MILJÖ Den gröna omställningen kräver bland annat nickel till elbilarnas batterier, och jakten på detta och andra mineraler leder skoningslöst till fördrivning, exploatering och miljöförstörelse, där även svenska kapitalister och banker är inblandade. Det visar en granskning som gjorts av Dagens Nyheter .
Urfolket hongana manyawa trängs undan av världens största nickelgruva, Weda Bay, som har skövlat motsvarande 8 000 fotbollsplaner regnskog i Indonesien. Urfolksfamiljer vittnar om hunger och hur de ständigt måste fly undan gruvans framfart. Men det är inte bara avskilda urfolk som hotas – arbetare som tar jobb i nickelindustrin tvingas till elvatimmarsskift med låga löner och farliga villkor. Hav och fiskevatten förstörs, barn drabbas av luftföroreningar – och elva nya kolkraftverk beräknas släppa ut mer koldioxid än halva Sveriges utsläpp.
Den svenska inblandningen handlar om Volvo Construction Equipment som har levererat maskiner till Halmaheras gruvor i affärer värda 300 miljoner kronor. Bolaget samarbetar naturligtvis med gruvbolag som anklagas för övergrepp och miljöförstöring, men hävdar att det är svårt att följa maskinernas vidare användning när man väl har sålt dem. Swedbank har samtidigt fördubblat sina investeringar i det franska bolaget Eramet, delägare i Weda Bay. Pengarna man använt kommer från ”gröna” och ”hållabara” fonder, vad annars?
Granskningen visar hur den gröna omställningen blir djupt orättvis: urfolk förlorar sin mark, arbetare lever i fattigdom, medan företag och banker tjänar på exploateringen. Oxfam varnar i sin rapport Unjust Transition för att klimatkolonialism byggs in i energiomställningen. För en verkligt hållbar framtid krävs att omställningen sker utan att offra människor och natur, skriver Supermiljöbloggen som refererat DN.s granskning, men utan några förslag om hur det ska gå till.
Bra att kritiska röster höjs förstås, men det är inte nog. Man måste tillägga att lögnerna, utsugningen och en profithunger som slukar alla humana värden är typiskt för kapitalismen. Varje ”grön” teknik drivs till sina yttersta konsekvenser och blir därmed ofta lika farlig som den fossilteknik som ska ersättas. De elva nya kolkraftverken kan tjäna som ett exempel på ett gigantiskt, grovt lurendrejeri: i den industrialiserade västvärlden ska vi förmås att tro på en naiv hållbarhetssaga, medan de människor som ska leverera vår ”gröna omställning” går under i miljöförstöring och sjukdom.
Och det belyser ännu en aspekt: kapitalismen förmår inte planera. Naturligtvis vet företagsledare och kapitalstinna investerare att skiten till sist också tar profiten, men den obetvingliga konkurrenslogiken kan inte stoppas inom det rådande samhällssystemet. Vi rusar mot avgrunden, om vi inte väljer ett annat samhälle med socialism och planekonomi.
