Sudan i imperialismens klor – en humanitär kris som saknar en borgerlig lösning

UTRIKES Den fruktansvärda humanitära krisen i krigets Sudan fortsätter. Över 150 000 människor har dödats under de två och ett havt år som kriget pågått och orsakat en extrem hungersnöd. Dessutom är de överfulla flyktinglägren smitthärdar för dödliga sjukdomar som kolera. Mer än 9,3 miljoner människor befinner sig på flykt i sitt eget land, och över 4 miljoner har flytt till grannländerna.

I en artikel på nyhetsportalen Peoples’ Dispatch analyseras läget i landet, med utgångspunkt från en intervju med Sidgi Kaballo, en framstående sudanesisk akademiker och medlem av centralkommittén i Sudans kommunistiska parti (SCP). När man läser hans åsikter och analyser slås man ändå av hur ett kommunistparti kan gå vilse: att mobilisera en hel befolkning för att kräva en återgång till någon sorts borgerlig demokrati i skuggan av stora imperialistiska konfrontationer kan inte ses som en framkomlig väg. Och att idag fortfarande vilja skapa en situation där folket kan gå ut på gatorna och kräva samma sak är naturligtvis inte heller en väg till socialismen – som i dagens katastrofläge kanske ter sig för avlägsen för att kunna eftersträvas. Analysen av vad som hände i Sudan är ändå intressant och ger inblickar i hur landets befolkning har utnyttjats brutals av sin egen borgarklass och av de länder som vill exploatera strategiska och ekonomiska fördelar.

USA:s intressen i Sudan

Den amerikanska staten har varit involverad i Sudan med början efter militärkuppen 1958, bara två år efter självständigheten. USA ville under kalla kriget befästa sitt inflytande i Sudan för att kunna använda dess territorium mot den norra grannen Egypten, vars regering hade lutat åt Sovjetunionen.

Efter att islamister kommit till makten under Omar al-Bashir efter kuppen 1989 klassade USA Sudan som en ”statlig sponsor av terrorism” 1993, men efter att Sudan började samarbeta med USA:s underrättelsetjänst  betecknades Sudan snart som ”en stark partner i kriget mot terrorismen”. Sudan undertecknade Abrahamavtalen 2020 och normaliserade relationerna med Israel, efter att ha anpassat sin utrikespolitik till axeln USA–Saudiarabien–Förenade Arabemiraten.

”USA:s intressen i Sudan har främst varit geopolitiska”, säger Sidgi Kaballo,  och lyfter också att Sudan även idag är engagerat i att hindra Ryssland både Ryssland och Kina från att säkra strategisk närvaro i Sudan.

USA:s allierade i området – Egypten, Saudi-Arabien och Förenade Arabemiraten – har också ett direkt ekonomiskt intresse i Sudan. I Egypten ligger anläggningar för att förädla livsmedel för export som är beroende av Sudans jordbruksproduktion, säger Kaballo, och menade också att det är  ”ett slöseri med mark och vatten som borde användas för att producera livsmedelsgrödor” för att försörja det sudanesiska folket. Dessutom är själva jordbruksmarken åtråvärd. Sudan har nämligen den största arealen odlingsbar mark på kontinenten. Av denna har väldiga landområden överlåtits till utländska stater inom ramen för nyliberala omstruktureringar. Alla de ovan nämnda grannländerna har tillskansat sig hundratusentals hektar odlingsmark.

Protesterna 2018

Det här ledde till enorma protester i landet 2018, bland annat mot tredubblade brödpriser, och ledde slutligen till att Bashir avsattes 2019, Istället bildade hans tidigare allierade, arméns överbefälhavade Abdel Fattah al-Burhan och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF) ledare Muhammad Hamdan Dagalo, en militärjunta. När protesterna ändå fortsatte krossades en stor demonstration framför arméhögkvarteret av RSF, med över 100 döda och 500 skadade som följd.

Trots detta fortsatte de protester som kallas ”Decemberrevolutionen” med en generalstrejk, där tusentals arbetare stannade hemma och därmed lamslog den juntaledda staten. De krävde en omorganisering av ekonomin för att befria industrierna från den militära elitens strypgrepp, och upplösning av RSF. Man ville se bildandet av en enda professionell nationell armé, underställd en civil regering. Vidare krävde rörelsen en omläggning av utrikespolitiken, bort från USA–Saudiarabien–Förenade Arabemiraten-axeln och i linje med det sudanesiska folkets intressen. Det är krav som Kaballo uppenbart står bakom, men som en läsare rätteligen kan fråga sig om de inte är illusioner om en god, självständig, kapitalistisk stat.

Samtidigt som detta pågick manövrerade USA och Storbritannien diplomatiskt för att i augusti 2019 få till stånd en ”gemensam civil-militär övergångsregering”. Dess civila del bestod huvudsakligen av teknokrater med stöd av mitten- och högerpartier inom Forces of Freedom and Change (FFC), en bred civil koalition som bildades under revolutionen. I protest mot deras kompromiss med militärjuntan bröt Sudans kommunistiska parti (SCP), som hade spelat en nyckelroll i Decemberrevolutionen, sig ur FFC.

Den nya regeringen, där FFC delade makten med juntan, var snabb med att återuppta affärer kring sudanesisk mark med Gulfmakterna. Kaballo tar sedan upp den stora betydelsen av grannländernas  tillgång till Röda havet, något som återigen stoppades av militanta fackföreningar och tvingade regeringen på reträtt. När regeringens civila del sedan avskaffades av en ny militärjunta med samma ledare som förut gav man upp stora kustområden för att skapa ett frihandelsområde – något som  dock aldrig hände eftersom ett inbördeskrig bröt ut mellan den reguljära armén och RSF .

Inbördeskrig och fredsprocess

Detta inbördeskrig handlar naturligtvis om olika delar av den sudanesiska överklassens önskan att positionera sig i förhållande till USA och andra intressneter och att kunna utvinna landets rikedomar för egen del – Kaballo nämner exempelvis guldutvinning och smuggling som finansierar RSF.

2024 hade RSF intagit störste delen av Darfur, utom den norra delens huvudstaden, El Fasher. Efter utsvältning intogs staden sent i oktober 2025. RSF massakrerade civila i vad som antagligen handlar om tiotusentals döda. I nuläget försöker USA och dess tre regionala allierade säkra ekonomiska och geopolitiska intressen, under täckmantel av en fredsprocess, menar Kaballo. Man tar sig tid att lösa motsättningar inom blocket och försöker nå en överenskommelse sinsemellan om ”hur kakan ska delas”.

”Sedan krigets utbrott har den amerikanska administrationen inte upphört med att utfärda på varandra följande uttalanden och hålla förhandlingsrundor – från Jeddah till Schweiz och slutligen till Quad-mötena  (alltså fyrstatsmöten mellan USA, Egypten, Förenade Arabemiraten och  Saudi-Arabien) i New York – i en serie manövrer som inte döljer sitt väsen: att hantera krisen snarare än att lösa den, och att kontrollera dess förlopp på ett sätt som tjänar den amerikanska strategin i regionen. Farsen nådde sin kulmen när USA:s president hävdade att han skulle ’ta hand om’ den sudanesiska krisen baserat på vad han beskrev som den saudiske kronprinsens ’underlag’ och ’appeller’”, skrev en ledarartikel i SCP:s tidning Al Maydan.

”Efter mer än två år sedan krigets utbrott”, menar SCP, ”är det inte längre dolt att Quad-initiativet inte är ett seriöst försök att få ett slut på krisen, utan snarare ett försök att begränsa dess konsekvenser och på nytt balansera inflytandet i regionen.” Syftet är att upprätthålla beroendeförhållanden och underlätta utvinningen av resurser.

De sudaneiska kommunisterna välkomnar trots detta varje vapenvila som kan bli resultatet av initiativet, tillade Kaballo. Det är nödvändigt att stoppa ytterligare dödsfall och att tillhandahålla livräddande bistånd till civila i både de områden som kontrolleras av den reguljära armén SAF och RSF.

Dessutom, hävdar han, kommer ett slut på striderna att göra det möjligt för decemberrevolutionens folkliga krafter att åter mobilisera och gå ut på gatorna för att försvara det sudanesiska folkets intressen och forma dess framtid. Vad Kaballo ser framför sig är ett nationellt demokratiskt projekt som bygger vidare på Decemberrevolutionen – och det är väl här som kritiken bör sättas in. Ett sådant projekt återskapar till slut bara den imperialistiska dragkamp som sliter sönder landet istället för att arbetarklassen och bönderna i Sudan kan ta makten och börja bygga sin egen stat.

Skriv ut