UTRIKES FN:s livsmedelsprogram (WFP) varnar för att 318 miljoner människor kan hamna på krisnivåer av hunger eller värre år 2026 – mer än en fördubbling jämfört med 2019. Samtidigt bedömer WFP att man bara klarar att nå 110 miljoner av de mest utsatta nästa år och behöver 13 mdr USD – med risk att bara få ungefär hälften finansierat.
Kontrasten mot världens krigskostnader är brutal: att utrota hungern till 2030 skulle kosta ca 93 mdr USD per år, mindre än 1 % av de 21,9 biljoner USD som länder lagt på militärbudgetar det senaste decenniet, enligt FN-rapportering. FN:s vice generalsekreterare Amina Mohammed påminner: “När elefanterna slåss är det gräset som lider” – de som betalar priset är civila i Sudan, Gaza, Jemen, Sahel och Kongo. WFP-chefen Cindy McCain varnar samtidigt för samtidiga hungersvintrar, bland annat i Gaza och delar av Sudan.
Bakom kurvorna ligger inte “naturens nycker”, utan klassmässig politik: krig, sanktioner och spekulation i matkedjorna, samt extremväder som fördjupas av kapitalismens rovdrift. FN:s och IPCC:s underlag visar hur mark/erosion förvärras i många regioner – på håll där jorderosion går upp till storleksordningen 100 ggr snabbare än ny jord hinner bildas. Det underminerar direkt livsmedelstryggheten för stora befolkningsgrupper.
Endast arbetarklassens makt kan garantera att resurserna används korrekt
Det här är inte en naturkatastrof utan en ordningsfråga: under imperialismens epok styr militärbudgetar och monopolvinster hur maten rör sig – inte människans behov. När världens regeringars “säkerhet” mäts i stridsflyg och fartyg, normaliseras det orimliga: spannmål bränns eller binds i terminshandel medan barn svälter. Den borgerliga staten visar sin kärna – produktion och överskott underordnas profitens diktat.
Arbetarklassens svar kan inte vara välgörenhet ersatt av nya certifikat och “grön” marknadsretorik. Planerad socialistisk livsmedelsförsörjning – mark- och vattenvård efter samhälleliga behov, koordinerad primärproduktion, offentlig kontroll över inputs (fröer, gödsel, energi, logistik) och folkförankrade ransonerings-/lagerpolitiker – är det enda som kan bryta hungerns återkomst.
Mindre än en procent av krigskostnaden räcker enligt FN:s egna kalkyler; men endast arbetarklassens makt kan garantera att resurserna verkligen går dit, snarare än till borgerlighetens generalstabens budgetrader.
