Vapenvila mellan Syriens regering och kurdiska styrkor efter nya strider i Aleppo

UTRIKES Efter flera dagars sammandrabbningar mellan den syriska armén och de kurdiska självförsvarsstyrkorna (SDF) i Aleppo meddelade Syriens försvarsminister Murhaf Abu Qasra att en vapenvila har trätt i kraft. Beskedet kom efter ett möte mellan honom och SDF:s befälhavare Mazloum Abdi, där parterna enades om ett ”omfattande eldupphör på alla fronter i norra och nordöstra Syrien”.

En person dödades och fyra skadades i striderna, som enligt statliga medier utlöstes när SDF-soldater ska ha beskjutit vägspärrar i stadens nordliga kvarter. Invånare uppger att civila, bland dem en kvinna och ett barn, drabbades av granateld. SDF förnekar att man angripit och hävdar att våldet utlöstes av regeringsstyrkor som länge belägrat de kurdiska stadsdelarna Sheikh Maqsoud och Achrafieh.

Konflikten är den senaste i en rad sammandrabbningar som följt på det misslyckade försöket att genomföra marsöverenskommelsen – en plan för att integrera SDF i Syriens statliga institutioner efter Bashar al-Assads fall i december 2024. Enligt avtalet skulle SDF:s kontroll över gränsövergångar, flygplatser och oljefält successivt övergå till regeringen i Damaskus, men processen har stannat av.

President Ahmed al-Sharaa har i samtal med USA:s sändebud Tom Barrack betonat att integrationen måste ske på ett sätt som bevarar Syriens suveränitet. Samtidigt växer oron över den politiska utvecklingen: i landets första parlamentsval efter Assads fall utgör kvinnor endast 4 procent av ledamöterna, och endast två kristna valdes in i den 119 personer stora nationalförsamlingen.

Den bräckliga vapenvilan blottlägger Syriens verkliga motsättningar – inte mellan folkgrupper, utan mellan klassintressen. I ett land sönderslaget av imperialistiskt inbördeskrig försöker de nya makthavarna bygga en ”nationell enhet” ovanifrån, samtidigt som arbetarna, bönderna och minoriteterna förblir utestängda från makten. De styrande, oavsett om de kallar sig regering eller autonom administration, försvarar främst sin del av statens apparat – inte folkets rätt till självbestämmande och social rättvisa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.