UTRIKES Nästan 138 miljoner barn mellan 5 och 17 år arbetar i dag världen över, och 54 miljoner av dem utför arbete som är direkt farligt för deras hälsa och säkerhet. Det framgår av nya uppgifter från ILO och UNICEF. Trots vissa framsteg de senaste åren står det nu klart att FN-målet om att avskaffa barnarbete till 2025 inte kommer att uppnås.
Barn tvingas arbeta i den informella ekonomin, i lågbetalda och ofta extremt riskfyllda jobb. Följderna är förödande: många berövas rätten till utbildning, utsätts för fysisk och psykisk skada och hamnar i händerna på kriminella nätverk. Särskilt utsatta är tonårsflickor som pressas in i arbete som hembiträden, ofta i andra länder. Deras migrationsstatus och beroende av arbetsgivaren används för att utöva total kontroll – med rapporter om sexuella övergrepp, instängning, utebliven lön och i värsta fall dödsfall.
Inom jordbruket arbetar barn på plantager och i småskalig gruvdrift, där de exponeras för giftigt damm och farliga kemikalier, trots upprepade löften från storföretag om ”bättre villkor” i leverantörskedjorna. I konfliktzoner rekryteras barn dessutom av väpnade grupper. UNICEF har mellan 2005 och 2022 dokumenterat över 105 000 fall av barn som utnyttjats i väpnade konflikter.
En genomgång av barnarbetet per sektor visar att jordbruket står för 61 procent av alla fall. Hushållsarbete och tjänstesektor står för 27 procent och industrin för 13 procent. Bakom siffrorna ligger grundläggande materiella orsaker: låga löner för vuxna, avsaknad av fungerande socialförsäkringar, svaga arbetsmiljöinspektioner och en systematisk företagsstraffrihet där globala koncerner kan dra nytta av barnarbete långt ned i leverantörskedjan utan verkligt ansvar.
Som att slåss mot väderkvarnar
Mot denna bakgrund kräver ILO, UNICEF och andra organ skyndsamma och bindande åtgärder: obligatorisk due diligence genom hela leverantörskedjan, anständiga vuxenlöner, universell social trygghet, kostnadsfri och kvalitativ utbildning samt skärpt lagstiftning med faktisk tillsyn. Som skademinimering är detta nödvändigt. Men under kapitalismen förvandlas “granskningar” alltför ofta till PR-sköldar, och konferenser—även den som planeras i Marocko 2026—till löften utan makt bakom sig. För de barn som idag bär jordbruk, gruvor, hushåll och fabriker betyder varje månads dröjsmål ännu ett år av stulen barndom för att hålla kapitalets vinster uppe.
Att lägga hoppet till inspektörer inom ett system som bygger på exploatering är att slåss mot väderkvarnar. UNICEF och ILO kan lindra nöden, men bara en stat under proletariatets diktatur kan avskaffa barnarbete i grunden: genom att expropriera de strategiska sektorerna, införa planekonomi efter samhälleliga behov. Tills dess måste vi organisera, pressa och avslöja—inte sprida illusionen att “företagsgranskningar” kan ersätta klassmakt.
