UTRIKES Hunger hotar när bränslesubventioner slopas och priserna exploderar. De så kallade liberala reformerna som införts av Nigerias president Bola Tinubu har utlöst en ekonomisk katastrof för landets arbetare och fattiga, konstaterar Världsbanken i sin rapport för oktober 2025.
Enligt rapporten kommer 139 miljoner nigerianer – mer än hälften av landets befolkning – att leva i extrem fattigdom vid årets slut, en ökning med 60 procent jämfört med 2023.
Krisen började i maj 2023 när Tinubu, i enlighet med Världsbankens och IMF:s rekommendationer, avskaffade subventionerna på bensin. Beslutet ledde till att bränslepriserna steg med 488 procent, från 175 till 1030 naira per liter.
Eftersom mer än hälften av Nigerias hushåll är beroende av bensin- eller dieseldrivna generatorer, slog reformen direkt mot familjernas försörjning.
Den nationella valutan nairan har samtidigt rasat från 465 per dollar 2023 till 1465 i november 2024, vilket drivit upp matpriserna till rekordnivåer. Skördebortfall på upp till 76 procent för tomater och 25 procent för majs har förvärrat situationen, och FN:s livsmedelsprogram (WFP) varnar nu för massvält bland de mest utsatta.
I augusti 2024 ledde matbristen till tio dagar av landsomfattande protester, där minst 24 människor dödades och över tusen arresterades.
Trots detta framhåller Världsbanken ”positiva makroekonomiska resultat” – en tillväxt på 3,9 procent, ökade valutareserver och förbättrad budgetbalans – och rekommenderar att reformerna fortsätter.
Samtidigt har anklagelser om korruption och nepotism riktats mot presidenten. Hans släkting, som leder det privata oljebolaget Oando PLC, har enligt oppositionen tjänat enormt på de stigande bränslepriserna.
Nigeria visar i sin renaste form kapitalismens logik: vinster för eliten – hunger för folket.
Under slagordet ”marknadsreformer” driver Världsbanken och de inhemska borgarna en politik som berövar arbetarklassen dess mest grundläggande livsvillkor.
När till och med hunger och död reduceras till ”makroekonomisk stabilitet”, blir det uppenbart att dessa institutioner inte existerar för att lyfta nationer ur fattigdom, utan för att binda dem fast i den.
Det nigerianska arbetarklassens kamp mot dyrtid och utsugning är inte en nationell fråga, utan en del av den globala klasskampen mot det imperialistiska finanssystemet – ett system som kallar exploatering för utveckling och misär för reform.
