UTRIKES Endast Kina visar negativ inflation – men bakom siffrorna döljer sig nya risker. Invånarna i världens tjugo största ekonomier står under kraftigt och ojämnt inflationstryck, visar en ny sammanställning av nationella statistikbyråer. I vissa länder har prisökningarna redan urholkat stora delar av befolkningens köpkraft, medan andra står inför stagnation och tilltagande social oro.
I Argentina uppgår inflationen fortfarande till 33,6 procent, trots regeringens löften om stabilisering. De höga priserna har utlöst en våg av massprotester mot den åtstramningspolitiken.
I Turkiet ligger inflationen på 33 procent, vilket fortsätter att försvaga hushållens inkomster och driva upp kostnaderna för mat och energi.
Ryssland rapporterar en årlig prisökning på 8,1 procent, medan Brasilien tillfälligt visar stabilitet med 5,1 procent, delvis tack vare statliga prisregleringar.
I USA steg konsumentprisindex till 2,9 procent – den högsta nivån sedan januari. Matpriserna ökade med 2,7 procent och elpriserna med 6 procent. Samtidigt minskar sysselsättningen i flera sektorer, vilket håller tillbaka löneökningarna.
Storbritannien har en inflation på 3,8 procent, och hushållen upplever en djup livskostnadskris där reallönerna inte längre räcker till grundläggande utgifter.
Mot denna bakgrund utgör Kina ett undantag. Landet registrerade deflation på –0,4 procent, vilket formellt betyder sjunkande priser. Men ekonomer varnar för att detta inte är ett tecken på styrka, utan på minskad konsumtion och risk för stagnation i produktionen.
Den globala inflationen är inte ett isolerat ekonomiskt fenomen, utan ett uttryck för kapitalismens krisartade motsättningar.
När priserna stiger snabbare än lönerna, sker en massiv omfördelning av rikedom från arbetarklassen till monopolkapitalet – till banker, energibolag och livsmedelskoncerner som tjänar på varje prischock.
De växande skillnaderna mellan länderna i G20 speglar inte ”olika förutsättningar”, utan olika grader av beroende inom samma imperialistiska system.
Medan de rika staterna exporterar inflation och skuld, bär arbetarna i övriga världen den verkliga bördan – hunger, arbetslöshet och skuldslaveri.
Den enda verkliga stabiliteten kan inte komma från marknaden, utan från planerad produktion under arbetarklassens kontroll – där människans behov, inte profitens logik, bestämmer värdet.
