UTRIKES FACKLIGT I Indien växer motsättningen mellan regeringen och arbetarrörelsen sedan regeringen den 21 november formellt satte fyra nya arbetslagstiftningar i kraft. De nya arbetskoderna ersätter 29 tidigare lagar och presenteras av regeringen som en ”modernisering” och förenkling av regelverket. Enligt officiella uttalanden ska reformen förbättra investeringsklimatet och höja den lagstadgade minimilönen. Premiärminister Narendra Modi beskriver paketet som några av de mest ”omfattande och progressiva” förändringarna sedan Indiens självständighet.
De stora fackliga centralorganisationerna har svarat med skarp kritik och kallar reformen ett öppet svek mot arbetarklassen. Enligt facken undergräver de nya koderna systemen för social trygghet, gör det betydligt enklare att säga upp anställda och öppnar för en kraftig utvidgning av tidsbegränsade och osäkra anställningar. Resultatet blir, menar de, att arbetsgivarna ges fria händer att pressa ned löner, kringgå fackligt inflytande och splittra arbetarkollektiven.
Även den politiska oppositionen, särskilt Indiens kommunistiska parti (marxistiskt), fördömer reformen. Partiets företrädare framhåller att de nya koderna i praktiken river upp decennier av kamp för grundläggande arbetsrättsligt skydd – rättigheter som vunnits genom strejker, massprotester och facklig organisering. De varnar för att maktbalansen på arbetsmarknaden förskjuts ännu mer till kapitalets fördel, samtidigt som staten uppträder som garant för arbetsköparnas intressen.
En central anklagelse från facken är att reformerna drivits igenom utan verklig dialog med arbetarrörelsen. De pekar på risken för att så kallade ”begränsade kontrakt” blir norm i fler branscher, vilket försvårar facklig organisering och gör det lättare att bli av med kämpande arbetare. Dessutom varnas för inskränkningar i föreningsfriheten och ökade hinder för facklig verksamhet.
En typisk produkt av den kapitalistiska ”reformpolitiken”
Som svar har fackföreningarna utlyst en landsomfattande protestdag den 26 november, med målet att mobilisera arbetare i både offentlig och privat sektor mot de nya arbetskoderna. Den planerade aktionen kan bli startskottet för en bredare social konflikt, där frågor om löner, trygghet, socialförsäkringar och facklig frihet knyts samman.
Reformen av arbetslagstiftningen i Indien är en typisk produkt av den nuvarande kapitalistiska ”reformpolitiken”: under täckmantel av förenkling och ”modernisering” flyttas tyngdpunkten bort från kollektivt skydd och mot arbetsköparens rätt att fritt disponera över mervärdet skapad av arbetarna. För den indiska arbetarklassen betyder det att kampen flyttas från förhandlingsbordet tillbaka ut på gator, fabriker och kontor – där frågan ytterst avgörs av styrkeförhållandet mellan organiserade arbetare och den borgerliga staten.
