UTRIKES Flera europeiska stater har under 2025 aviserat att de inför eller utvidgar obligatorisk militärtjänst, enligt uppgifter som sammanställts av Statista. Trenden tog fart efter 2014 och intensifierades ytterligare efter den fördjupade konflikten i Ukraina. Litauen återinförde värnplikt 2015, Norge utvidgade samma år 12 månaders tjänst även till kvinnor, och Sverige återupptog 2017 en selektiv värnplikt på 9–15 månader som omfattar en mindre del av varje årskull.
De senaste åren har fler länder följt efter. Polen har byggt ut sin modell med frivillig träning och infört en obligatorisk grundkurs, Lettland har återinfört en längre värnplikt för män och förbereder värnplikt för kvinnor, och Danmark har ökat tjänstgöringstiden och aviserat att värnplikt för kvinnor ska gälla från juli 2025. Kroatiens parlament har i oktober 2025 beslutat om ett nytt obligatoriskt tvåmånadersupplägg för män från 2026, med möjlighet till längre civilplikt. Samtidigt satsar andra stater på förstärkta frivilliga program för att bygga reserver, bland annat Frankrike, Tyskland, Belgien och Rumänien med planerade upplägg från 2026.
Enligt den uppgift som här återges finns i dag obligatorisk militärtjänst i nio EU-länder: Österrike, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Grekland, Lettland, Litauen och Sverige. Företrädare för europeiska militärledningar beskriver utvecklingen som en direkt reaktion på det förändrade säkerhetsläget på kontinenten.
Bär ett tydligt klassinnehåll
Militariseringslinjen säljs som “nödvändig trygghet”, men bär ett öppet klassinnehåll. När stater bygger massarméer omfördelas resurser och politisk tyngd från löner, bostäder, vård och skola till rustningar, medan arbetarklassens ungdomar förväntas betala i tid, disciplin och liv—inte borgarklassens. Värnpliktens återkomst är därför ingen “teknikalitet” utan en signal om långvarigt konfrontationsläge där befolkningen formas till reserv för imperialistiska intressen under NATO-doktrin och krigsekonomi.
Arbetarklassen måste svara med organiserat motstånd: vägra bli köttkanon åt bourgeoisien, bygga en social front under arbetarklassens ledning mot krig, upprustning och undantagslagar, och kräva omfördelning från vapen till välfärd. Freden säkras inte av generalstabens löften utan av att proletariatet erövrar politisk makt, socialiserar de strategiska sektorerna och planerar ekonomin efter samhälleliga behov—inte profit. Endast så kan värnpliktsvågen brytas och den imperialistiska krigskursen vändas.
