KULTUR FILMRECENSION Den här filmen klär vår tids verklighet i en lättsam fantasykostym: änglar, kroppar som byter plats, tiden som spolas tillbaka. Men under ytan finns en tydlig berättelse om gig-ekonomin, den osäkra delen av arbetarklassen och det ideologiska maskineri som ska få proletariatet att acceptera sin plats.
Utgångspunkten är ängeln Gabriel, en lågrankad ”trafikängel” som ska hindra människor från att sms:a och köra ihjäl sig. Han vill egentligen ”rädda själar”, inte plåsterlappa olyckor. Det är ingen slump att just trafiksäkerhet är hans uppgift: systemet får gärna rädda individen från att dö på motorvägen, men inte från att malas ner i lönearbetet.
En karta över klassamhället
På marken möter vi tre centrala figurer:
- Arj – gigarbetare, extrajobb i järnaffär, matleveranser, boende i bilen. En typisk representant för den mest utsatta delen av arbetarklassen: utan trygg anställning, skuldsatt, ständigt ett steg från social katastrof.
- Elena – hans kollega, som försöker att organisera butiken fackligt. Hon är embryot till organiserad arbetarklass, den som inte bara överlever utan försöker bygga kollektiv styrka.
- Jeff – rik tech-investerare, ägare till plattformarna som Arj arbetar genom. Han är en renodlad kapitalist: lever av andras arbete och fattar beslut om villkoren, men känner inte konsekvenserna på sin egen kropp.
Här är klasslinjerna ovanligt tydliga för att vara en mainstreamfilm: gig-arbetare längst ner, en facklig gnista mitt i, och en tech-bourgeoisie på toppen.
Gig-ekonomi som modern livegenskap
Filmen visar flera av gig-ekonomins mest brutala mekanismer:
- Arj blir bannad från appen utan möjlighet att försvara sig. Hans ”frihet” som egenanställd visar sig vara ren disciplinering: plattformen bestämmer om han får leva på sitt arbete eller inte.
- När inkomsterna försvinner tvingas han sälja plasma, det vill säga sälja sitt eget blod för att klara dagen. Här blir metaforen bokstavlig: kapitalet suger livet ur arbetaren.
- Hans bil bogseras bort på grund av obetalda böter, och med bilen försvinner både hemmet och arbetsredskapet.
Senare, när Jeff själv hamnar i Arjs situation, får han erfara hur gig-jobbet dessutom hotas av automation – robotleveranser som gör även den mest utsatta arbetskraften ”överflödig”. Teknologisk utveckling används inte för att frigöra arbetaren, utan för att ytterligare pressa ned löner och villkor.
Det är en påminnelse om att vi i dag lever i en fas där stora delar av arbetarklassen hålls i ett permanent osäkert läge. Filmen visar, kanske omedvetet, hur detta inte är ett misstag utan ett funktionellt inslag i systemet.
Klassresan som ideologi
Det centrala greppet i filmen är när Gabriel, i strid med regelboken, byter Arjs och Jeffs liv. Arj vaknar upp som rik investerare med alla Jeffs tillgångar, och Jeff faller ner till rollen som assistent.
Här får vi den klassiska liberala frågan: ”Skulle du verkligen vara olycklig om du bara blev rik?” Filmens svar är ärligare än många socialliberala dramer: Arj blir uppriktigt glad. Hans problem – åtminstone de omedelbara – försvinner när han kliver över till kapitalistklassen. Medvetandet följer positionen: Arj börjar se ner på Elenas fackliga arbete, och relationen spricker när han antyder att hennes kamp är oviktig.
Ur marxist-leninistisk synvinkel är det en intressant punkt: filmen visar att den som lyfts över sin klass kan förlora sin instinktiva solidaritet. Den borgerliga drömmen om ”klassresan” blir här tydlig – inte som befrielse för arbetarklassen, utan som en individuell flykt uppåt, bort från den.
Problemet är att filmen stannar vid individens moraliska val. Arjs slutliga beslut att återvända till sitt gamla liv formuleras som en fråga om personligt mod inför det okända, inte som en insikt om att hans plats är i arbetarklassen, i kamp tillsammans med andra.
Den döda amerikanska drömmen
En extra nyckelscen, som inte alltid lyfts i kortare referat, är när Jeff – reducerad till fattig – bestämmer sig för att ”ta sig upp igen”. Han säger ungefär: han har blivit rik en gång, han kan bli det igen. Detta är den rena amerikanska drömmen: myten om att vem som helst, när som helst, bara med idéer och ”hårt arbete” kan klättra till toppen.
Jeff går till sitt gamla bolag, försöker sälja sina idéer och få en ny chans. Men den här gången är dörren stängd. Han slängs ut. Samma idéer, samma person, men fel klassposition: nu är han inte kapitalägare, utan en man utan tillgångar, utan makt. Plötsligt är hans ”genialitet” ointressant.
Detta är i praktiken en scen om hur den amerikanska drömmen har förlorat sitt innehåll – om den någonsin var verklig annat än för ett fåtal. När Jeff hade kapital, nätverk och rätt adress var hans idéer värda pengar. Utan detta är de värdelösa. Det är inte individens begåvning som avgör, utan vilken klass han tillhör och vilka resurser han kontrollerar.
Den ideologi som fortfarande pumpas ut i USA – att ”alla kan bli rika”, att ”alla kan make it” – avslöjas här som en lögn. Under en period av tidig, brutal kapitalism kunde enstaka individer klättra uppåt på ruinerna av andra, men den strukturella möjligheten för den stora massan har länge varit begränsad. I dagens monopol- och finanskapitalism är rörelseutrymmet ännu mindre. Filmen visar detta tydligt: det är inte samma sak att pitcha en idé som ägare och att pitcha den som en egendomslös visionär.
Just därför är den här scenen ideologiskt sprängstoff om vi väljer att läsa den materialistiskt. Den visar att meritokratin är skenbar; att vägen ”upp” är reserverad för dem som redan står på en viss nivå.
Änglarna som ideologisk överbyggnad
Gabriel och hans chef Martha kan läsas som en bild av den ideologiska överbyggnaden: religion, moral, hela den sfär som ska skapa ”hopp” utan att röra ägandeförhållandena.
Gabriel vill rädda själar, inte samhällssystem. Martha håller hårt på reglerna: änglarna får dämpa lidandet, men de får inte gå in och faktiskt förändra ordningen. Det är som en andlig version av välfärdsreformer utan systemskifte – lagom mycket tröst för att hålla arbetarklassen kvar på sin plats.
Mot slutet säger Martha något viktigt: människor kan inspirera hopp hos varandra, de behöver inte alltid änglar. För oss är det en öppning: den verkliga förändrande kraften finns i människors kollektiva handling, inte i det övernaturliga. Men filmen drar inte den logiska konsekvensen. I stället får vi en snällare kapitalist och ett lite mer etiskt företag.
Elena – den mest progressiva figuren
Elena är filmens mest progressiva gestalt:
- Hon försöker bygga facklig organisering på arbetsplatsen.
- Hon vägrar låta drömmen om rikedom ersätta hennes politiska övertygelse.
- Hon säger öppet att hon inte strävar efter att bli rik, utan att fortsätta kämpa för det hon tror på – även om det inte gör henne förmögen.
Det är en tydlig klassståndpunkt: värdet av livet mäts inte i kapital, utan i kampen för rättvisa. Att filmen låter Arj förlora henne när han tar det borgerliga klivet uppåt är en sorts moralisk sanning: den som lämnar sin klass, lämnar också solidariteten bakom sig.
För oss som kommunister är det här en utgångspunkt. Man kan tänka sig filmen som det första kapitlet i en studiecirkel: Elena står för den riktning vi vill se – organisering, uthållighet, en medveten arbetarklass – men utan det politiska parti och den sociala front under arbetarklassens ledning som krävs för verklig förändring.
Ett reformistiskt slut – och hur vi kan läsa det
Slutet är typiskt reformistiskt. Jeff, efter sina erfarenheter på botten, går in i styrelserummet och kräver bättre villkor för gig-arbetarna: högre ersättning, bättre behandling. Arj börjar spela in en dokumentär om gig-jobbare. Systemet står kvar, men görs lite ”mänskligare”.
Det är ett slut som vill avväpna klassmotsättningen: om bara rätt individ på toppen får ett uppvaknande så kan allt fortsätta ungefär som förut. För oss är det en påminnelse om den linje vi måste avvisa. Exploateringen försvinner inte för att en kapitalist blir snäll; den försvinner när arbetarklassen tar makten över produktionen.
Samtidigt finns frön till något annat: dokumentärprojektet, Elenas fortsatta organisering, den erfarenhet som både Arj och Jeff bär med sig. Här kan vi gå vidare i diskussionen: Vad skulle krävas för att deras erfarenheter verkligen omsattes i politisk kamp och inte bara i mildare förtryck?
Varför kamrater bör se filmen
Just därför är filmen värd att se. Den ger oss:
- Ett konkret exempel på gig-ekonomins verklighet: utslitna kroppar, godtycke från apparna, teknisk arbetslöshet.
- En tydlig bild av klassresans ideologi: drömmen om det individuella undantaget i stället för kollektiv befrielse.
- En positiv gestalt i form av Elena, som kan användas för att diskutera facklig organisering och nästa steg – politisk organisering.
Men den ger oss också något att kritisera: illusionen om den snälle kapitalisten, tron på personliga uppvaknanden i stället för systemförändring, änglarna som metafor för en passiv, moraliserande ”hoppets ideologi”.
Som slutsats, ja, kamrater bör se filmen – men helst tillsammans med andra kamrater, vänner eller familj, och samtidigt ha pausknappen nära till hands. Den kan användas som underlag för samtal om gig-arbete, facklig kamp och varför arbetarklassens befrielse inte kan överlåtas åt vare sig änglar eller upplysta kapitalister, utan kräver en organiserad, medveten klass som tar makten i egna händer.
Och om ni inte tycker om komedi och vill se mer nyktert på arbetarklassens svårigheter i dagens samhälle, finns det faktiskt också en film som passar er: Sorry we Missed you (2019)
