UTRIKES Nobels fredspris år 2025 har som bekant gått till den venezuelanska oppositionsledaren Maria Corina Machado. I media har hon pekats ut som en förespråkare för demokrati och en symbol för fredligt motstånd. Hennes identitet som en högerextremist som sedan flera år uppmanat till militär invasion av USA i Venezuela och som flera gånger sett en militärstatskupp mot Nicolás Maduros regering som en lösning på landets problem har vitmålats av Nobelkommittén.
Att citera kören av jubel är både deprimerande och tidsödande – vi låter Svenska Freds med sina lovord representera de samstämmiga hyllningarna hos borgerliga media, institutioner och organisationer: Ett viktigt ställningstagande för demokrati, som är en central byggsten för hållbar fred, säger deras ordförande och menar att Machados kamp är en påminnelse om att demokratin aldrig kan tas för given, Hållbar fred kräver frihet, rättvisa och ansvarsutkrävande. Säkert skulle de avrättade besättningarna på de fartyg som USA attackerar utanför Venezuelas kust hålla med…
Ja, USA:s president Trump kan vara nöjd fast han inte fick priset. Hans lojala allierade i det land som USA just nu trakasserar militärt och kanhända förbereder sig att invadera fick det.
Nu kan man tycka illa om denna prisutdelning, och skriva att världen är upp och ned – priset har blivit en krigspris, och det fanns ju många bättre kandidater, tycker exempelvis Internationalen. Men även för den som tycker det här blev magstarkt kan sammanhanget vara oklart: för faktum är att Nobels Fredspris aldrig har varit något annat än ett redskap för imperialismen.
En absurd lista på krigshökar och anti-kommunister
Nikos Mottas skriver på In Defence of Communism att linjen går från Marshall ttill Kissinger, från Sacharob och Gorbatjov och vidare till Obama. Några av lågvattenmärkena kan vara värda att påminna om.
Marshallplanens skapare, general George C. Marshall, fick priset 1953, och den officiella historien handlar om USA:s välvilliga rekonstruktion av det sönderslagna Europa efter andra världskriget. I verkligheten gällde det givetvis att göra Västeuropa beroende av amerikanskt kapital och isolera socialismen. Redan här upphörde priset att representera fred, och istället stod det för imperialistisk erövring. 1973 fick följdriktigt USA:s utrikesminister, krigshöken Henry Kissinger, priset – mannen bland många andra fruktansvärda brott mot mänskligheten också låg bakom bombmattorna som spreds över Vietnam, Kambodja och Laos. Än i dag står 1973 års utmärkelse som ett av de mest groteska exemplen på moralisk inversion i den moderna politiska historien — fredspriset som en blodfläckad trofé över imperialistisk seger.
Det slutar förstås inte där. Två år senare tilldelades den sovjetiske fysikern Andrej Sacharov priset – inte för att han vände sig mot repression, utan för att han vände sig mot socialismen som sådan. Det var en enkel väg till berömmelse som många beträtt efter honom, och han blev ikonisk för kapitalismen och dess politiska filosofer i västvärlden. I samma anda tilldelades 1990 Michail Gorbatjov Nobels fredspris . för att ha avslutat det kalla kriget, som det sades. I själva verket var det belöningen för nedmonteringen av världens första socialistiska stat.
Genom att belöna honom firade Nobelkommittén imperialismens största geopolitiska triumf sedan 1945 – han hade säkrat kapitalismens oemotsagda herravälde. När Barack Obama mottog fredspriset 2009 var farsen fullbordad. Han hade knappt blivit USA:s president när detta hände, och kort därefter utvidgade hans administration drönarkrigföringen, förstörde Libyen under förevändningen av humanitär intervention och beväpnade reaktionära ombud över hela Mellanöstern.
Man kan avsluta den absurda kavalkaden med Nobelpriset till EU 2012. En imperialistisk institution vars neddragningar av välfärden försatt miljoner i fattigdom, stängt gränserna för flyktingar och följt sin egen imperialistiska agenda i världen fick fredspriset: arbetslöshet, utsugning och omärkta flyktinggravar i Medelhavet belönades. Själva kapitalismen fick fredspriset, och utsugningens maskineri presenterades som en humantär landvinning.
Mottas avslutande kommentarer förtjänar att citeras:
[María Corina Machados’]… Nobelpris handlar inte om demokrati. Det handlar om att imperialismen åter hävdar sitt ideologiska herravälde över Latinamerika.[…] Nobels fredspris är inte ett instrument för fred utan för klassmakt. Det tillhör imperialismens ideologiska överbyggnad — nätverket av institutioner som tillverkar samtycke till exploatering och krig. Det säger till världen att fred är vad imperialismen beslutar att den ska vara: de kuvade nationernas tystnad, de krossade revolutionernas stillhet, marknadens och monopolens ordning.
Men verklig fred — befrielsens fred — kan inte skänkas av imperialismen. Den kommer att smidas i kamp: i arbetarnas, böndernas och nationernas trots mot den kapitalistiska ordningen.
I de allra flesta fall belönar Nobels fredspris dem som försonas med imperialismen. Historien kommer att belöna dem som störtar den.
