UTRIKES FACKLIGT Regeringen i Italien tvingas till reträtt – åtminstone tillfälligt – från ett försök att inskränka strejkrätten inom transportsektorn. Under trycket från massivt fackligt motstånd har senator Matteo Gelmetti, från det högerextrema regeringspartiet Italiens bröder, dragit tillbaka ett förslag som skulle ha gjort det betydligt svårare för arbetare att delta i strejk.
Förslaget lades fram som en del av budgeten för 2026 och innebar att varje anställd inom transportsektorn personligen skulle vara skyldig att minst sju dagar i förväg meddela arbetsgivaren om hen tänkte delta i en strejk. I dag räcker det med att fackföreningarna utlyser strejken; då minskas trafiken automatiskt med omkring 50 procent för att skydda säkerhet och grundservice.
Gelmetti motiverade sin ändring med att ”små grupper av fackliga organisationer” kan utlösa kraftiga begränsningar i trafiken även om bara ett mindre antal arbetare deltar. Bakom formuleringarna ligger samma gamla arbetsköparlogik: att strejken bara är ”legitim” om den inte får verkliga konsekvenser för produktionen eller servicen.
De stora fackförbunden inom transport – Filt Cgil, Fit-Cisl och Uiltrasporti – svarade med kraftig kritik. Enligt CISL:s generalsekreterare Daniela Fumarola skulle den föreslagna ordningen i praktiken urholka den i konstitutionen inskrivna rätten till strejk och öppna för direkta påtryckningar mot enskilda anställda. När varje arbetare tvingas anmäla sig i förväg, arbetsplats för arbetsplats, skapas också möjligheter att kartlägga, isolera och straffa de mest aktiva.
Efter den samlade kritiken från fack och opposition drog Gelmetti tillbaka sin budgetändring med motiveringen att frågan är ”för komplex” för att avgöras inom ramen för budgetlagen. Samtidigt öppnade han, liksom regeringen under Giorgia Meloni, för att återkomma med en särskild lag om strejkrättens ”reglering” under 2026. Hotet mot strejkrätten är alltså bara tillfälligt avvärjt.
Steg för steg försöker binda arbetarklassen med juridiska begränsningar
Fallet visar hur den italienska regeringen, i likhet med andra borgerliga regeringar i Europa, steg för steg försöker binda arbetarklassen med juridiska begränsningar – särskilt inom nyckelsektorer som transport där strejker omedelbart slår mot kapitalets cirkulation.
Att förslaget drogs tillbaka berodde inte på någon ”god vilja” från regeringen, utan på att fackföreningarna mobiliserade och gjorde angreppet politiskt kostsamt. Samtidigt lämnar regeringen dörren öppen för nya försök att tämja strejkvapnet, som är ett av proletariatets viktigaste redskap i kampen mot arbetsköparna.
