UTRIKES FACKLIGT De italienska metallfacken FIM-CISL, FIOM-CGIL och UILM-UIL har tillsammans med arbetsköparorganisationerna tecknat ett nytt nationellt kollektivavtal för metallindustrin. Avtalet omfattar 1,5 miljoner arbetare och innebär viss lönehöjningar och vissa förbättringar av arbetsvillkoren.
Lönerna ska höjas etappvis med totalt 205,32 euro i månaden under fyra år. Den första höjningen på 27,70 euro betalades ut redan den 1 juni 2025. Den samlade löneökningen beräknas till 9,64 procent – alltså över den prognostiserade inflationen, något som i praktiken ger ett visst reellt påslag för arbetarna efter år av urholkade reallöner.
Avtalet stärker även de så kallade flexibla, skattefria förmånerna, som höjs från 200 till 250 euro per år och ska betalas ut senast i februari 2026. På anställningsområdet införs regler som tvingar fram en viss övergång från tillfälliga till fasta jobb: tidsbegränsat anställda ska efter 12 månaders arbete konverteras till tillsvidareanställningar, med en miniminivå på 20 procent av personalstyrkan. Dessutom startas ett försök med arbetstidsförkortning för skiftarbetare.
Sjukfrånvaroreglerna förbättras också. Antalet sjukdagar utökas till 7, varav 3 kan tas utan föranmälan i akuta situationer. Föräldrar får ytterligare tre dagar betald ledighet vid barns sjukdom, med 80 procent av lönen. Avtalet innehåller även förstärkta regler för arbetsmiljö, där facken får en tydligare roll i kontrollen av att skyddsreglerna följs, samt utökade rättigheter till yrkesutbildning.
Fackens generalsekreterare beskriver processen som svår, men framhåller att man till slut lyckades överbrygga motsättningarna och få till ett ”bra avtal”. Från arbetsköparsidan kallar Confindustrias vice ordförande Maurizio Margheritoni uppdateringen av kontraktet ett viktigt tecken i ett ”avgörande läge” för industrins arbetsrelationer.
Håll ihop, bygg starkare facklig disciplin och klassolidaritet
Avtalet är en partiell eftergift – inte en seger. När lönepåslagen ställs mot den faktiska prisutvecklingen urholkas reallönen—det vill säga, arbetarklassen får tillbaka mindre i köpkraft än vad kapitalet vinner i profiter. Precis som i Sverige ”förvaltar” fackbyråkratin klassamarbetet och säljer nominella höjningar som triumfer, medan arbetsköparna säkrar sig via produktivitetspress, bemanningsfinter och inflation. I ett läge där Europas borgarklass rustar för ett nytt imperialistiskt omfördelningskrig kommer varje eftergift att följas av nya åtstramningar under paroller som ”konkurrenskraft” och ”nationellt ansvar”.
Slutsatsen är klar: stärk basorganiseringen på verkstadsgolvet, bygg facklig disciplin och klassolidaritet, och driva krav som faktiskt försvarar reallönen och makten på arbetsplatsen och reell arbetsmiljökontroll under arbetarklassens ledning. Låt inte kapitalet norpa meravärdet—befäst varje förbättring och gör den till språngbräda för nästa.
