TEORI & HISTORIA Nikos Mottas som är chefredaktör för webbplatsen In defence of communism har skrivit en artikel som går igenom den judisk-arabisk kommunistiska rörelsen i Palestina. Det är en viktig text som belyser en gemensam historia av kamp – en historia som är helt okänd för många. Riktpunkt väljer därför att publicera hans artikel i svensk översättning. Läsare som vill gå djupare i frågan kan hitta omfattande fotnoter efter Mottas text på IDC.
Palestinas kommunistiska parti
Den kommunistiska rörelsen i Palestina och Israel är lika gammal som de omvälvningar under 1900-talet som formade Mellanöstern. Det är inte berättelsen om dominerande politiska krafter eller stora arméer, utan om en liten men ihärdig strömning som i över ett sekel försökt skapa en politisk väg skild från uppdelning, erövring och utestängning. Palestinska och israeliska kommunister – araber och judar – byggde gemensamma organisationer, motsatte sig kolonialism och militär ockupation, och förespråkade samexistens i tider då den allmänna stämningen gynnade splittring och fientlighet.
Den kommunistiska ideologin kom till Palestina under de sista åren av osmanskt styre och i början av det brittiska mandatet. År 1919 bildade judiska socialistiska immigranter från Östeuropa en kärna som snart blev Palestinas kommunistiska parti (PCP). Under sina första år dominerades partiet av judiska kadrer, men under Kommunistinternationalens vägledning och som svar på lokala realiteter började partiet under 1920- och 1930-talen rekrytera palestinska araber.
Kommunisterna var aktiva bland arbetare i Haifas hamnar, på järnvägarna och inom oljeindustrin. De stödde skapandet av Arabiska Fackföreningsfederationen och främjade gemensam arabisk-judisk organisering, även om de mötte fientlighet från både brittiska myndigheter och sioniststyrda institutioner som Histadrut. Under det arabiska upproret 1936–1939 deltog kommunister i strejkkommittéer och demonstrationer. Deras inflytande begränsades av statlig repression och misstro från nationalistiska krafter, men de var en av få politiska rörelser som insisterade på att arabisk-judisk solidaritet var möjlig.
I början av 1940-talet ledde ökade spänningar inom PCP till att många arabiska kadrer bildade Nationella befrielseförbundet (NLL). NLL stödde arbetarnas rättigheter, motsatte sig kolonialismen och stödde – i linje med Sovjetunionens ståndpunkt – FN:s delningsplan från 1947 som ett steg mot självbestämmande.
Israels kommunistiska parti – Maki
När staten Israel utropades 1948, gick många NLL-medlemmar som befann sig inom de nya gränserna samman med judiska kommunister och bildade Israels kommunistiska parti – Maki (מַפ״ק). Det skapade en sällsynt politisk ram med två olika nationella identiteter i en tid av krig och massfördrivning. En av Makis ledare, den judiske kommunisten Meir Vilner, undertecknade till och med Israels självständighetsförklaring. Han skulle senare bli en av Knessets skarpaste kritiker av Israels militära politik.
Från 1948 till 1966 levde palestinska araber i Israel under militär administration, med resebegränsningar, konfiskering av mark och hård övervakning. Maki blev en av de få lagliga politiska plattformarna där arabiska medborgare kunde organisera sig. Partiet drev tidningar på arabiska (al-Ittihad, الاتحاد) och hebreiska (Kol HaAm, קול העם) och byggde därigenom en tvåspråkig offentlig sfär.
Kommunisterna vann kommunalt inflytande i städer som Nasaret, där de flera gånger innehade borgmästarposten. Ledare som Emile Habibi och Tawfiq Ziad kombinerade lokalt styre med kulturell och politisk aktivism. Ziad, som även var poet, blev en nationell gestalt vars ord och tal fick genomslag långt bortom Nasaret.
På 1960-talet fördjupades ideologiska motsättningar. Den arabiskledda, prosovjetiska och antisionistiska falangen – tillsammans med judiska ledare som Vilner – bröt sig 1965 ur och bildade Rakah (“Nya kommunistlistan”), medan en mindre sionistiskt orienterad fraktion behöll namnet Maki.
Splittringen sammanföll med dramatiska regionala förändringar. Efter Israels seger i junikriget 1967 var Rakah ett av de mycket få partier i Knesset som krävde omedelbart tillbakadragande från de nyligen ockuperade områdena och erkännande av palestinska nationella rättigheter. Deras ståndpunkt, då fördömd som förräderi, förebådade de positioner som decennier senare skulle bli internationell konsensus.
Under dessa år upprätthöll palestinska och israeliska kommunister nära band med Sovjetunionen och andra socialistiska stater. Sovjet gav politiskt stöd till NLL och senare till Rakah, och erkände dem som de legitima kommunistiska representanterna i Israel och Palestina. Sovjetisk press rapporterade regelbundet om deras aktiviteter och framställde dem som röster för fred och antiimperialism.
Denna allians medförde resurser – utbildning för kadrer, stipendier för arabiska studenter i Östeuropa och bevakning i sovjetisk arabisk radio – men också begränsningar, eftersom partiets linje ofta följde Moskvas föränderliga politik, såsom stödet till delningsplanen 1947 eller avspänningen på 1970-talet. Även östblocksstater som Tjeckoslovakien och Östtyskland tillhandahöll forum för arabiska och judiska kommunister att framträda internationellt.
År 1976, när regeringen meddelade omfattande markexpropriationer i Galileen, organiserade arabiska lokalkommittéer – många ledda av kommunister – en generalstrejk den 30 mars. Dagen, som nu kallas Landdagen (يوم الأرض / יום האדמה), slutade i blodbad när israeliska säkerhetsstyrkor sköt ihjäl sex demonstranter. Händelsen stärkte den palestinska politiska identiteten inom Israel och bekräftade kommunisterna som centrala aktörer i dess uttryck.
Motståndet mot Hamas
Under den första intifadan på 1980-talet deltog kommunister både i Israel och på de ockuperade områdena i protester och civil motståndsverksamhet. På Västbanken och i Gaza återbildades kommunistiska grupper, ibland splittrade i strategifrågor – vissa förespråkade väpnad kamp, andra erkännande av Israel vid sidan av en palestinsk stat. Inom Israel bildade Rakah och dess allierade 1977 Hadash (Demokratiska fronten för fred och jämlikhet), vars program kombinerade socialistiska krav med ett tydligt krav på att avsluta ockupationen och avveckla bosättningarna.
Palestinska kommunister ställde sig också emot framväxten av islamistiska rörelser, särskilt Hamas. De kritiserade Hamas fundamentalism, dess användning av religion som politiskt verktyg och dess attacker mot civila, och menade att dessa strategier undergrävde utsikterna till en demokratisk och inkluderande palestinsk rörelse. För kommunisterna låg vägen framåt i sekulärt, klassbaserat motstånd och i uppbyggandet av institutioner som kunde ena alla palestinier oavsett religion eller sekttillhörighet.
Samtidigt utvecklades uttalat marxist-leninistiska organisationer på Västbanken och i Gaza. Den mest framträdande var Palestinska folkpartiet (PPP), grundat 1982 som efterföljare till det underjordiska Palestinska kommunistpartiet på 1970-talet. PPP gick med i PLO och var en av de första palestinska fraktionerna som stödde en tvåstatslösning längs 1967 års gränser. Dess ledare hävdade att socialism och nationell befrielse hängde samman, men att den omedelbara prioriteten var självständighet och ett slut på ockupationen.
En mindre grupp, som återupplivade namnet Palestinska kommunistpartiet (PCP), återuppstod på 1990-talet. Till skillnad från PPP förkastade PCP Oslo-avtalen, fördömde den Palestinska myndigheten som en kollaboratör och insisterade på en kompromisslös marxist-leninistisk linje.
Både PPP och PCP har konsekvent motsatt sig Hamas. PPP betonar att politisk islam är oförenlig med demokratisk pluralism, medan PCP avfärdar islamistisk politik som reaktionär och sekteristisk. Även om dessa partier är mindre än de nationalistiska eller islamistiska krafterna, är de fortfarande aktiva inom fackföreningar, civilsamhälle och internationella solidaritetsnätverk – och håller den marxistiska traditionen vid liv i palestinsk politik.
Under de senaste åren har Hadash och Maki fortsatt som gemensamma arabisk-judiska rörelser. De driver al-Ittihad, har kommunal makt i vissa städer och sitter i Knesset, men verkar nu i ett allt mer fientligt klimat.
Israels kommunister: motstånd mot folkmord och en politisk plattform där araber och judar har agerat tillsammans
Sedan oktober 2023, då kriget i Gaza eskalerade till ett folkmord, har Hadashs parlamentsledamöter varit bland de få röster i Knesset som öppet fördömt Israels politik. I juli 2025 deltog tiotusentals araber och judar i den största gemensamma demonstrationen sedan kriget började, organiserad av koalitionen Peace Partnership. På scenen krävde Hadash-ledarna Ayman Odeh, Aida Touma-Sliman och Ofer Cassif omedelbar vapenvila, ett slut på svälten i Gaza och ansvar för krigsbrott.
Dessa ståndpunkter har haft ett personligt pris. Cassif har upprepade gånger stängts av från Knesset för att ha kritiserat armén och krävt internationella åtgärder mot israeliska krigsbrott, och har arresterats vid protester i Östra Jerusalem. Odeh har flera gånger uteslutits från Knessets talarstol för tal där han anklagat regeringen för brott mot mänskligheten. Touma-Sliman har talat emot belägringen av Gaza och användningen av svält som krigsvapen.
Under dessa förhållanden – präglade av censur, avstängningar, hot och växande auktoritarism – fortsätter dessa ledamöter att vara en av de sista organiserade rösterna för arabisk-judisk solidaritet i Israel. Deras uthållighet visar att den kommunistiska strömningen inte är en relik, utan en liten men kämpande rörelse som fortfarande är aktiv i dagens konflikter.
Det hävdas ibland – av okunnighet eller medvetet – att “det inte finns några israeliska kommunister” eller att alla judar i partiet är “bosättare”. Detta är både historiskt och politiskt felaktigt. Judiska kommunister har organiserat sig i Palestina sedan 1919 och har varit en del av Maki och Hadash genom hela Israels historia. Deras program har länge förespråkat tillbakadragande från ockuperade områden och avveckling av bosättningar. Långt ifrån att vara bosättare har de konsekvent motsatt sig själva bosättningsprojektet.
Viktigast av allt: att avfärda dem som bosättare raderar deras roll som en av de få politiska plattformar där araber och judar har agerat tillsammans. Deras historia är inte en historia om dominans, utan om motstånd – motstånd mot kolonialism, ojämlikhet och ockupation.
Den kommunistiska rörelsen i Palestina och Israel representerar ett sekel av försök att bygga en politik som skiljer sig från nationalismens och militarismens dominerande strömningar. Dess ledare och aktivister – araber och judar – har sällan haft makt, men de har uthärdat genom repression, splittringar och krig. Från tidiga arbetarkamper i Haifa till protesterna mot det nuvarande kriget i Gaza har de förblivit en synlig, om än liten, rörelse som insisterar på jämlikhet och solidaritet.
Nikos Mottas
