentals kommunister och andra EAM-anhängare till exilplatser. Tusentals förföljda människor tvingades ta sig upp i bergen och försvara sina liv med vapen i hand.
Mot bakgrund av den internationella utvecklingen
Samtidigt som den väpnade konfrontationen ägde rum i Grekland med de brittiska och sedan de amerikanska imperialisternas militära och politisk-ekonomiska närvaro, ägde händelser av stor betydelse för efterkrigsvärlden rum på den internationella politiska scenen.
Den härskande klassen i Grekland hade redan bett om hjälp från sina imperialistiska allierade. Imperialisterna behövde också upprätta en brutal borgerlig regim i Grekland, eftersom de på så sätt skulle få en länk i sin kedja som ringade in de socialistiska länderna på Balkan. De ville också via Grekland få tillgång till Mellanöstern på grund av oljan. Storbritannien hade försvagats efter kriget och USA tog dess plats.
USA:s president H. Truman deklarerade ”Förenta staterna har mottagit en brådskande vädjan från den grekiska regeringen om ekonomiskt stöd…. hjälp är absolut nödvändig om Grekland skall överleva som en fri nation… Den grekiska regeringen är inte i stånd att ta itu med situationen. Den grekiska armén är liten till antalet och dåligt utrustad. Förnödenheter och utrustning behövs om regeringsmakten ska kunna återupprättas på grekisk mark”.
I ruinerna av kriget försökte nu USA att med Marshallplanen bygga upp efterkrigskapitalismens ”nya” ansikte. Samtidigt tillkännagav man också Trumandoktrinen.
Grekland var ett av mottagarländerna för Marshallplanen och Trumandoktrinen (mars 1947). Enligt Trumandoktrinen tog USA den grekiska regeringen och borgarklassen under sitt beskydd, åtog sig deras upprustning och gav i allmänhet all möjlig hjälp för att landet skulle bli en stabil förankringspunkt och bas för kapitalismen. Detta var en period då britterna inte längre kunde bära upp sin position och gradvis avstod sin ställning till USA.
Författare: Panos Alepliotis
Anpassning och språkgranskning: Marina Weilguni
