UTRIKES Den brittiska Labourregeringen har backat från en central del av sina utlovade arbetsrättsreformer efter påtryckningar från arbetsköparorganisationer. Enligt Reuters avstår regeringen från att införa rätten att från första anställningsdagen kunna driva ärenden om osaklig uppsägning. I stället kortas kvalifikationstiden bara från två år till sex månader – en tydlig reträtt jämfört med de tidigare löftena.
Beslutet kom efter förhandlingar med företagsgrupper som varnat för ”ökade kostnader” om skyddet vid uppsägning stärks. Resultatet blev att endast vissa delar av det ursprungliga paketet finns kvar: sjuklön och föräldraledighet ska gälla från första anställningsdagen, men själva kärnan – ett starkare uppsägningsskydd – har i praktiken plockats bort.
Sharon Graham, generalsekreterare för det stora fackförbundet Unite, kritiserar den urvattnade linjen hårt. Hon konstaterar att lagförslaget om anställningsrättigheter nu är ”ett skal av sin tidigare version” och pekar på att varken ”fire and rehire”-metoder eller nolltimmarskontrakt förbjuds. Utan förbud mot dessa centrala verktyg för arbetsköparnas godtycke förblir den så kallade reformen i stort sett tandlös.
Nolltimmarskontrakt innebär att arbetsköparen inte är skyldig att erbjuda någon garanterad minimiarbetstid. Arbetaren står i ständig beredskap, utan trygg inkomst eller stabil planering av vardagen. Denna form av anställning har länge kritiserats för att cementera osäkerhet och göra det svårt att organisera sig fackligt – men överlever nu ännu en Labourreform intakt.
Lagpaketet presenteras som ett sätt att förbättra läget för lågt skyddade arbetare, men näringslivet fortsätter att varna för ”ökade utgifter” och ”belastning på företagen”. Motståndet har tidigare uppskattats till en möjlig kostnad på omkring 5 miljarder pund för företagen – en siffra som nu används som politiskt argument för att hålla nere rättigheterna.
Visar socialdemokratins gräns
Att en ”mitten-vänster”-regering på kommando från arbetsköparna skrotar kärnan i sitt eget löfte visar socialdemokratins gräns: så länge kapitalets rätt att fritt disponera arbetarna består, är ”reformer” bara fernissa. Sexmånadersfönstret blir i praktiken en lagstadgad provanställningszon för godtycke, fackbryt och ”fire-and-rehire”. Arbetarklassen får några symboliska rättigheter från dag ett – men inte rätten att faktiskt försvara sin försörjning. Slutsatsen är inte mer lobbyism i Westminster, utan starkare organisering på arbetsplatserna, kollektiv disciplin och kamp för avskaffade nolltimmarskontrakt, förbud mot ”fire-and-rehire” och verkligt uppsägningsskydd – som en del av en social front under arbetarklassens ledning.
