UTRIKES Japans regering har godkänt ett omfattande krispaket för att stimulera ekonomin och försöka hålla inflationen i schack. Enligt nyhetsbyrån Kyodo uppgår statens direkta satsningar för innevarande budgetår, som löper till den 31 mars 2026, till 21,3 biljoner yen – motsvarande omkring 135 miljarder dollar. När regionala satsningar och privat kapital räknas in stiger den totala volymen till 42,8 biljoner yen, nästan 273 miljarder dollar.
Paketet, som drivs igenom under premiärminister Sanae Takaichis ledning, har inte bara ekonomiska utan också tydligt politiska motiv. Regeringen hoppas att den massiva finanspolitiska stimulansen ska bidra till att återställa förtroendet för det styrande liberaldemokratiska partiet, vars ställning har försvagats efter valförluster och tappad majoritet i parlamentet.
Åtgärderna omfattar subventioner för el och andra energikostnader, prisdämpning på bränsle, engångsutbetalningar till barnfamiljer samt riktad livsmedelshjälp. På så sätt försöker staten tillfälligt mildra de mest akuta effekterna av prisökningar för breda skikt av befolkningen, utan att rubba den grundläggande maktfördelningen i ekonomin.
Samtidigt reserveras betydande medel för så kallade strategiska satsningar. Regeringen vill öka investeringarna i varvsindustrin och utvecklingen av artificiell intelligens, som pekas ut som motorer för framtida tillväxt och konkurrenskraft. Här blir klassinnehållet tydligt: den offentliga skulden och skattebasen används för att skapa nya vinstmöjligheter för storföretag och högteknologiskt kapital, medan arbetarklassen i praktiken får bära risken.
Enligt regeringens egna prognoser ska paketet tillfälligt pressa ned konsumentpriserna med omkring 0,7 procentenheter och höja BNP-tillväxten med cirka 1,4 procent. Flera ekonomer ifrågasätter dock beräkningarna och varnar för att de enorma pengaflödena kan elda på nya prisökningar längre fram.
Statsbudgeten som stötdämpare
Krispaketet visar hur den japanska staten – liksom andra imperialistiska makter – använder statsbudgeten som stötdämpare för det kapitalistiska systemet: genom subventioner, kuponger och engångsbidrag försöker man köpa tid och socialt lugn, samtidigt som kärnan i politiken är att säkra lönsamhet och ”konkurrenskraft” för de dominerande koncernerna. För arbetarklassen innebär det att den omedelbara pressen på hushållsekonomin kan lindras något, men att den grundläggande ordningen – där statens resurser mobiliseras för kapitalets behov – förblir intakt.
